Side Effects
Betyg: 3
Premiär: 19 april
Tar man regissören Steven Soderbergh på orden är Side Effects hans sista biofilm. Efter en produktiv karriär där han blandat högt (Traffic, Out of Sight, The Informant!) med lågt (Full Frontal, Oceans 12, 13) kan det vara intressant att se vilken film han valt som sista projekt.
Det börjar briljant. Ackompanjerat av ett pulserande soundtrack och nervigt foto presenteras vi för ett medicinerat samhälle där läkare tar emot pengar av läkemedelsföretag för att promota nya mediciner. Det är ett kyligt finger på den moderna tidens pulsåder – många är vi som själva suttit framför farbror doktorn och fått allt från lyckopiller till sömnmedel utskrivna som svar på våra symptom. Mår du dåligt? Det finns piller för allt numera. För amerikanarna torde det vara ett extra känsligt ämne: i dagens USA dör nämligen fler människor av receptbelagda läkemedel än bilolyckor. Om inte det är ett tecken på en sjuk samtid, vad är det då?
Rooney Mara och Channing Tatum spelar hustru och man. De är unga och snygga. Han är precis utsläppt ur fängelset efter att ha suttit inspärrad i fyra år för bedrägerier. Hon är deprimerad. En dag trycker hon gaspedalen i botten och kör rätt in i en vägg. Depressionen har tagit över. Entré: Jude Laws doktor, men framförallt; hans tabletter. Sedan blir det åka av på riktigt.
Side Effects är en tight, snygg och välspelad film där Hitchcock-referenserna duggar tätt och som thriller sitter den där den ska: den ömsom oroar och överraskar speltiden ut. Men den som hoppats på något mer, ett sorts grandiost avslut på Soderberghs filmkarriär, blir tyvärr besviken. Side Effects är en underhållande, men knappast omvälvande, upplevelse. Hans sista projekt är ännu en övning i genrefilm vilket kan tyckas lite överraskande, men Soderbergh har sällan varit förutsägbar. Han har med ödmjukhet behandlat såväl romantiska komedier som tunga kriminalare och inte varit främmande för att experimentera med innehåll och form. Och visst, han kan sina saker. Stämningen och skådespeleriet är på topp. Det är egentligen bara en krystad hångelscen som sticker ut på ett dåligt sätt. Men jag antar att det går hand i hand med den neo-noir som eftersträvas i sammanhanget.
Och kanske är det där filmen faller något, den börjar nämligen som en iskall samhällskommentar, men när vi når slutet har den förvandlats till något annat. Att berätta mer och avslöja exakt vad filmen handlar om vore att göra den en otjänst, då mycket av upplevelsen förlitar sig på den katt-och-råtta-lek som Soderbergh introducerar i filmens tredje akt. Hur väl man kommer att tycka om filmen beror även på hur effektiv man anser upplösningen vara.
Måhända tar Soderbergh pulsen på en sjuk samtid i filmens första skälvande trekvart, men då den eskalerar till något annat blir det inte roligare än en vanlig tevethriller. Att han ändå lyckas lura mig ur biofåtöljen och ut på gatan med sina twister får ses som ett gott betyg. Men jag kommer inte ifrån att det är lite billigt att lova en intressantare film i syfte att dra publiken vid näsan.
Ändå lämnar jag biografen med ett konspiratoriskt leende. Varje film som inte avslöjar eller pekar på hur ondskefulla läkemedelsföretagen är, försöker väl pracka på oss det motsatta? Eller? Misstar jag Soderberghs budskap för ett annat?
Jag misstänker att jag sitter på svaret efter att ha sett din film, herr Soderbergh, och det är inte särskilt tillfredsställande. Du var så nära att göra något stort här om du inte varit så klåfingrig. Men helt ärligt – jag förlåter dig om du råkar göra ytterligare ett par filmer. Jag lovar.
Text: Robert Warrebäck
[…] HÄR […]