Titel: The Art of Getting By
Betyg: 1
Visas under Stockholms Filmfestival 2011
Om jag ska räkna upp saker som är intressanta med den här filmen blir det få fingrar som sticker upp till slut. Persongalleriet är knappast någonting att hurra för i alla fall. Speciellt inte om jag tänker på huvudpersonen George, som ska framstå som en deprimerad tonåring som är vilse i livet.
Han känns så falsk att jag nästan skäms. När han slänger ur sig dialogträd om hur deprimerad han är, hur han inte orkar ta tag i skolan för att vi ändå ska dö snart, känns det så uppläst och opersonligt att det bara blir patetiskt. Ena sekunden är han livstrött och orkar inte bry sig om någonting, sen piper han som en liten hundvalp när skolans rektor säger åt honom att skärpa till sig.
Det enda sättet den här filmen skulle kunna fungera på är som en parodi över den amerikanska coming-of-age-filmen, men den känns alldeles för omedveten och starkt försökande att vara någonting mer än vad den faktiskt är för att jag ens ska kunna ta den seriöst på det mest komiska viset. Just därför faller den bara platt.
Handlingen, pojke möter flicka och kärlek uppstår, känns inte speciellt kreativ och tittaren förstår snabbt hur allting kommer utveckla sig. Vilket knappast gör det speciellt roligt i biostolen. Så varken manus, karaktärer eller det rent estetiska gör mig motiverad att engagera mig i filmen. Tvärtom är denna regidebut så svag i sin framställning att det mest liknar ett plagiat i sådan stor utsträckning att det slår över till en ”Not Another Teen Movie” fast utan den barnsliga humorn. Eller ja, den nattsvarta känslan är ju så patetiskt att det på sätt och vis blir komiskt hur filmskaparen misslyckats med sina intentioner. Eller huvud taget skapa någonting personligt och eget som kan ge tittarna någonting mer än upprepning av filmer vi redan sett. Men det blir liksom aldrig roligt på rätt sätt. Bara så jag vill lägga pannan i djupa veck och gömma den i sina händer.
Det uppenbara slutet och allting som händer mellan det och filmens första fem minuter, får en att tänka på någonting annat fatalt den lyckas misslyckas med. Musiken. För är det någonting genren är känd för så är det den mysiga indie-musiken sådana filmer brukar stoltsera med, men här tycks den lysa med sin frånvaro. Eller så flyter den bara bort i alla icke-detaljer ingen någonsin lär bry sig om ändå.
Text: Fredrik Gertz
[…] utav Stockholms Filmfestival, som jag personligen öppnade med den otroliga besvikelsen “The Art of Getting By” av Gavin Wiesen) känns det otroligt befriande att den grekiske regissören Athina Rachel […]