I samband med Way Out West-festivalen som pågick i Göteborg mellan den nionde och den elfte augusti mötte Kulturbloggen upp Daniel Larson och Filip Bekic – sångare respektive gitarrist – från The Royal Concept.
Hur känns det att vara på Way Out West?
Daniel: Underbart, vi var här redan igår och såg bland annat St. Vincent. Hon är helt fantastisk. Som en ny Jimi Hendrix.
Har ni någon relation till festivalen sedan tidigare?
Daniel: Förut turnerade jag med Robyn – jag var vikarie åt en trummis som alltid ställde in – men just när de spelade på Way Out West förra året dök han faktiskt upp. Sedan har jag varit här som besökare också.
Filip: Det är ingen dålig utveckling. Från besökare och stand-in till artist. Vad gör du nästa år? Du kanske arrangerar festivalen.
Hur gick det till när ni bestämde er för att bilda bandet?
Filip: Jag och David är barndomsvänner. Vi har alltid skrivit små poplåtar, fast The Royal Concept bildades förra året i april. Då kontaktade vi de andra medlemmarna.
David: Jag och Filip är små popsnören i en jazzvärld. Vi har alltid varit de svarta fåren i jazzkretsar. När vi var små lyssnade vi på Led Zeppelin. Vi hade en lärare som sa att ”när Beatles kom dog musiken”. Jag gick aldrig på några av hans lektioner igen. Det är lite roligt, för nu är vi i en indievärld istället. Nu ses det nästan som någonting negativt att vara en utbildad musiker.
Musikaliskt jämförs ni ofta med Phoenix, är det en medveten influens?
David: Jag lyssnar egentligen på The Strokes, men när Phoenix kom så tyckte jag att de var som ett elektroniskt…
Filip: … och snällare…
David: The Strokes. Fast vi har mycket att ge, jag oroar mig inte över att bli stämplad som en copycat. Vår skiva kommer i oktober och de som försökt placera oss i ett fack kommer att få det lite trixigare. Fast å andra sidan, om vi ska bli placerade någonstans så är Phoenix en bra inkörsport.
Vad inspirerar er till att skapa musik?
David: Människor vi träffar. Möten. Sånt som har hänt i ens liv. Vi har väldigt realistiska texter. Det handlar om livet vi lever. Att lämna Stockholm. Livet på turné. Skivan är lite som en dagbok för ett band som det gått väldigt fort för. Det har ju blivit en del käftsmällar, vi nobbades av ett skivbolag som inte trodde på vår musik. Sedan öppnade Robyn upp en hel electrovärld jag tidigare in ens hade lyssnat på.
Vad kan vi förvänta oss av spelningen på Way Out West?
Daniel: Vi ska ge så mycket kärlek till alla stackars Frank Ocean-fans. Den här spelningen betyder mest för oss på hela året. Vi har till och med repat på första gången på hur länge som helst. Vi fick pressa in spelningen i vårt schema – det är vår enda inplanerade Sverige-spelning på hur länge som helst och vi åker tillbaka till USA imorgon.
Varför valde ni att flytta till USA?
Daniel: Vi fick chansen och det kändes som en dröm. Dessutom är intresset för vår musik större där borta. När vi flyttade dit frågade folk hur vi skulle hålla fötterna på jorden, men det vill vi inte. New York är världens galnaste stad. Alla är helt utflippade. På fester kallas vi ”the foremost humble people in America” och jag tycker ändå att vi med svenska mått mätt börjar bli rätt så kaxiga. Det är väl jantelagen som förföljer oss.
Filip: När vi går på stan kommer folk och frågar om vi spelar i band. Vi delar ut visitkort och de kommer faktiskt på giggen. Sådant händer inte i Sverige. Att bo i New York är extremt, just nu älskar vi det.
Hur kommer stadslivet in i er musik, försöker ni omfamna eller avskärma er från det?
Daniel: Vi har spenderat en del tid i Grožnjan – en bergsby i Kroatien. Filip är uppvuxen där. Det är den mest magiska och inspirerande platsen man kan bo på. Där har vi skrivit många låtar. Det är femtio konstnärer som köpt byn, så det är fullt med ateljéer man kan vandra runt i. Sedan finns det en taverna som har både billig och god mat. Där finner vi frid i ett stressigt liv.
Kretsar era texter kring några återkommande teman?
Daniel: Tjejer. Gold rush. Hela vår platta är ett konceptalbum. En ironisk spegelbild av oss själva och vad som kan hända om man blir för uppblåst. Sedan handlar alla våra låtar om kärlek och tjejer. Allting är självupplevt.
Filip: Skivan skrevs, spelades in och producerades av oss själva på fyra veckor. Vi ville vänta in i det sista för att hitta det mest angelägna. Vi ville liksom inte skriva om när vi gick och handlade mjölk för ett år sedan.
Hur ser era framtidsplaner ut?
Daniel: Först och främst åker vi på en tre månader lång turné i USA tillsammans med Wolf Gang, The Wombats och Fun. Ibland är vi förband och ibland co-headline. Turnén pågår tills slutet av november – sedan vill vi åka till Europa och Asien.
Filip: Att turnera är det roligaste som finns och att släppa en platta öppnar upp möjligheter att turnera.
Har ni några extrema turnéminnen ni kan dela med er av?
Filip: Just med det här bandet har vi inte turnerat så mycket.
Daniel: Vi åkte på en minibuss-turné där vi fick bygga upp scenen själva. Grejen är att vi inte är särskilt goda ingenjörer, så en kväll studsade trummorna bokstavligen av scenen medan vi spelade. Jag önskar någon hade filmat för det var som taget ur en tecknad film.
Filip: Det var även lite galet när Steven Tyler från Aerosmith kom och såg oss på ett gig.
Daniel: Han frågade om vi hade något knark i våra ölflaskor på scen och berättade om sina minnen från när han var ung och dum och brukade använda ett sugrör för att snorta kokain ur sina ölflaskor. Så vi fick ett uselt tips av en annars fantastisk människa. Han är extremt karismatisk och vet du vad han sa? ”I love that you have personality in this boring world of music”. Fast sedan är han ju amerikan, man kan inte lite på någon där. Ena stunden är allt frid och fröjd, sedan vänder de en ryggen.