Plats: Trädgård de Luxe
Artister: First Light, Papa Dee, Sister Nancy
Betyg: 3
En lummig trädgård i centrala Växjö som intagits av några hundra förväntansfulla besökare. De flesta klädda i blågult men ganska många har dragit på sig sina röda, gula och gröna, outfits för ikväll är det reggae som bjuds. Efter matchen alltså. Spännande att se hur den kollektiva besvikelsen efter förlusten mot Tyskland, snabbt byts mot ett gungande och ett svängande när First Lights intar scenen. De visar sig vara ett tajt sammansatt tiomannaband där de jamaicanska rytmerna sitter som gjutna. Sångaren Michél Léon får igång publiken på ett härligt sätt och vi står alla och njuter av de sköna tonerna som bandet förmedlar.
First Light är kvällens musikaliska höjdpunkt
Simon Moreno
Det är också det här bandet som sedan kompar såväl Papa Dee som Sister Nancy så de får jobba hårt den här kvällen. men det klarar de galant. De har roligt på scen och lyckas hålla ihop även när de råkar komma in fel vid några låtar. Prestigelöst räknar de bara om och kör igen. Snyggt och professionellt. Värt att lyftas fram lite extra är saxofonisten och gitarristen som visar sig hålla mycket hög klass med variation och spelglädje.
Såväl på scen som på publikplats låg stundom röken lite väl tät och den som gick förbi på gatan kan ha trott att det var typiskt för en reggaefest men det var faktiskt bara de välsmorda rökmaskinerna som gick på högvarv. Ingen annan röklukt förekom såvitt jag kunde känna.
Måste säga något om platsen för musikfesten. Gänget som driver välkända Kafé De Luxe i Växjö och som har många inflytelserika fingrar med i sällskapet Tyrolens vänner och festplatsen Tyrolen utanför Alvesta, har alltså köpt en gammal prästgård i centrala Växjö och på dess innergård sker makalösa ting. En sådan här skön plats lyfter känslan en nivå extra. När du är på besök i Växjö måste du komma ihåg att kolla om det är något evenemang på Trädgård De Luxe.
Papa Dee
Papa Dee är en svensk reggaelegend. Det är nog inte för mycket sagt. Men den här kvällen visar han det inte. Han är allt för styrd av att Sister Nancy ska spela efter honom och det påverkar flytet i hans spelning. En spelning som bara varar i knappa 30 minuter och till största delen består av nya låtar från en kommande platta. Jag hade förväntat mig några klassiska låtar från hans tidigare karriär och det hade nog gjort sitt till för att lyfta helhetsintrycket en hel del. Nu blev han en pausfågel som väntade på den stora kakaduan. Det beklagar jag eftersom det visade sig att kakaduan inte hade så mycket mer än sin legendstatus att briljera med.
Alla foton: Maria Laakso Åman
Så var det alltså dags för Sister Nancy. En internationell legend i reggarevärlden. Med låten Bam Bam från 1982 har hon haft ett inflytande i populärkulturen som få andra. Detta helt utan att själv varit medveten om det. Först 14 år efter att låten släpptes blev hon varse om hur mycket den använts i filmer, reklam om som sampling i andra artisters verk. Alla musikerna på scen var lyriska kring hennes medverkan och jag tror arrangörerna var minst lika lyckliga. Men hon räcker inte till och det smärtar att säga förstås. Hennes framträdande handlar i stor utsträckning om att ingen sätter sig på Sister Nancy och att hon är här. Detta samtidigt som hon beklagar sig över att ha varit på turné ganska länge och att hon längtar hem. Rösten håller inte och låtmaterialet är inte starkt nog för att bära spelningen men det är förstås kul att ha fått se henne live.
Kvällen inleds med ett landslag som kämpar som lejon men som faller snöpligt i slutsekunderna och lämnar en publik modstulen och deppig. Sedan blir vi rejält upplyfta och glada av ett annat lejon i form av sångaren i First Light, Michél Léon. Men det landar till sist i nedförsbacke där inte ens de sköna hyllningsrytmerna till Ras Tafari Makonnen a.k.a Haile Selassie, lejonet av Juda, räcker till.
Ännu en festival har kommit till sitt slut. Det är lite svårt att fatta det när man står mitt i smeten av hängivna rockers under festivalens sista dag. Det är snart slut. Om några timmar kommer alla dessa läder- och denimklädda hängivna rockfans att skala av sig sitt festivalskinn och göra sig klara för ett helt annat vardagsliv. Men ännu vid pass solsken klockan 14 på lördagen ligger vardagen oändligt långt borta. Det gäller att njuta fullt ut de sista timmarna. Många liter vatten, Churros, munkar, våra hembakade köttfärs-calzones och många koppar kaffe är ett bra recept för att skapa bra festivalkänsla. I år har vi festivalat under en stekande sol och 60° i solen, så uppsökande av skugga (där det säkert bara var 30°), vila mellan uppdragen och tillgodose vätskebehovet har varit avgörande för att kunna utföra något som helst konstruktivt arbete.
Årets festival har slagit alla slags rekord misstänker jag. Dyraste bandet, Iron Maiden, största publiken, 35000, varmaste dagarna och så vidare. Tycker också att jag för första gången sett lite krackelering på den fina hårdrocksandan hos publiken. Ovanligt mycket smågrinigt beteende på sina håll. Han som grinigt fräste åt några som stod och småpratade under Iron Maiden trots att det var en bra bit utanför det väl tilltagna publikområdet. Hon som trängde sig i toakön och skällde på de långa köerna. Han som oerhört surt och anklagande stormade fram och skulle kontrollera våra media-armband när vi satt och kopplade av lite i presstältet. Det finns ganska många fler exempel. Värmen gick nog hårt åt många. De allra flesta hanterade festivallivet på absolut bästa sätt ändå.
