En sak som slår mig när jag tittat igenom årets band på Sweden Rock Festival, är att det är många svenska band i år, och att de hör till de allra främsta i sin genre. Seventh Wonder från Stockholm hör absolut till de främsta inom progmetal-segmentet. Ösiga, svängiga, komplexa och synnerligen underhållande.
I den strålande solen och värmen kan det vara otacksamt att spela musik på en festival men här fick vi oss en rejäl dos prog av ett band som var noga med att kommunicera med sin publik under hela spelningen. En ganska stor publik hade samlats framför den kanske trivsammaste scenen på festivalen, 4Sound Stage.
Under en timme hinner banden inte med att spela några onödiga låtar utan det blir en bra repertoar med gammalt och nytt. De nyare låtarna från pinfärska albumet Tiara funkade fint och de flesta i publiken verkade ha lyssnat in sig även på den skivan. De äldre låtarna möttes av taktfasta händer i luften och härlig allsång i refrängerna. Bandets sångare Tommy Karevik presenterade bandet som ett gäng som spelar hård, tekniskt komplex metal med poprefränger. Det var inte en oäven beskrivning.
En störtskön inledning på årets festival för vår del.
För den som missade Seventh Wonder på Sweden Rock Festival, rekommenderar jag ett besök på den helt fantastiska endagsfestivalen Slottskogen goes Progressive i augusti. Jag kan på förhand utlova en makalös konsertupplevelse för er som åker dit.
Turnén som tagit Fish till Göteborg är tudelad. Marillions album Clutching at Straws från 1987 utgör stommen. Sångarens nya album Weltschmertz som kommer under våren 2019 men som redan nu fått en försmak genom en 55 minuter lång Ep med namnet A Parley with Angels, är låtarna som bildar en suggestiv väv kring oss i publiken. På ett sätt som verkligen tilltalar mig, varvar han låtar från dessa båda inspelningar. Mörkret som kommer fram i de nya låtarna, ger ett nytt allvar till de äldre låtarna. Fish har alltid briljerat som låtskrivare med texter som berör och går på djupet och i det här formatet blir det ännu mer djup och mening. Som Fish själv säger om Clutching at Straws, så är den fortfarande relevant och Fish, som fyllde 60 år tidigare i år, är fortfarande relevant i världen. Han har något viktigt att berätta och som han gör det.
Men lyssna nu. Det äldre är svinbra men det nya materialet är också extremt bra. Vi får höra relevanta berättelser om smärtan i världen och vi får höra det på ett sätt som berör mig på djupet. Jag upplever det som ett problem inom alla genrer av musik, när publiken sitter fast i det förgångna. Det påverkar hur ny musik tas emot och jag tror att massor av allt nytt underbart som produceras, passerar förbi utan att få den uppmärksamhet den förtjänar. Min uppmaning till dig som läser är att lägga de gamla vinylerna åt sidan en stund och plugga in lite ny musik. Börja gärna med A Parley of Angels och fortsätt sedan med kvällens förband Moon Safari från Skellefteå. Ny relevant musik.
Varje timme byts det spelplats och ett nytt band går på. Det är dags för Christina Kjellsson ute på Joddelero. Christina visar sig vara en vissångare av rang. Hennes sånger är som små filmer där man ser allt väldigt klart för sig. Hon är rolig och sångerna är snillrika guldkorn. Jag kommer att tänka på såväl Cornelis som Jeja Sundström när hon öser på. Ser du hennes namn på någon viskväll ute i landet så måste du ta chansen att höra henne.
uteslutande instrumental musik. Dessvärre, säger jag, för Jonna Sandell, som visserligen spelade fiol så jag blir lyrisk, visade sig ha en underbar sångröst som förde tankarna till Kate Bush eller Björk. Hon hade gärna fått sjunga mer än bara den avslutande låten. Musikaliskt rör sig Ragnarök på klassisk mark inom den progressiva rocken. Det är bara att sluta ögonen, gunga med i takt med musiken och eventuellt spela lite elegant luftgitarr.
Men ingen tid att spilla. Klockan sju är nästa akt redo på utescenen. Nu blir det sånger av Kjell Höglund, uttolkade av vackert skönsjungande Ellinor Brolin och den till vardags lite mer brötige Johan Johansson (denne gigant bland giganter). Idag antog hursomhelst Johansson en synnerligen tillbakadragen roll med endast komp och lite bakgrundssång. Huvudpersonen var förstås Ellinor Brolin som på ett finstämt sätt, med ljuv stämma, framförde klassiska Höglund-pärlor och en och annan mer okänd sång av densamme. Jag hade personligen önskat mig några fler klassiker och några färre okända sånger men det här var ytterligare en höjdpunkt i den långa raden av höjdpunkter.
