Filmrecension: Star Trek: Into Darkness

Star Trek: Into Darkness
Betyg: 4
Premiär: 10 maj

För några veckor sedan deltog jag i en förhandsvisning för Star Trek: Into Darkness. En producent från Paramount var där. Han berättade att denna film minsann inte skulle ha med vissa saker som vanligtvis är typiska för Star Trek, såsom filosofiska frågeställningar och rymdäventyr. Istället skulle filmen mestadels utspela sig på jorden och huvudtemat skulle vara terrorism. De trettio minuterna som vi fick se tycktes bekräfta detta. ”Jaha”, tänkte jag. ”James Bond i rymden. I Star Treks universum? Skjut mig!” Jag blir inte riktigt klok på varför de valde att presentera filmen på det sättet, för ingenting vi fick höra eller se på förhandsvisningen ger en rättvis bild av vad Star Trek: Into Darkness egentligen är för slags film. Och tur är väl det.

James T. Kirk mister på grund av vägran att lyda order och sitt rebelliska uppförande kaptensämbetet och blir istället kommenderad till omskolning. En spricka uppstår i vänskapen mellan Kirk och Spock då Kirk anser att hans bästa vän delvis är skyldig till detta. Men då en fara av såpass stor magnitud att hela federationens öde står på spel måste de två vännerna begrava stridsyxan och tillsammans möta det nya hotet. Frågan är bara hur hotet ska besegras, med militärt våld eller taktisk teori?

Jag vill inte berätta så mycket mer om denna films handling, för ju mindre man vet på förhand desto bättre. Istället för att enbart behandla handlingen som en ursäkt för att kasta Enterprises besättning i allehanda spännande situationer har J.J. Abrams proppat historien full med oväntade vändningar, mångfacetterade konflikter och minnesvärda personporträtt. Filmen innehåller även en hel del blinkningar till de gamla filmerna, vilket är glädjande för oss Star Trek-entusiaster.

Persongalleriet i denna film är rikt och färgfyllt. I den föregående Star Trek-filmen fick jag känslan av att besättningen bestod av ett gäng utklädda ungdomar på en halloweenfest som snarare försökte imitera William Schatner och de övriga tidigare skådespelarna än att vara karaktärer i sig själva. Den amatörmässigheten är här som bortblåst. Istället är det ett rent nöje att följa besättningens öden och äventyr ut i rymden och precis som det i en Star Trekfilm bör vara får man den där mysiga känslan av att besättningen är ens vänner. Benedict Cumberbatch gör även en oförglömlig roll som filmens mystiske antagonist och får nog betraktas som en av de bästa skurkarna någonsin denna filmserie. Den enda punkten där karaktärsporträtten faller är när det kommer till den otroligt misogyna kvinnosynen. Samtliga kvinnliga karaktärer i denna film framställs antingen som våp eller gnatiga jäntor och objektifieringen av kvinnor går såpass långt att det nästan blir obehagligt. Jag önskar verkligen att producenter i Hollywood kunde ha såpass stor tillit till sin egen produkt att de slutar känna behovet att ta till sådana här billiga tricks för att fånga publikens uppmärksamhet.

Tempot i Star Trek: Into Darkness är skyhögt. Det hinner knappt gå en minut förrän besättningen kastas in i en ny halsbrytande actionscen på liv och död. I många filmer med ett sådant högt tempo blir man som åskådare tillslut mätt och avtrubbad, men variationerna på actionscenerna är såpass stora att man är med ombord från början till slut. Jag skulle faktiskt vilja drista mig att påstå att rytmen och tempot i Star Trek: Into Darkness är i klass med Rymdimperiet slår tillbaka och Indiana Jones och de fördömdas tempel.

Star Trek: Into Darkness levererar på alla punkter en Star Trekfilm förväntas leverera. Den har en engagerande historia, minnesvärda karaktärer, intressanta moraliska vändningar och förstklassig action. Om man vill se en förstklassig äventyrsfilm bör man tappert bege sig dit många människor förhoppningsvis kommer bege sig i sommar: Till biografen!

Text: Franz Ung