Ganska snabbt kommer jag på mig själv med att leendes försöka sjunga med i ord jag inte känner till. Det går sådär. Men det är första gången jag hör låten och ändå sitter den fast i hjärnbarken redan innan sista ackordet klingat ut. Många band tror att de är på rätt spår när de har fått rätt rufs i kalufserna, hittat en stil som de tror kan gå hem, lagt sig till med en cool attityd och besitter ett oklanderligt självförtroende. Problemet är bara att många saknar något elementärt: melodierna.
Några som har hela kitet inklusive melodierna är stockholmska powerpopkombon Rooni. Bandet startades i Stockholm av skåningarna Gustav Nilsson (sång och gitarr) och Johan Portmark (trummor), därefter tillkom basisten Johan Andersson via gemensamma vänner. Senaste tillskottet, gitarristen Charles Karjalainen, har inte hunnit vara medlem längre än ett par månader då han ersatte en tidigare avhoppad leadgitarrist.
Referenserna studsar omkring inne i skallen när man lyssnar på bandets låtar. Influenserna är de klassiska gitarrpopnamnen: Big Star, Blur, REM och The Smiths. Tyngdpunkten i mina öron ligger på en mix av tidig svensk 90-talsindie och powerpopens guldålder kring decennieskiftet 70- och 80-tal (hör Badfinger/Raspberries-vibbarna i Run (Into My Arms)!), eller som brittiska musikjournalister gärna uttrycker det: melodier så hookfyllda att man kan hänga hatten på dom.
Apropå Storbritannien så kommer bandet att åka över till Liverpool i slutet av maj för att spela på klassiska (rivna men nu återuppbyggda) The Cavern Club under International Pop Overthrow-festivalen som äger rum varje år i 16 städer, varav de flesta i USA. Festivalgeneralen David Bash hade helt sonika googlat runt och hittat bandet via de tidigare singlarna Danny’s Gun och Run (Into My Arms). När han får höra nya singeln Ambulance lär han klappa sig för bröstet och avfärda eventuella tvivlare med ett rungande ”vad var det jag sa?”.
Hoho, alla skivbolag, nämnde jag att de är osignade?
Text: Tommy Juto
[…] https://kulturbloggen.com/?p=69759 […]