Bortglömda böcker 2: Lagerlöf går igen

Igår natt befann jag mig i tabulandet: kannibalism, hedningar, otrohet, lögner och försakelse. Lagerlöfs berättelse ”Bannlyst” (Bonnier, 1918) behandlar dem alla. Jag erkänner: jag är moraliskt upprörd. Jag blir det när karaktärerna gör val som i det långa loppet skadar dem. Ja, jag vet att vad som ansågs sedesamt då inte nödvändigtvis behöver göra det idag. Men i alla fall.

Det är förfärligt synd om Sven Elversson, människoätaren, som bannlyses från Guds hus av den (o)felbara kyrkohedern Rhånge. Elversson befinner sig i fördomsträsket, omgiven av inskränkta, snåla, uppblåsta viktigpettrar som han är. Dömd utan rättegång, utkastad ur samhället utan chans att försvara sig. Allt han gör, gör han för att upprätta sin heder, för att få möjligheten att åter bete sig som en fullvärdig människa. Han älskar gränslöst, han uppfyller den kristnes alla ideal, han försakar sin egen lycka för att rädda andra. Och vad har han för det? Ingenting. Han dör när lyckan kommer åter, när han blir rentvådd från de klibbiga misstankarna.

Det är inte lika synd om Sigrun, kyrkohederns unga hustru, som glömmer sin vän för kärleks skull och som lägger locket på gällande sina egna drömmar, för att istället gå helt upp i mannen och hans önskemål. Det är dessutom önskemål som hon aldrig kan tillfredsställa. Vad hon än gör blir det fel. Rhånge utövar härskarteknikens alla fula knep för att få ha sin hustru för sig själv, instängd på en avlägsen prostgård för att hon inte skall utsättas för frestelserna som andra, bättre, män kan innebära. Det är skönt att hon lämnar honom och söker lyckan på annat håll. Trist är det däremot att kyrkoherdens forna beteende rättfärdigas när han, för kärleks skull, ger sin hustru fri. Bah. Så god är inte människan.

Råhnge är det definitivt inte synd om. Att skylla på släktens förbannelse, vidskeplighet och total kontroll håller inte. Jag hade hellre sett att han fick ett annat slut. Nu tänds dessutom glorian när han, som bär skulden till Elverssons elände, får makten att förlösa honom, att åter bjuda in honom i den gode gudens gemenskap.

Jag blir inte klok på Lagerlöfs logik. Kan man komma undan med så mycket ondska, bara man ångrar sig? Jag skulle önska att så var fallet, men jag tror inte på det. Någonstans finns det att ansvar som varje människa har: att göra det bästa av livet. Elversson gör en föredömlig insats, Sigrun kommer en bit på väg, men Rhånge stupar strax efter startlinjen. Det kan han gott ha.

Text: Jenny Fornell