Lohengrin
Kungliga Operan
Musik och text: Richard Wagner
Dirigent: Alan Gilbert
Scenografi och kostym: Conor Murphy
Ljus: Fabrice Kebour
Regi: Stephen Langridge
Kungliga Hovkapellet
Kungliga Operans Kör
Premiär 7 april 2012 direktsändning i P2
En kvinna, Elsa blir anklagad för att ha haft ihjäl sin lillebror, som efter faderns frånfälle är den rättmätige efterträdaren, till hertigdömet Brabant, men på grund av sin ålder utses greve Telramund till hans förmyndare. Elsa måste för undgå dödsstraff bevisa sin oskuld, vilket hon enligt traditionen endast kan göra genom att en okänd riddare är beredd att kämpa för henne. Detta förfarande som var vanligt under tidig medeltid kallas för Gudsdom vilket utgick från att en oskyldig alltid fick hjälp från himlen under förutsättning att han/hon var oskyldig.
En riddare anländer till stranden av floden Schelde dragen av en svan. Främlingen frågar om Elsa vill ha hans hjälp och när hon svarar ja och lovar att inte fråga efter varken hans namn eller ursprung lovar han att försvara hennes ära. I striden besegrar han utmanaren, Telramund, men skonar hans liv. Efter striden frågar främlingen om Elsa vill gifta sig med honom. Om hon bryter sitt löfte kommer främlingen att överge henne och återvända dit han kom ifrån. Ett krav som Elsa till fullo förstår och accepterar.
Detta är i huvudsak, en sammanfattning, om vad operan handlar om åtminstone enligt den gamla sagan som sammanställdes av Wolfram von Eschenbach som levde på 1200-talet. Richard Wagners text bygger i huvudsak på denna text, men även poem av Konrad von Würzburg Der Schwanen-Ritter, Das Niebelungeslied och ett antal andra gamla franko-germanska berättelser.
Regissören, engelsmannen, Stephen Langridge, känd från andra uppsättningar bl a på Malmö Operan har förlagt handlingen till modern tid; till tiden kring 1980-talet. Ett mycket intressant projekt och som oftast görs för att dagens operapublik inte påstås kunna leva sig in i ursprungshandlingen ett påstående som jag är mycket skeptisk till, men det är en diskussion som jag gärna återkommer till i ett annat sammanhang. Men att lägga in ett modernt genusperspektiv i ett verk som bygger på ett underlag från 600-talet finner jag både vanskligt och i grunden osannolikt. För att förtydliga detta så är det ju närmast självklart en kvinna idag knappast skulle vilja eller för den delen kunna gifta sig med en man vars namn hon inte känner.
Det finns många sätt att betrakta Lohengrin på och tolka den, det är kanske en av de orsakerna till dess popularitet, men det är ju samtidigt viktigt att konstatera att operan inte blev någon succé från början utan det var först när Bayerns sinnessvage kung Ludvig II såg den uppföras i München åtta år efter premiären och blev förjust i verket.
Rosemari Södergren, som såg premiärföreställningen skriver i ett inlägg på Teatermagasinet:
I dagens samhälle med integritetsdebatten finns det en poäng att människor inte ska behöva redovisa hela sin bakgrund. Som jämlikhetsaspekt finns tanken att inte bedöma människor efter bakgrund utan att de ska kunna bli bedömda efter vad de gör nu, som hjälten Lohengrin: det viktiga är inte var han kommer ifrån utan det goda han gör.
Det finns en religiös, zenbuddistisk aspekt i det: att inte fråga så mycket om var vi kommer ifrån och vart vi är på väg utan koncentrera oss på och leva i det som är nu.
En annan intressant tolkning är ur konstnärens perspektiv. Den som skapar ska inte frågas ut, inte sönderanalyseras – utan ta emot det skapande med alla sinnen. Att intellektualisera kan förstöra konst och snöpa konstnären.
Själv kommer jag att se först den fjärde föreställningen, så mina iakttagelser bygger på direktsändningen på påskafton och det kan jag redan nu konstatera nu var en mycket intensiv upplevelse och trots att det nu är mer än tjugofyra timmar sedan föreställningen slutade kan jag inte få musiken ur mina öron och det gäller inte bara de mest kända styckena nämligen: förspelen till första och tredje akterna, ”Elsas dröm”, Lohengrins ”Graalberättelse” (”In fernem Land”), och brudkören som ofta spelas vid bröllop, utan det handlar om musiken i sin helhet, men naturligtvis också de utomordentliga sånginsatserna, kungliga hovkapellet i absolut toppform och inte minst operakörens fantastiska insats som ju inte blir mindre av att de praktiskt taget befinner sig på scen hela tiden.
Sånginsatserna imponerade främst på de s k solistrollerna och här blev jag imponerad först och främst av Emma Vetter och Michael Weinius, men att de båda tillhör den närmaste världsklassen är åtminstone inte någon nyhet för undertecknad, men så bra som Elsa och Lohengrin var på påskaftonen har jag nog inte hört dem tidigare och detta gäller särskilt i tredje akten. Givetvis måste man ju tänka på att det inte är någon enkel uppgift att jämföra olika sångpartier med varandra och det är inte heller en uppgift som jag är kvalificerad att göra på annat sätt än att låta öronen vara öppna så mycket som behövs.
Partiet som Ortrud sjöngs vanligtvis av en mezzosopran och så kommer det också att bli i vissa av de kommande föreställningarna, men vid premiären sjöngs partiet av Lena Nordin, som väl egentligen är att betrakta som en koloratursopran, men vilken prestation, vilken upplevelse och det gäller särskilt i andra akten. Det var en helt fantastisk upplevelse.
Johan Edholm överraskade och imponerade storligen och det menar jag inte som ett negativt konstaterande för han är en mycket god sångare, men jag är inte så van att lyssna på honom i denna typ av roll. Det skall bli oerhört spännande att uppleva honom som Wotan i kommande föreställningar.
Engelsmannen Matthew Best imponerade också i partiet som kung Henrik, ett parti som jag inte tidigare har upplevt så stort och fint som i denna uppsättning.
Kungliga operakören brukar jag aldrig bli besviken på, men frågan är ändå om de inte överträffade sig själva igår, särskilt som de verkade vara nästan ständigt närvarande i handlingen.
Kungliga hovkapellet spelar alltid en stor roll i föreställningarna och detta gäller särskilt i Richard Wagners verk, som ju alltid kräver sin man av varje orkestermedlem, men igår lät det helt fantastiskt om orkestern. Kvällens dirigent skall naturligtvis ha sin beskärda del av äran och nog upplevde jag att Alan Gilbert plockade fram nyanser som var helt okända för mig.
Här kan du läsa mer om handlingen i Lohengrin på Mogens Operasidor
Recensioner
Camilla Lundberg i Kulturnyheterna
I rollerna
Kung Henrik: Matthew Best
Lohengrin: Michael Weinius
Elsa: Emma Vetter
Telramund: Johan Edholm
Ortrud: Lena Nordin
Härroparen: Gunnar Lundberg
Fyra Ädlingar: Anton Eriksson, Magnus Kyhle, Michael Schmidberger, Daniel Ralphsson
Foto: Alexander Kenney
[…] Vill du veta mer om mina tankar kring lördagens direktsändning kan du läsa mer om detta i mitt in… […]