Nyckeln
Författare: Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg
Serie: Engelsfors-trilogin (del 3)
Förlag: Rabén & Sjögren
ISBN: 9789129677812
Nyckeln är den avslutande, tredje delen av Engelfors-trilogin. Berättelsen om ett gäng gymnasieelever i den lilla orten Engelfors som fått magiska krafter är mycket mer än en fantasyhistoria, det är en berättelse om att bli vuxen och om hur svårt det kan vara att visa sig sig som den man är, en bok om kärlek och relationer och om att ta ansvar.
Den är lättläst med enormt flyt i språket. Målgruppen är tonåringar men som alla stora ungdomsromaner fångar den in vuxna läsare också, precis som Harry Potter-böckerna. Berättelserna om Harry Potter har satt fart på Fantasyskrivandet eller om det är bokförlag som blivit mer öppna för att ge ut Fantasy. Engelfors är en arvtagare till Harry Potter men står ändå helt på egna ben.
Den som tänker läsa Nyckeln för dock helst läsa Eld och Cirkeln först, de två böckerna som kom före i trilogin. Det går att läsa Nyckeln utan att ha läst dem men en del saker blir svårare att förstå, speciellt i första halvan av boken. Men upplevelsen blir större av att läsa alla tre.
Nyckeln är precis som de föregående två en berättelse om sju ungdomar som har magiska krafter. Men det minst lika mycket en skildring av problem i samhället idag, som i Nyckeln berättas om den välbärgade unge mannen Erik med kompisar som kan mobba andra och till och med begå våldsbrott utan att någon vågar anmäla dem. När Linnea nästan blir dödad av dem är det ingen som tror henne. Hon är ju socialfall. Vem tror på en tjej med psykproblem?
Förälskelse, passion och känslor upptar förstås en stor del av deras tankar och liv. Vi får se hur de brottas med om de ska våga vara tillsammans med någon. Det finns ju alltid risk att bli sårad och att det ska ta slut. Flera av dem möter utmaningen att försöka våga tala om att man är förälskad. Och hur blir det när man upptäcker att man är förälskad i någon av samma kön. Hur berätta för mamma och för omgivningen att man är ihop?
De unga tjejerna brottas med olika familjeproblem och de kommer från olika bakgrund, olika samhällsklasser. En har en pappa som jobbar för mycket och missköter sin hälsa, en har en mamma med djup depression, en har en alkoholiserad pappa. Ändå måste tjejerna samarbeta för att kunna rädda världen.
De ställs inför svåra beslut. Är det värt att offra en människa för att rädda desto fler? Är det värt att förlora makten för att rädda världen?
Trilogin är avslutad men författarn lämnar en del lösa trådar som mycket väl kan mynna ut i en ny serie. Det skulle inte alls förvåna mig. Intresset bland läsarna är helt klart stort. Många som läste trilogin längtar tillbaka till den magiska miljön i Engelfors. Många bokbloggare är nöjda, som Boktjuven och Bokgalleriet.
Jag har dock en liten detalj att påpeka, som inte på något sätt är avgörande för bokens kvalitet. När de magiska tjejerna ska göra en seans för att försöka få kontakt med några som avlidit gör det detta med Anden-i-glaset-metoden. Seriösa medier varnar för att göra just detta. Jag hörde Terry Evans avråda från detta, exempelvis. När du gör Anden-i-glaset vet du inte vad eller vem du får kontakt med. Seriösa medier gör inte seans på det sättet. Dessa tjejer i boken har ju hunnit hålla på med magi ett tag plus att de har en vuxen häxa med sig. De borde fått kontakt med andra sidan på annat sätt.
Men som sagt, mottagandet av den avslutande delen har varit positiv och bland annat Svenska Dagbladet berömmer boken:
Förmågan att låta en stor kamp samsas med de små, mer vardagliga kamperna är det som gör ”Cirkeln”-trilogin till så givande läsning. Några av de allra bästa styckena i ”Nyckeln” är sådana som har väldigt lite med vare sig magi eller världens undergång att göra. Som när Anna-Karin funderar över sin mamma, hon som alltid har varit så frånvänd i sin depression. Strandberg och Bergmark Elfgren vet vilka detaljer de ska lyfta fram för att kasta läsaren rakt in i vardagens avgörande scener. ”På ett fotografi står mamma och hänger dekorationer i julgranen. Hon är bortvänd från kameran. Hon har på sig ett blommigt nattlinne av flanell. Och Anna-Karin minns plötsligt en natt när hon var fyra eller fem och hade drömt en mardröm. Hon vaknade och gick in till mamma, och mamma lyfte på täcket, lät Anna-Karin krypa ner bredvid henne. Det kändes så tryggt. Mamma var så varm och det där nattlinnet så mjukt.