Filmrecension: The Lone Ranger

The Lone Ranger
Betyg: 3
Premiär 3 juli 2013

San Francisco, 1933. En pojke i cowboydräkt går in på en utställning om The Wild West. I en av montrarna står en åldrig indian som fångar pojkens intresse. Efter en stund visar det sig att indianen lever och att han råkar vara den legendariske Tonto, kompanjon till den ökände Lone ranger. Pojken i sin mask inspirerar Tonto att berätta historien om hur The Lone Ranger först kom till och om deras första äventyr i jakten att hitta den onde Butch Cavendish.

The Lone Ranger är en produkt signerad Jerry Bruckheimer, så vad det är för typ av film ska jag egentligen inte behöva förklara. Man skulle kunna säga att The Lone Ranger är Pirates of the Carribean fast i ökenmiljö, inte bara för att Johnny Depp är med som underlig sidekick. Men hela stuket på filmen är likadant. Jag hoppas bara att vi slipper se tre filmer till av denna.

Jag är själv inte superintresserad av hela ”pangpang”-grejen med överdrivet många specialeffekter, jag är en väldigt simpel filmälskare, men jag gillade i stora delar den här filmen. Det jag dock funderar över är målgruppen till denna film. Den har elva års-gräns och har i folkmun kallats ”familjeäventyr” men jag tycker personligen att filmen är lite väl mörk ibland. Jag hade själv om jag var elva år tyckt att så mycket död som filmen porträtterar varit jobbigt, och då är jag ändå ett horrorfan. Var Twilight från 15 så tycker jag absolut att The Lone Ranger också borde vara det. Men jag kanske bara har blivit känslig med åren, vem vet. Tillbaka till själva filmen:

Lone Rangers två hjältar spelas av Armie Hammer och Johnny Depp som tyvärr inte lyckas hålla måttet. Armie är blek och man glömmer snabbt att han är hjälte och Johnny Depp överspelar i rollen som indianen Tonto, eller Jack Sparrow som man inte kan låta bli att tänka. Bäst i filmen är William Fichtner som spelar elakingen Butch, med sin harmynta och sitt närgångna sätt får han kårar att krypa längs ryggraden. Helena Bonham-Carter är med på ett hörn som excentrisk bordellmamma med tatuerat träben. Hon är alltid grymt skicklig och jag önskar innerligt att hennes karaktär fått mycket, mycket mer plats för det hade kunnat ge filmen högre betyg. Ruth Wilson som spelar den fagra mön i filmen plutar för mycket med läpparna, det måste bara nämnas.

Jag skulle rekommendera folk att se The Lone Ranger, men man kanske nödvändigtvis inte behöver se den på bio. Om man bara vill ha något som är spännande men som inte kräver mycket hjärnenergi så är detta absolut filmen för dig. Jag skulle dock inte ta med barnen, inte känsliga barn åtminstone.