Gästskribenter

Plats: Slottsparken Sofiero slott Helsingborg
Artist: First Aid Kit
Betyg: 4

Fantastiska underbara artisterna i First Aid Kit skapar den där ljuvliga sommarkonsertkänslan som man längtar efter när man går på konsert i skönt sommarväder. Vädret är underbart, gräset är mjukt och härligt att ligga på, himlen är knallblå och vindarna är ljumma. Från scenen strömmar musik i perfekt samklang med sång i stämmor och toner av kärlek. Det blir inte mycket bättre än så här en högsommardag i nådens år 2018.

Systrarna Johanna och Klara Söderberg har på sitt jordnära och varma vis skapat ett band som gör lättillgänglig och ljuv, men mellan varven; blytung, popcountry med texter som bränner till och betyder något. När de talar om varför de skrivit en låt som ”Your are the problem here” och brandtalar mot sexuella övergrepp och mäns våld mot kvinnor jublar stora delar av publiken. Samtidigt noterar jag att många män faktiskt skruvar lite på sig. Det blev kanske lite obekvämt för en stund. Det är bra, det ska kännas obekvämt när manliga strukturer får ge vika. First Aid Kit är redo att ge lindring och tröst för de som behöver det, men förövare ges ingen pardon.

Musikaliskt genomför bandet en helt perfekt spelning. Det är så samspelt och tonsäkert. Stämmorna sitter som gjutna och det är ren och skär fröjd att få vara med och höra på. Arrangören Kulturbolaget har gjort ett grymt bra jobb med ljudet, som är riktigt bra till den nedre halvan av parken där de flesta befinner sig.

Egentligen tycker jag inte den här slottsparken är optimal för konserter. Den här för långsmal vilket gör att de längst bak kommer alldeles för långt från scenen och det i sig skapar svårighet att hålla fokus under en lång konsertkväll. Alldeles för många besökare verkar tro sig vara kvar i sitt eget kök på förfesten för de skrikpratar och dividerar så där som lite för fulla människor gör just på förfesten hemma i köket. Det är svårt att tro att de pröjsat flera hundra för att gå på konsert. Tyvärr fattar de inte heller att folk omkring dem pröjsat flera hundra och att de sannolikt inte uppskattar att istället få ta del av Majsans, Kalles och Pias skrikfest, eller coola Jonnes hysteriska fylleskratt.

 

Helgeåfestivalen
Artist: Black Ingvars
Betyg: 2

 

Jodå det är roligt men det är också poänglöst. Med en lång radda hits från välkända artister som Sven-Ingvars, Vikingarna och Niklas Strömstedt tar de sig fram under en timme. Folk hoppar, skuttar, dansar och jublar och förvånansvärt många metalheads med nitar, läder och tatueringar kan varje ord i låtar som ”Fröken Fräken”, ”Blue Hawaii!” och andra dansbandsklassiker. Jag står med hakan vid knäna och fattar ingenting.

Det här bandet slog igenom 1995 och drar fortfarande stor publik där de uppträder. Folk har roligt, det är det ingen tvekan om. Kanske räcker det med det. Det är ju underhållning och underhållna blir vi. Dessutom är de duktiga musiker. De tunga hårdrockriffen sitter exakt som de ska och jag fattar vart ”Black” i namnet kommer ifrån. Men det är för mycket ”Ingvars” för att jag ska få själslig frid.

Helgeåfestivalen
Artist: Sons of Apollo
Betyg: 4

För oss som älskar att frossa i dubbelhalsade gitarrer, dubbelhalsade elbasar, dubbla baskaggar och dubbelt av allt är det är en fröjd och njutning att höra och se Sons of Apollo. Mike Portnoy har återigen skapat något fenomenalt i ytterligare en supergrupp. Hur gör karln? Sedan Dream Theater, Adrenaline Mob, Transatlantic, The Winery Dogs, Flying Colors och allt annat denna trollgubbe gjort så återkommer han alltså med ett nytt band som gör sin första Sverigespelning i lilla Knislinge. Och det är magiskt.

Jeff Scott Soto den gamle räven med ett förflutet bland annat hos Yngwie Malmsteen, Talisman och Journey dompterar publiken med fingertoppskänsla och självklarhet. Dessutom sjunger han bra och har uppenbart riktigt roligt. Att han gjorde ett inhopp tillsammans med Dan Reed tidigare under kvällen förstärker känslan av uppriktig spelglädje. Det här är snubbar som har roligt ihop och som tycker om det de gör tillsammans.

Jag som har längtat efter lite riktigt skön hårdrock får mitt lystmäte efter en eftermiddag med svensktoppspoppig hårdrock och barnvisor invävda i tunga sjuttiotalsriff. Här bjuds på en progressiv metal med låtar som är elva minuter långa och med textinnehåll som knyter an till gamla myter. Jag kunde inte få det bättre. Bandet kunde dock haft bättre förutsättningar. Jag bestämmer mig halvvägs in i konserten för att lämna mixerbordszonen för att ta mig närmare scenen. Utan att knuffas det minsta kommer jag nästan ända fram till kravallstaketet. Det är minst sagt luftigt framför scen. Det är verkligen trist. Besökarna missar något grymt bra och bandet får inte den publikuppskattning de förtjänar. Jag hoppar få återse det här bandet någonstans där de får komma till sin fulla rätt. Varför inte på Sweden Rock Festival nästa sommar?

Plats: Helgeåfestivalen
Artist: Takida
Betyg: 3

Fredagens headline på Helgeåfestivalen heter Takida. Bandet som tagit hårdrocken till den breda publiken i Sverige lockar givetvis till sig en ganska stor publik. Det är lite svårt att bedöma hur mycket folk det är för det är en luftig och stor yta vi har att samlas på. De samlar i vilket fall som helst kvällens största publik.

De spelar en lättillgänglig och svängig rock som får publiken att trivas och dansa med. Det är inte riktigt min typ av musik. Det är lite svensktoppspop med distade gitarrer och hårda riff, men de gör det bra. Det är helt klart medryckande och jag förstår varför många tycker det här är bra. Men jag förstår inte riktigt varför jag inte dras med i det. Jag tror inte riktigt på dem.

Men jag ger mig och de får ett med beröm godkänt i betyg men för att de ska få högre betyg måste de övertyga mig om att de är på riktigt, äkta vara, och det gör de inte. Dessutom, sångarens helt obegripliga mellansnack är på en sådan nivå att jag ganska ofta kommer på mig själv med att tro att han inte alls tar sin publik på allvar. Det känns närmast föraktfullt mellan varven och det är tillräckligt ofta förekommande för att jag tror mer på den känslan än på deras äkthet som hårdrockband. Det är en känsla som förstärks än mer när jag lite senare kollar in merchen och ser att ett av plaggen som är signerade Takida är: trosor. Okej, jag är kanske gammeldags men vad fasen? Geschäft är ett ord som kommer för mig. Å andra sidan har ett stort band som Kiss med framgång utövat geschäft i snart 50 år så det är kanske bara som sig bör. Men jag tycker ändå att det är trist.

Det är ju tvivelsutan så att det här är ett kompetent band som kan sina saker så varför inte ta sig själva och sin publik på lite större allvar, men det kanske inte säljer lika bra?