Artist: Amanda Mair
Titel: Amanda Mair
Betyg: 3
Skivbolag: Labrador
Release: 15 feb
På Amanda Mairs artistsida på Labrador heter det ”Is good taste in music finally gaining ground? It certainly looks that way.” Kanske, om man nu accepterar premissen att bra musiksmak är så himla sällsynt, kanske, Johan Angergård, om flickan från Lidingö hetat The Radio Dept och debutalbumet haft namnet Flying to a Dream.
Skivomslagsintryck: album från förra årets idolskörd med ”ung lovande stjärna” som ännu inte vet vem hon är som musiker, men som likväl måste göras till skivindustrins nya drottning. Nu har Amanda Mair inte varit med i idol. Så hon har inte redan från början en köpkrets på tusentals fjortonåringar. Hon måste bli stor utan idoleffektens hjälp.
Hur gör man då? Man hajpar henne som en 17-årig motsvarighet till Dusty Springfield (lyssna på take another little piece of my heart och vakna upp ur dessa märkliga kritikerfantasier) och poängterar att hon faktiskt bara är 17 år! Och som om det inte räcker så har albumet en ”Kate Bush-produktion” – bara för att en eller två låtar har orientaliskt stuk. Lyssna på Noonie Bao, en annan debuterande svensk artist, om ert Kate Bush-hål i själen inte är tillräckligt uppfyllt trots förra årets 50 words of snow. Och om ni nu måste höra just unga musiker kan jag informera er om att det görs mirakulöst mycket bra musik av ”underbarn” överallt i världen. Välkommen till soundcloud och nätbloggar. Det är dock varken hennes eller Labradors fel att hon blir utsatt för presshajp som sträckt sig ända över atlanten. Sånt händer.
Men är hon en tonårs-Dusty då? Det finns tyvärr inte ett enda spår på albumet som närmar sig storheten av popdivans klassiker. Trots två fina pianoballader, och ett antal medryckande låtar (med produktion från The Mary Onettes/Det Vackra Livets egna Philip Ekström) – och resten fillers. Bra vardagspop att mata radion med helt enkelt. Utanför den något matta strålglansen från Sense (den är skön på ett nästan schlagersliskigt sätt), Skinnarviksberget (”I have a bottle of wine and a secret I’d like to share with you”), Before och Doubt verkar hon, Amanda själv, sällan närvarande trots att rösten och de känslosamma texterna kommer fram tydligt. Resten fylls upp av drömska men ljumma arrangemang och upprepsamhet. Det är väl lite som det där omslaget. Hon tittar bort och rör sensuellt vid håret. Och det är något märkligt ljus bakom henne som gör ansiktet otydligt: ”Jag är nästa idol. Eller?” Ja, kanske. Förhoppningsvis något större än så, något med soul. Men nu ska jag lyssna på Dusty.
Här är den sköna videon till singeln Sense:
Bästa spår: Sense och Skinnarviksberget.
Text: Bojan Buntic
Läs även andra bloggares åsikter om Amanda Mair, skivrecension, musik