En fri press är en grundpelare för en demokrati. De fria pressen ska granska makthavare, den fria pressen ska presentera nyheter så objektivt som möjligt utan att vinkla det efter egna intressen.
I dagens värld och i Sverige blöder de stora mediekoncernerna, eller de får inte så stora vinstutdelningar som de vill ha.
Presstödet har varit en metod att ge stöd åt en andratidning på en ort, att på så sätt öka mångfalden och ge möjlighet åt en röst från annan håll än den dominerande stora tidningens röst.
När nu papperstidningarna inte får tillräckligt stora vinster ropar en del efter statens ingripande, för att rädda mediekoncernerna. Från ett antal tidningars håll, framför allt socialdemokrateriska, drivs frågan att inrätta ett omställningsstöd som bland annat skulle betydanya regler med sänkta krav på tryckta upplagor och en lägre grad av redaktionellt innehåll för att tidningarna ska kunna få presstöd.
Den borgerliga alliansregeringens kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skriver i DN att det inte är statens uppgift att rädda mediekoncernerna.
Min uppgift som ansvarig minister är att arbeta för att medborgarna ska ha tillgång till en allsidig och oberoende nyhetsförmedling – inte att hålla mediekoncerner under armarna. Staten roll kan inte vara att skapa en marknad för dagstidningar.
Hon tar också upp att dagens medievärld ser ut på ett helt annat sätt än då presstödet utformades. Papperstidningar i sig är ingen garanti för mångfald och absolut inte något sätt att snabbt presentera nyheter.
Ja för en gångs skull håller jag faktiskt med den borgerliga kulturministern. Det är inte statens uppgift att rädda mediekoncernerna, däremot är det statens uppgift att garantera en fri och livlig press. Som kulturministern uttrycker det:
För mig är det viktigt att hitta lösningar som möter behoven hos alla samhällsmedborgare att ta del av en press som präglas av mångfald, allsidig nyhetsförmedling, kvalitet och fördjupning.
Ett demokratiskt samhälle behöver en press som präglas just av detta: mångfald, allsidig nyhetsförmedling, kvalitet och fördjupning.
Och där har dagens mediekoncerner i stort sett havererat. De uppfyller definitivt inte visionen eller målet om mångfald. Dagens mediekoncerner anställer i stort sett bara män i trettioårsåldern. Journalister som av olika skäl blivit arbetslösa efter att de fyllt 40 och som söker jobb hos svenska mediekoncerner kallas ofta inte ens till intervju. De sorteras bort direkt.
Aftonbladets medelålder ligger någonstans strax över 35 år. Med tanke på att de har några gamla uvar förstår vi vilken ålder den måste ha som ska ha chans att komma dit, knappt över 30, förmodligen.
Att vara ung är inte dåligt. Men när samtliga på en redaktion är väldigt unga blir urvalet av vad som rapporteras ensidigt. Sverige är i särklass när det gäller att sortera bort människor som är medelålders och uppåt. Det är ett stort problem att svenska medier anser det vara så besvärligt med människor med stor och lång erfarenhet. Det säger sig själv att allsidig nyhetsförmedling, kvalitet och fördjupning faller bort då också.
Nej, svensk press behöver bli allsidigare och ny teknik öppnar för att fler röster kan höras. Presstöd och liknande måste utvecklas så nya röster kan göra sig hörda.