Gemma Bovery
Betyg: 3
Visas under Stockholm filmfestival
I en humoristisk inledning möter vi Martin (Fabrice Luchini), en föredetta Paris-bo som nu flyttat till Normandie för att ta över sin faders bageri. Hans stora passion är Gustave Flauberts mästerverk Madame Bovary – vilket också blir hans tolkning av verkligheten när hans nya grannar – Gemma och Charles Bovery – flyttar in. Han tycker inte bara att det är namnen, utan också deras beteenden som kan spåras tillbaka till den modernistiskt nydanande romanen.
Gemma, spelad av just Gemma Arterton, är också objekt för Martins något gubbsjuka förälskelse – vilket skapar en humoristisk, men allvarlig, ton av svartsjuka som drabbar hans synsätt. Hon är visserligen väldigt ladylike; diskret charmig, timid och syrligt livsglad. Det är lätt att förstå hans känslor, men att han redan är gift verkar inte bekomma honom. Istället verkar han vilja ryckas med i vad han tycker är romanens handling förflyttad till sin egna vardag, och vara föremål för Gemmas otrohetsaffär. Och visst har hon en sådan, dock inte med Martin – utan med en helt annan herre, som bor flott och tar lätt på livet. Dock blir han upp över öronen förälskad i henne och det bäddar för en dräplig situation då hon bara vill ha någonting kul för stunden. Utöver detta återfinns hennes ex, vilket skapar flera situationer där tittaren mest vill gömma sig bakom en skämskudde.
Utan att vara en rak modernisering av 1800-talsromanen, med stort fokus på mode och dess smådetaljer, är den istället ett finurligt diskussionsunderlag om kultur och dess spegling i vår egna verklighet. Speglar samhället konsten, eller tvärtom? Går det att leva i kulturklyschor eller måste vi frigöra oss från dem för att kunna leva fullt ut? Går de att applicera på våra egna liv, eller är de just klyschor för att de så väl representerar oss? Utan att vara något konstnärligt mästerverk är det ändå en mysig tankeställare väl värd att se. Men den lär inte bli ihågkommen likt dess förlaga.