Tina Turners konsert var värd varenda krona. Det skriver Kulturbloggens recensent.
På läktaren nästan under Globens tak såg jag ett nytt konsertfenomen. Cigarettändarna hade bytts ut mot mobiltelefoner med skillnaden att de senare lyste här och där under hela konserten. Bilder, videofilmer och låtar spelades in under varje minut. Jag förstår varför.
Tina Turners 50-årsjubileum gav både skratt och rysningar. Tanken på att kvinnan på scenen fyller 70 nästa gång och fortfarande rockar loss nästan som en tonåring i gamla godingar som Proud Mary känns nästan otrolig. Att hon inte körde järnet de dryga två timmarna som konserten pågick är begripligt men både den kvinnliga vokalisten, dansarna och ninjakillarna var mer än bara utfyllnad under Tinas andningspauser. Snygg show med andra ord. Fiilmpotpurrierna över Tinas fem sekel gjorde inte saken sämre.
Vi sjöng och klappade med i Simply the best, Jumping Jack Flash, We don´t need another hero och ett gäng klassiker till. Kvällens stora
överraskning var en långsam och avskalad tolkning av Beatles Help som fick huden av knottra sig över hela kroppen.
Nästa sista låten Nutbush city limit var en av de bästa. En studsande Tina på scenen och en publik som gungade i takt blandades med mina bitterljuva minnen från ungdomsgården på sjuttiotalet. Värt varje krona!
Text: Heli Kärkkäinen
Fler recensioner: SVD, DN. Aftonbladet