Nobody Walks
Betyg: 3
Regi: Ry Russo-Young
Visas under Stockholms filmfestival
23-åriga Martine är snygg, intressant och full av visioner. Hon blir ofta entusiastisk och spärrar upp ögonen, då blir hon ännu vackrare. Ibland kommer livet ifatt henne och hon får svårt att andas. Hon är en sådan där ung tjej som får exakt alla att känna något. Vissa blir avundsjuka. Andra vill få henne, ha henne. Ungefär som ett barn vill krama en liten hundvalp alldeles för hårt och aldrig släppa taget. När Martine åker från New York till Los Angeles för att bo en tid hos det lyckliga paret Julie och Peter dröjer det givetvis inte länge innan kaoset är ett faktum. Peter, som ska hjälpa Martine med ljudsättningen till hennes filmkonstverk, känner sig suktad och vill snabbt ha henne som sin egen. Även hans assistent vill få sig en bit av kakan, och Peters dotter som har en crush på denne assistent blir hjärtekrossad. Ja, ni hör ju själva, kaos.
Manuset är skrivet av regissören Ry Russo-Young i samarbete med Lena Dunham som ligger bakom TV-serien Girls, och jag tycker faktiskt att det märks. Inte för att jag har sett något avsnitt av just Girls, men att se Nobody Walks påminner på många sätt om att plöja ett par avsnitt av valfri dialogdriven dramaserie. Handlingen knallar på i en vardaglig lunk, kantad av diverse dramatiska händelser. Jag rycks med lite lagom och går hem med en känsla av: ”Jahaja, så kan det gå”.
Fast Nobody Walks har sina poänger också, även om den är rätt förutsägbar och inte på något sätt särskilt revolutionerande i sin handling. Den pekar på det besvärliga i att vara en ung, attraktiv kvinna som aldrig får ses som något annat än just det. Om någon erbjuder dig hjälp, är det för att denne uppskattar och respekterar dig och det du gör eller är det för att hen känner att den vill äga dig litegrann? Det brukar visa sig en bit på vägen. Plötsligt står du där och känner att du är skyldig någon något, trots att du bara tog emot hjälp av någon som erbjöd sig när du behövde det. Och det är ju inte riktigt klokt.
På det hela taget är Nobody Walks just den sortens film som min mamma skulle ge omdömet ”Trevlig”. Den är varken mer eller mindre. Man kan se den, och tiden känns absolut inte bortkastad, men man kan också strunta i att se den och klara sig precis lika bra ändå.
Text: Josefina Linde
[…] Kulturbloggen.com […]