Konsert: Nils Landgren och Bohuslän Big Band under ledning av Vince Mendoza.
Plats: Växjö Teater
Tid: 20170317 kl 19:00
Betyg: 3
Inledningsvis spelade bandet kompositionen ”Homecoming” av den legendariske musikarrangören och kompositören Vince Mendoza, som för den här turnén basar över Bohuslän Big Band. Det var ett stycke som flöt in som en ljum vind över frusna Växjöhjärtan. Passande så här i mitten av mars när längtan efter vårens värmande solstrålar är som allra störst. Därefter följde musik av bland andra Leonard Bernstein och bandet tilläts ta ut svängarna rejält. Det var ett spelglatt gäng som verkligen uppskattade situationen de befann sig i. Flera av medlemmarna blundade och njöt när deras kollegor uppvisade särskild elegans i hanteringen av sina instrument. Mendozas funktion som dirigent och bandledare var kul att se. Han var så avslappnad och stillsam. Med små handrörelser guidade han det sjutton personer starka bandet med en exakthet och ackuratess, men med en mildhet som nästan kändes familjär.
Som van konsertbesökare fyllde jag kvoten av långa solon för många år sedan. Det finns få saker jag finner så meningslösa i konsertsammanhang , som oändliga solopartier där musikerna visar vilka fantastiskt skickliga musiker de är. Inom den hårdare rockmusiken är det vanligen så att alla musikerna ska gnida sina instrument i tiominutersintervaller ett par tre gånger under en vanlig standardkonsert. Det är tillfällen då publiken och de andra bandmedlemmarna kan gå på toaletten, fylla på sina ölglas eller bara ta en snabb tupplur. Bekvämt nedsjunken i en fåtölj på Växjö teater var det väl det senare som låg närmast till hands under första avdelningen av konserten. Det var saxofonsolon, gitarrsolon, trumsolon, trumpetsolon och, förstås, trombonsolon. Det mesta av dessa blev tyvärr ganska långtråkiga, trots den enorma skicklighet musikerna uppvisade. Det som stack ut som roligt och annorlunda var trombonduellen som bjöds på av kvällens huvudattraktion Nils Landgren och trombonisten Niclas Rydh. För en musikintresserad med längtan efter lite enkelt sväng och tryck fick soloåkningarna mer funktionen av att få kvalitet nedkört i halsen som vore det sista chansen att få uppleva dugliga musiker igen. Pausen kom nästan som en befriare.
Efter pausen tog vi chansen att uppleva ljudet från andra platser i lokalen. Första akten satt vi långt fram på parketten men efter pausen delade vi på oss så vi fick möjligheten att höra musiken från balkongen. Där var ljudupplevelsen mycket bättre, men det har också att göra med att andra akten var mer lättillgänglig. Självklart spelades en lång rad solopartier även här men det som var den avgörande skillnaden var faktiskt att Nils Landgren sjöng ett par låtar. Han har ju inte bara en synnerligen god förmåga att traktera sin trombon, han sjunger också fantastiskt bra. Vilken skön röst han har. Han borde ha sjungit fler låtar. I Stings vackra låt ”Fragile” sände rösten rysningar genom kroppen. Jag ville definitivt ha mer av den varan. Avslutningens ”Still crazy after all this years” av Paul Simon bekräftade sedan bilden av Nils Landgren som en häpnadsväckande bra musiker som bäst avnjuts när han delar på gracerna mellan sin sång och sin hantering av den röda trombonen. Gåshud!
Om första akten fick mig att se fram emot pausen, kunde andra akten fått hålla på lite längre. Plötsligt var det slut och det kändes som ett förtida avslut. Det är ju i sig en skön känsla att ha efter en konsert. Ikväll fortsätter deras turné med konsert i Örebro för att sedan gå mot avslutning i Göteborg i morgon. Passa gärna på att se dem.
Text: Erik Åman Laakso.
Foto: Maria Laakso Åman.
