Gästskribenter

Folkparken Tyrolen utanför Alvesta är något så unikt som en genuin tidstypisk folkpark som övergavs när dansbaneeländet och raggarkulturen förstörde upplevelsen på sjuttiotalet, men som räddats av några driftiga entreprenörer på tjugohundratalet.

Jag får en pratstund med Carl Hector och Hanna Evelyndotter i baren på Tyrolen innan kvällens spelning med Emil Jensen, Pernilla Andersson-Dregen och Mikael Wiehe, och historien om hur de fick veta att Tyrolen var till försäljning 2007 och hur de åkte dit, utan bokad tid för visning, och klättrade över staketet och blev hänförda, berör mig. Jag tror jag kan förstå lite av hur de kände det. Att komma in på Tyrolen är som att komma till en annan värld, som en tidsresa och som lite av en dröm. Med varsam hand har ägarna renoverat och restaurerat utan att göra våld på den tidsålder som Tyrolen är ett vittne om. De kulörta lyktorna, neonskyltarna och de små bodarna med skjutbanor och lotterihjul för besökaren tillbaka i tiden. Samtidigt är Tyrolen idag en modern musik- och kulturbegivenhet med allt från  popfestivalen Kalabalik, metalfestivalen Muskelrock och allt däremellan. Inte minst märks ägarnas starka känsla för långsiktig hållbarhet i de loppisar och växtmarknader som också arrangeras. En framtidsdröm de har är att kunna ha egna odlingar så de kan servera närodlad mat i sin servering.

I år började säsongen i april med jätteloppis och veteranmarknad. Varje onsdag hela sommaren är det ”Olles onsdag” med loppis, veteranbilsträff och skön stämning. I juli är det ”Barnens torsdag” alla torsdagar, med specialprogram för alla barn.

När jag sitter med programbladet slår det mig att min familj skulle trivas flera gånger i veckan på Tyrolen. Här erbjuds något som fungerar även i vår tid, eftersom det tidstypiska inte är huvudsaken utan mer den sköna kryddan i blandningen.

En ny storhetstid för Tyrolen har utan tvivel börjat och jag tror den kommer hålla på mycket längre än den förra storhetstiden eftersom ägarna inte i första hand rider på populäritetsvågor, utan följer sitt hjärta för vad de anser är viktigt och centralt. Genom att hitta olika publik för olika evenemang kommer de alltid ha något att erbjuda för många människor. Jag kan bara önska lycka till och rekommendera alla Kulturbloggens läsare att ta vägen dit när ni kan.

 

Alla foton: Maria Laakso Åman

Disclaimer: Den här recensionen är skriven helt på känslomässig grund.

Efter närmare 1½ timmes väntan allra längst fram vid kravallstaketet brakar det äntligen loss. Den här återföreningsturnén har varit som förgjord för oss. Första blev det inställt i Malmö för 2 år sedan. Sen missade vi planet till Tyskland i höstas när vi skulle sett dem i Dortmund. Nu har jag nästan inte vågat glädja mig åt att få se dem på Sweden Rock eftersom det verkat gå troll i det för vår del. Men så äntligen stod de där. Världens tyngsta och mörkaste hårdrockband med en låtskatt utan dess like att plocka ur. Självklart gav de oss det mesta utav det bästa, det bjöds dock inte på några direkta överraskningar och det kanske är värt att beklaga.

Att bara få riffet till Sabbath Bloody Sabbath och inte hela låten är tråkigt. Att de inte spelade vare sig Under the Sun, Megalomania  eller  Symptom of the universe är kanske inte så konstigt, men när man har så fantastiskt många låtar att välja bland, känns urvalet ibland lite för enahanda och slentrianmässigt. Trots detta är allt ganska fantastiskt.

De goda nyheterna är att Ozzys röst håller väldigt bra den här kvällen. Jag har utan tvekan hört sämre kvällar med denne karismatiske frontman. Trummisen Tommy Clufetos som ersätter Bill Ward på turnén gör ett mycket gott dagsverke vilket gör att rytmsektionen håller i taktpinnen genom hela konserten. Även Tony Iommi och Geezer Butler förtjänar sitt dagliga bröd med bravur.

Foto: Maria Laakso Åman

En helt salig publik tog emot bandet med stor kärlek och det märktes på musikerna på scenen att de kände sig älskade. Det var nära till skratt och leenden hela tiden. Men rörelsemönstret hos dessa legendariska musiker blev lite småtråkigt. Inte en enda gång närmade sig Butler scenkanten. Ozzy gick tre meter åt vardera hållet från sitt stativ och han vände alltid blixtsnabbt tillbaka till sin comfort zone vid scenens mitt. Iommi höll sig på sin kant och vek nästan aldrig in mot publiken på andra sidan. Detta sammantaget gjorde dessvärre att publikkontakten blev måttlig. Jag som sett Ozzy som frontman med Sabbath eller som soloartist sex gånger tidigare, har faktiskt bara det att anmärka på. Det verkade som om musikerna var mer harmoniska än på länge, men de bjöd inte på allvar in den månghövdade publiken i sin gemenskap.

