Maneuvers in the Dark – ställer viktiga frågor om kontakten med människor i diktaturer

Maneuvers in the Dark
Betyg: 4
Regissör: Maria Ramström
Sverigepremiär 2 mars 2012

Jakob, Tor och Jacob är tre unga svenska män som startade ett jeansföretag för att ta sig in i Nordkorea. Deras ville få direktkontakt med det nordkoreanska folket och hoppades att via handel kunna öppna en sluten diktatur. Förhoppningen var också att kunna öppna västvärldens ögon för folket som tvingas leva i den nordkoreanska diktaturen.

Filmen är väldigt intressant och känns ärligt berättad. Bilderna talar mycket, i vissa tagningar är det bara bilder och inga ord: och det behövs inte mer.

Regissören Maria Ramström följde de tre entreprenörerna i två år, från början när de försökte få kontakt med Nordkorea, det första besöket på den nordkoreanska ambassaden i Stockholm, design av jeansen och ansökan om visum, resan via Kina och vägen in över gränsen till Nordkorea och dess huvudstad Pyongyang.

Jakob, Tor och Jacob ville se till att det nordkoreanska företaget verkligen sydde produkten och inte lät en underleverantör som har slavarbetare sy jeansen. Det visade sig vara svårt att få total kontroll över tillverkningen.

När jeansen, som hade märket Noko Jeans, var klara, blev produkten och de tre entreprenörerna omskrivna i internationell press. Det var stor uppmärksamhet och de väckte hård debatt. Ja mycket hård. Den fackliga samorganisationen LOs chef för internationella frågor, Ulf Edström, skrädde inte orden utan skällde ut projektet totalt.
– I Nordkorea finns inga fria fackföreningar och det är helt fel att stödja dem, deras projekt ger stöd åt diktaturen, menade Ulf Edström.

En del butikskedjor vägrade att sälja jeansen, för att de var tillverkade i diktaturen Nordkorea.

De tre entreprenörerna fick stora lån på grund av sitt försök och har lärt sig en läxa, nu gör de affärer med länder som det är mer politiskt korrekt att hjälpa.

Dokumentären ställer viktiga frågor, som är värda att diskutera. Varför handlar västvärldens länder så gärna med Kina, som ju också är en form av diktatur och som bevisligen har fabriker med slavarbetare?
Varför stoppar LO inte det?
Är det inte bra att försöka få kontakt med människor i diktaturer?
Är LOs fastslagna väg alltid den rätta?

En annan del i filmen som tilltalade mig var att se hur enkelt de bodde under sitt företagande. Det är underbart med unga människor som vågar försöka något. Det är inte hela världen att inte lyckas. Alla stora entreprenörer har någon gång misslyckats med något. Och dagens värld behöver nog få fler människor att våga driva egna projekt. Den tiden när alla skulle vara anställda av stora företag är förbi.

En fråga är förstås vad denna produktion och lansering av de nordkoreanska jeansen ger åt nordkoreanerna och åt oss som konsumenter. Är det alltid fel att ha handel med diktaturer och varför är det mer fel med Nordkorea än Kina?

Flera frågor som är värda att diskutera.

Just genom att de tre unga männen hade ett litet företag kunde de komma in i Nordkorea – och kanske också påverka människor, förmedla till människor där att det finns en annan värld utanför diktaturen.

Regissören säger i pressmaterialet:
– Det är min förhoppning att filmen, utan att förmedla enkla svar, inspirerar till ett utökat samtal rörande handel med repressiva länder så väl som Nordkoreas isolering från omvärlden.

Jag tycker att filmen lyckas mycket bra med detta och jag hoppas att den sätter igång samtal.

Aftonbladet har också skrivit om filmen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

21 februari, 2012

Det här inlägget har 1 kommentar.

  1. […] Maneuvers in the Dark Jakob, Tor och Jacob är tre unga svenska män som startade ett jeansföretag för att ta sig in i Nordkorea. Deras ville få direktkontakt med det nordkoreanska folket och hoppades att via handel kunna öppna en sluten diktatur. Förhoppningen var också att kunna öppna västvärldens ögon för folket som tvingas leva i den nordkoreanska diktaturen. … Dokumentären ställer viktiga frågor, som är värda att diskutera. Varför handlar västvärldens länder så gärna med Kina, som ju också är en form av diktatur och som bevisligen har fabriker med slavarbetare? Varför stoppar LO inte det? Är det inte bra att försöka få kontakt med människor i diktaturer? Är LOs fastslagna väg alltid den rätta? […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *