Still Alice
Betyg: 4
Regi: Richard Glatzer, Wast Westmoreland
Svensk biopremiär den 20 mars
I filmen Tropic thunder från 2008 myntades den hånfulla termen ”full retard” för att beskriva hur en skådespelare går hela vägen för att porträttera ett sjukdomstillstånd eller en funktionsvariation. Rådet som en av filmens huvudkaraktärer ger sin skådepelarkollega är att aldrig gå ”full retard”. Han radar upp exempel som Dustin Hoffman i Rainman och Tom Hanks i Forrest Gump och att de precis klarar sig för att de inte går hela vägen ut, aldrig går ”full retard”.
Termen är ett skämt men det är ändå intressant att bra skådespel, i alla fall i galatider, är synonymt med att porträttera en sjukdom. Daniel Day-Lewis vann en Oscar för bästa huvudroll i My Left Foot och i år var det Eddie Redmayne för sitt porträtt av Stephen Hawking. Och så Julianne Moore i rollen som Alice Howland som insjuknar i Alzheimers.
Jag ska erkänna att jag avfärdade detta som ännu ett blödigt drama som behandlade ett viktigt ämne men som föll tillbaka i gamla mallar och utmynnade i något ganska tråkigt och ointressant rent filmiskt, som Theory of Everything gjorde. Det visade sig att jag hade fel.
Alice Howland (Julianne Moore) är professor i lingvistik vid Columbia i New York. Hon är framgångsrik och har skrivit en rad läroböcker. Hennes man John(Alec Balwin) är även han framgångsrik vid universitet och tillsammans har de tre vuxna barn. Alice lever helt enkelt ett tillsynes helt perfekt liv.
Efter subtila missöden i vardagen, som att hon glömmer bort ord under föreläsningar och springer vilse på det campus hon undervisat vid i flera år, bestämmer hon sig för att se en neurolog.
Efter några turer fram och tillbaka diagnostiseras hon med en tidig form av ärftlig Alzheimer. Inte bara kommer hon förlora allt fler av sina minnen vid bara femtio års ålder, hennes barn löper även de en stor risk att insjukna senare i livet.
Vi får sedan följa familjen och hur de försöker hålla ihop sina respektives liv samtidigt som de ska hålla ihop sin mamma och makas krackelerade liv.
Skildringen är lågmäld, stark och smärtsam. Juliane Moore använder sig av små medel för att på ett otroligt övertygande sätt visa viljan till att hålla sig kvar vid sitt gamla jag och samtidigt den oerhörda desperationen Alice känner när hon inser att sjukdomen håller på att få överhanden.
Alec Baldwin hamnar lite skymundan – vilket inte nödvändigtvis är något negativt – men lyckas även han bra i rollen som stöttade make som vägrar ge upp sin karriär och låta sjukdomen besegra hela familjen. Barnen Anna(Kate Bosworth), Tom(Hunter Parrish) och Lydia(Kirtsten Stewart) hamnar ganska snabbt i handlingens periferi. De har alla sina egna liv men de blir allt mer ointressanta. Istället ligger fokus på Alice, både bildligt men också bokstavligen. Kameran filmar ofta Juliane Moores ihopbitna, utmattade ansikte och endast det, också i dialoger med andra karaktärer. Det är ett kraftfullt berättargrepp och varje blinkning eller ryckning i Moores ansikte känns.
Still Alice är baserad på en bok från 2007 skriven av Lisa Genova. Något som i ett Hollywood som endast tycks sukta efter ”based-on-a-true-story”-historier är ganska uppfriskande. Parametern för om någon går ”full retard” funkar möjligtvis som skämtsam term när en pratar om Oscars-juryns något trångsynta syn på bra skådespel. Men uppenbarligen ska en inte avfärda en hel film för det.
I rollerna: Julianne Moore, Alec Baldwin, Kristen Stewart, Kate Bosworth