Sweden Rock Festival
Black Sabbath 6/6 – 2014
Festival Stage
Betyg: 4

På åttiotalet gick diskussionerna höga om hårdrock och satanism. Det mest flagranta uttrycket för den märkliga nivå på debatten, kom till uttryck i Svar Direkt med Sievert Öholm som drog till storms mot Blackie Lawless och hans W.A.S.P. Eller ja, ”vassp” som Sievert uttalade det. Det skulle enligt Öholm stå för ”We are satans people”, eller ”Vi are sattans pipel” som Sievert Öholm valde att kalla det.

Idag är Blackie Lawless själv en bekännande kristen och bandet har tagit bort låten Animal (Fuck like a beast) ur setlistan eftersom den inte rimmar med hans kristna tro. Kanske skulle ett panelsamtal om musik, religion och förutfattade meningar där Blackie Lawless oh Sievert Öholm kunde samtala om hur deras liv förändrats sedan åttiotalet, kunna vara av intresse. Undrar om Anders Tengner skulle vara intresserad av att leda det samtalet? Jag vet att jag skulle titta i alla fall.

Det är ännu några timmar till W.A.S.P går på scen här på Sweden Rock. Det ska bli en intressant upplevelse. Har ett mer städat W.A.S.P något på musikscenen att göra? Att Blackie har en roll att spela står dock klart efter presskonferensen. Han utstrålar lugn och harmoni, han är vältalig och artig. Att det är viktigt för honom att vara tydlig med sin kristna tro står klart, men lika tydligt är att han inte prackar den på någon annan. Det är en privatsak som han inte har anledning att hålla undan från den som frågar. Det är med ny respekt jag tar till mig herr Lawless och det gör också att jag blir mer nyfiken på den musik han vill spela för oss.

Foto: Maria Laakso Åman

Angående artikelrubriken då: Vi vet ju inget om hur W.A.S.P och Blackie själv skulle ställt sig till de märkliga och moralhysteriska åsikter som fördes fram av Öholm och det finns inget som tyder på att han idag är ens i närheten av att vara en moraliserande kristen. Förmodligen kan Anders Tengner belysa den frågan lite så jag ska försöka få tag på honom för en liten intervju senare.

Uppdaterat: Igår kväll sent fick jag fatt på Anders Tengner mellan några påannonseringar av band och en konsert med Ted Nugent. Här kommenterar han nyheten om Lawless frälsning.

Om det mot förmodan är någon på området som känner nedstämdhet och ledsamhet så finns det botemedel. Ett litet blått piller med svensk bluesrock är exempelvis ett bra preparat om man fått the blues. När jag först hörde att Blues Pills skulle spela på festivalen gjorde jag som jag brukar göra. Jag kollar runt, läser på och lyssnar på de ljudklipp som finns där ute på webben. När jag hörde det här bandet så blev jag extremt sugen att höra dem på festivalen. Schysst bluesrock med en sångerska som verkligen har rockröst så det räcker till och blir över. Elin Larsson sjunger i det här internationellt sammansatta bandet med medlemmar från Sverige, Frankrike och USA har framtiden för sig. Symptomatiskt är att den enda wikipediasida som finns om bandet, än så länge, är på tyska. Det här bandet har alla möjligheter att göra internationell karriär.

De spelar på den minsta scenen på festivalen och det är väldigt bra tror jag. Tyvärr läcker ljudet från andra scener in lite så det blir lite skramligt i totalupplevelse. Men man får fokusera och rikta såväl  blick som öra framåt. Det här svänger riktigt bra och det är kul att höra hård raspig rock på svenska och engelska om vartannat.

Nästa gång det här bandet spelar på Sweden Rock Festival, vill jag se dem möta den stora publiken på Sweden- eller Rock stage.

Sweden Rock Festival
Blues Pills 6/6-2014
Rockklassiker stage
Betyg: 4

Foton: Maria Laakso Åman

Eletric Boys. Detta närmast legendariska svenska hårdfunkband med melodiska snygga melodier och musikalisk höga kvalitet. Ändå är första tanken alltid, varje gång, att de kompade Svullo en gång i tiden. Den gången i tiden måste väl vara närmare 30 år sen snart och bandet har ingenting gemensamt med det man kanske förknippade Svullo med. Men trots det. De förtjänar verkligen att slippa den där påträngande tanken så det här var sista gången jag tänkte den och sista gången jag nämner det i text. Ett jävla ofog av oss reportrar att dra upp det där ständigt och jämt.

Foto: Maria Laakso Åman

På årets Sweden Rock fick de med kort varsel hoppa in och ersätta Lynch Mob och de gör det med bravur och självsäkerhet. Med en ny platta i bagaget ger de sig ut på vägarna för att möta fansen på nära håll och 4soundscenen är så nära man kan komma här på festivalen. Scenen är liten och intim och gräsbacken upp mot huvudentren är tilltalande för publiken.
När jag ser basisten Andy Christell dundra loss i funkig bass-slapping inser jag att basist är världens coolaste jobb. Att vara bassist i ett supercoolt hårdfunkband som Electric Boys måste vara drömjobbet. Sångaren och fronmannen Conny Bloom visar stor spelglädje och ger publiken valuta för pengarna. På tal om pengarna. Uträknat per band betalar en festivalbesökare ungefär 30 kronor per konsert. Om man nu skulle försöka sig på att hinna se alla 85 banden alltså. Men sen finns det faktiskt en hel del folk som köper biljett utan att ens gå in på festivalområdet och se något alls. Det kanske inte är full valuta för pengarna.
Sweden Rock Festival
Electric Boys 6/6-2014
4 Sound Stage
Betyg: 3