Jag undrar dock vad det är som gör att journalister på Aftonbladet, varje år, måste utmärka sig som de värsta gnällspikarna. I år var det ett nytt team såvitt jag kunde se, men gnället i artiklarna är konstant. I år var det Ozzy som skulle sågas. Men om man nu är sur på att Zakk Wylde förstör konserter med sina ändlösa solopartier så är det väl inte riktigt rätt fokus att skriva ned Ozzy och allt han står för? Nä, hans röst är inte vad den en gång var men han har aldrig varit känd för skönsång. Hans rörelsemönster på scen har varit ganska konstant sedan 70-talet. Han är ingen Joe Elliott som flyger högt och lågt under en konsert. Men är det vad Ozzy ska bedömas på kan de lika gärna skicka en schlagerfantast som kan gnälla på avsaknad av tonartshöjningar.
Arrangemanget kring festivalen är näst intill klanderfritt. Ja, det var krångligt med parkeringar när ett så stort band som Maiden kom på besök. Det blev också lite köer till toaletterna och man fick kanske vänta 3 minuter innan det gick att komma in på de välstädade vattenklosetterna. Stängningen av den norra entrén ställde till det lite för den tredjedel som parkerat norr om festivalen, så de fick gå tio minuter längre än vanligt från bilen. Men snälla nån! Det var bara trångt på området just i anslutning till Festival stage när Maiden spelade. Inte vid något annat tillfälle kändes det överbefolkat. Sweden Rock Festival är sannolikt fortfarande, norra Europas bäst organiserade festival.
Bästa konserterna som jag hann se i år var nog Lacuna Coil, YES, Circus Maximus och Inglorious. De tre headline banden fick alla godkänt men de bästa konsertupplevelserna hittades lite utanför de bredaste vägarna och det är alltid det allra bästa med festivaler. Hungriga, tacksamma och kämpande band ger bäst upplevelser för sin publik.
Nu vill jag höra några bandsläpp inför nästa år, Okay?
Lacuna Coil från Italien står för dagens bästa överraskning. Jag har inte lyssnat på bandet innan men blev nyfiken när jag läste lite om dem i programmet. Jag är ju en sucker för den här sortens gränsöverskridande musik där genrer mixas och blandas samman i en ny sorts röra. Sångerskan Christina Scabbias exakta ljuva röst funkar väldigt bra ihop med den raspigare, och ibland lite sura, rösten hos sångaren Andrea Ferro.
Teatralisk hårdrock som flirtar med det sataniska har förstås varit högsta mode från Black Sabbath och Alice Cooper till Ghost och Lacuna Coil via Mercyful Fate och King Diamond. Det är inte alltid det funkar men här fungerar det fint. Det blir liksom inte pajaseri utav det.
Det enda jag egentligen har att anföra emot, är väl sommarkvällens starka solsken men det kan ju ingen egentligen rå på.
En kvart försenade kommer bandet insläntrande utan förklaring till förseningen. Det förvånar eftersom hela festivalen i dagarna fyra, varit exakt på minuten tidigare. Oavsett anledning är det ett efterlängtat band vi får se. Publiken är ganska stor och de flesta verkar ha hunnit hem och hämtat t-shirts med tryck som hyllar gamla prog band. Genesis, Rush, Gentle Giant och King Crimson är några bandtröjor jag skymtar på kroppar tillhörande män i övre medelåldern. Publiken är nog ungefär jämngammal med bandmedlemmarna.
Foto: Maria Laakso Åman
Jon Andersons röst funkar perfekt till sångerna men han låter som en berättarröst i ett barnprogram när han pratar. Det är inget fel i det men skumt låter det. Rick Wakeman är tillförordnad orgelgud nu när Jon Lord gått i himmelen in. Han står som en kapten i sitt rymdskepp bakom paneler av olika keyboards. Moog-solot är sjukt bra. När han plockar fram en bärbar liten orgel och ska föreställa rockstjärna under hitlåten ”Owner of a lonely heart” blir det dock lite löjligt.
Men summa summarum är det en hygglig festivalspelning av ett band som är duktiga på sina instrument, och med en publik som såsar lite i solskenet men på det stora hela är med på noterna. Gott nog.
Jag älskar den här kraftfulla finska heavy metal-symfonin. Det är vackert, tungt och med en skön glimt i ögat. Tarja är en underbar sångerska och hon ser så där typiskt finskt full i fan ut när hon samspelar med publiken och bandet. Det är skickligt framfört och det svänger som tusan.
Foto: Maria Laakso Åman
Så sent som förra året var Tarja här på festivalen. Då som en av sångarna tillsammans med den stora symfoniorkestern. Den här konserten där hon med sitt eget band har fria händer, är en minst lika häftig upplevelse. Jag tycker inte det finns en tråkig stund och det verkar som om publiken i övrigt håller med mig. Det enda jag tycker hade kunnat vara bättre är väl egentligen avslutningen. Nightwish, bandet Tarja sjöng i förr, gjorde en cover på ”Over the hills and far away” av Garry Moore och det var en onödig cover då och en onödig avslutning ikväll.
Jag hoppas och tror Tarja återkommer till Blekinge i en snar framtid och då med mer eget och nytt material. Den här formen av progressiv, symfonisk heavy metal är helt i min smak.
