Arrington De Dionyso och Grouper, Sjömanskyrkan Göteborg
Betyg: 4
Arrington De Dionyso
Jag är på Sjömanskyrkan i Göteborg och framför mig hukar en märklig man i basketlinne på en bit aluminiumfolie och med en liten mic fastklistrad vid adamsäpplet. Han har två micar vid munnen och börjar andas i dem, och andningen ekar ut i salen. Jag tittar på min bror bredvid, han tittar tillbaka. Vi sitter på en bänk, stilla som vore vi trä, och har ingen som helst aning om vad som väntar.
Arrington De Dionyso börjar sitt soloframträdande och andningarna förvandlas till en dånande ström av elektroniskt manipulerad strupsång. Ett koncentrat av verklighet på scenen likt ett bombnedslag. Den höga volymen känns mot huden, man måste nästan värja ansiktet mot oljudet. Balanssinnet försämras som vid en verklig explosion. Jag blir rädd. Det känns som att vad som helst kan hända.
Vi vaggas in i en viss trygghet. Men det är en dum idé att känna sig bekväm. Plötsligt kommer nästa steg i förvandlingen: den avmonterade saxofonens klockstycke. Ja, det här är ett sceniskt konststycke utan like. Ännu en vild sprängladdning av oljud slungas genom salen och jag måste vända bort ansiktet för att det susar och ilar i högerörat. Det är nästan så att man tappar andan av kraften. Sällan rockclichér blir så här verkliga.
Allt börjar kännas overkligt. Jag uppmärksammar väggmålningarna vid sidan om scenen, de ser ut att vara gjorda av William Blake. Framträdandet är nästan över och Dionyso har nu monterat ihop hela saxofonen, lindat in den i aluminium, och spelar primitivistiska solon. Om man blundar kan man tro att det är en elefant som skriker eller ett lejon som vrålar bland förstärkarna och predikarstolen. Sa jag förresten att allt detta utspelas i en kyrka?
Dionyso har varit i indonesien och tagit intryck från folkets musik och konst. Efteråt pratade jag med honom och blev ännu mer övertygad om hans passion. När han går av scen är han världens härligaste kille, vilket nästan alltid är fallet när man har att göra med artister som sysslar med extremmusik. Jag blev så övertygad faktiskt att jag köpte två album som han gjort med sitt band Malaikat dan Singa och en bok med hans konstverk i. Jag fick även indonesisk trancekompilation på köpet.
På tal om trance, när han lade ifrån sig saxofonen visade han att även mungiga är farligt i hans mun: vi fick en progressive trance låt spelad på bara mungiga, ett våldsamt rytmiskt flöde vi borde ha rest oss och dansat till. Lyssna på youtubeklippet för att se hur det kan låta. Inspelat på Bjällansås, Bokenäs av Christian Pallin:
Grouper
Jag blir ordlös inför Liz Harris kassettbandssymfoni. Jag träder in i hennes universum ett band i taget. Med små rörelser kopplar hon in dem i en maskin som loopar och manipulerar ljudet. En ny dimension öppnar sig sakta för oss och vi blundar och tittar in i oss själva. Läs mer om hennes spelning på min blogg.