Artist: The Magnetic Fields
Titel: Love at the Bottom of the Sea
Betyg: 4
Skivbolag: Merge Records
Release: 5 Mars 2012
Magnetic Fields har funnits med ett tag, sedan 1989, och nya skivan ”Love at the Bottom of the Sea” som släpptes i mars blir den nionde i ordningen (elfte om man räknar 69 ”Love Songs” som tre). Magnetic Fields musik har över snart tjugotre års tid hunnit byta skepnad en hel massa gånger. Musiken har rört sig mellan indie-/synth- och noise pop med mer eller mindre inslag av stråkar, syntar, akustiska gitarrer, elgitarrer och småhumoristiska texter. Den nya skivan bryter till viss del mot det som bandet tidigare gjort vilket också brukar vara fallet med The Magnetic Fields (tänk till exempel stråkpoppen på ”I” gentemot elgitarrerna på ”Distortion” eller nästan helakustiska ”Realism”). Samtidigt låter det ju alltid på något sätt ändå som The Magnetic Fields, kanske mest då på grund av texterna och sången, det är lite som en egen genre. På den nya skivan återvänder man till syntarna (efter tre skivors uppehåll) och det är lite av ett frosseri, nästan ”synthporr”. Men kanske inte riktigt syntar så som de lät under 90-talet med ”The Charm of the Highway Strip” och ”Holiday” utan nya syntar och framför allt synteffekter, ljud mer än toner.
Skivan består av femton spår, alla under tre minuter. Kvaliteten går upp och ner och känslan också. Flera av låtarna för tankarna till småpsykedelisk 60-talsrock i stil med The Byrds eller kanske mer 60-talspop såsom The Beach Boys. Kanske är det soundet i sin helhet, kanske sången men syntarrangemangen, de många effekterna och den småspretiga ljudbilden sätter stopp för den tanken och för istället tankarna till Depeche Mode, Kraftwerk och stundvis Roxy Music. Men The Magnetic Fields är fortfarande lite som en egen genre. Sången fördelas mellan bandmedlemmarna men bäst låter det helt klart när Stephin Merritt tar ton med djup basstämma.
”Your Girlfriend’s Face” inleder skivan med en mängd synteffekter bakom smått enerverande sång (låter, förlåt, men stundvis som Brendan B. Brown, sångaren i det amerikanska alternativrockbandet Wheatus – vilket säkert mest beror på den nasala sången). Texten är elak och småhumoristisk och handlar om någon som vill mörda exets flickvän och sedan begrava exet levande. Vad jag förstår är det Shirley Sims som sjunger vilket är lite kul eftersom rösten är väldigt svår att placera, det skulle kunna vara såväl en man som en kvinna. Just den grejen (som återkommer då och då) känns som rätt typisk för The Magnetic Fields karaktär och Stephin Merritts texter som gärna leker med och ifrågasätter könsrollerna.
Vissa av låtarna, t.ex. ”God wants Us to wait” eller ”Infatuation (With Your Gyraton”) låter synthpop och för tankarna till just Kraftwerk eller Human League men ibland tar liksom något poppigt eller rätt flummigt över. Ta typ sekvensen då Stephin sjunger ”thumping to the thumping, jumping to the pumping, leaping to the beeping thing on the dance floor”. Lätt flippat men men. Sen var det ju det där med 60-tals poprock. Det tycker jag träder fram i låtar som ”I’d Go Anywhere with Hugh” eller ”Goin’ Back to the Country” om än i rätt segt tempo och soft tappning. Lite mer psykedeliskt, mörk och mystisk låter ”I’ve Run Away to Join the Fairies”.
Skivans andra spår, ”Andrew in Drag”, är definitivt mitt favoritspår. Det är rytmiska syntarrangemang, trallvänlig melodi, kul text och riktigt skön sång av Stephin. Man skulle kunna tycka att Stephins djupa basröst känns smått malplacerad i popsammanhang men av någon anledning är det inte så, åtminstone inte just i förhållande till The Magnetic Fields och deras musik. De bryr sig inte om att hålla sig till ett sound och en skiva har aldrig direkt gått i en annans fotspår. Jag är kanske inte The Magnetic Fields mest hängivna fan, ibland blir jag bara irriterad, på de småsjuka texterna, de flummiga körinslagen i sången och musikens svajande kvalitet. Men jag gillar skivan på något sätt, syntarrangemangen och ljudeffekterna och Stephins basstämma. Låt mig avslutningsvis säga så här, gillar man The Magnetic Fields, då gillar man också ”Love at the Bottom of the Sea”.
Lyssna på favoritspåret här:
Text: Linda Thelander
Läs även andra bloggares åsikter om Magnetic Field, musik, skivrecension