The Hunger Games – nja

The Hunger Games
Betyg 2
Regi Gary Ross
Sverigepremiär 23 mars 2012

The Hunger Games bygger på en trilogi som gått förbi Twilight-serien på den amerikanska bestsellerlistan. Böckerna är skrivna av Suzanne Collins och utspelas  i en framtid som är så grym, rå och orättvis att det är svårt att ta till sig den.
Överklassen, de rika och depraverade, bor i huvudstaden och lever i ett äckligt överflöd medan övriga befolkningen är utplacerade i tolv distrikt som de inte kan komma ifrån och där de lever i smuts och fattigdom.

I den här utopiska världen direktsänds varje år en reality show där varje distrikt ska välja ut två ungdomar mellan tolv och arton år som ska släppas ut i ett stort inhägnat område där bara en ska överleva. I vissa distrikt väljer de ut barnen som små redan och specialtränar dem både fysiskt och psykiskt för att kunna vinna dessa hungerspel. Vinnaren får ett liv i lyx och det är en ära för distrikten att få fram vinnare.

Känner du igen grundberättelsen? Det finns en japansk film – Battle Royal – som är stark och grym och som bygger på samma tema.

Huvudrollen i The Hunger Games är en fjortonårig flicka, Katniss Everdeen, som spelas av Jennifer Lawrence som slog igenom i Winter´s bone.

Katniss Everdeen har en lillasyster Prim som precis fyllt tolv och därmed ska vara med för första gången i lottdragningen om vem som ska skickas till hungerspelen. Katniss älskar sin lillasyster Prim över allt annat och försöker skydda henne från allt hemskt i distrikt tolv. Deras mamma är apatisk eftersom pappan dött tidigare. När det är Prims namn som dras i lottningen ser Katniss ingen annan utväg än att själv ta Prims plats i spelen. Allt detta är förutsägbart, vi förstår att det ska gå så redan för de första filmrutorna.
Det är filmens ena stora problem: allt är oerhört förutsägbart. Där är inte mycket som förvånar eller överraskar tittaren.

Handlingen har en del intressanta aspekter, trots allt. Klyftorna är nästan otänkbart stora mellan människorna. Den dekadenta överklassen är samlad i storstaden medan det kroppsarbetande nedtryckta folket hungrar och alla hålls nere genom att underhållningsindustrin styr. Nöjesprogrammen är som ett opium för folket och vem styr underhållningsbranschen om inte en president (spelad av Donald Sutherland).
En ganska skrämmande bild av världen idag, på sätt och vis: västvärldens lyx bygger kanske på att människor i u-länder lever i fattigdom?

Tyvärr blir det för klyschigt, för många klicheer: programledarna och människorna i huvudstaden är för stiliserade, för överdrivna. Det är inte heller särskilt logiskt att underhållningsindustrin har sådan enormt utvecklad teknik samtidigt som människorna ute i distrikten lever i djup fattigdom, som påminner om 1800-talets armod. Sådant gör det svårt att tro på berättelsen.

Däremot ger jag ett plus för bra skådespelare som Jennifer Lawrence, Liam Hemsworth, Josh Hutcherson, Elizabeth Banks, Woody Harrelson, Lenny Kravitz och Donald Sutherland. Visst är det alltid roligt att se Woody Harrelson, även om det är i en rätt dålig film.

Om du är intresserad av tankarna kring vad The Hunger Games förmodligen vill skildra: försök få tag på den japanska föregångaren Battle Royal, den är grymmare, mer trovärdig, mer spännande och överraskande.

Läs även andra bloggares åsikter om The Hunger Games, film, filmrecension, förutsägbart