Skånska Operans föreställning av La Traviata – kan man med fördel se flera gånger.

Foto: Håkan Röjder
Medverkande:
Violetta: Lona Mohr Villadsen
Alfredo Germont: Henrik Holmberg
Giorgio Germont: Johan Hallsten
Flora: Bervoix:Erika Tordeus
Annina: Mette Bjaerang Pedersen
Gastone: Josep Cuso
Baron: Douphol:Jonas Helander
Markisen d´Obigny: Sebastian Duran
Doktor Grenvil: Jan Ahlgren
Ensemble: Christina Nilsson

Orkester
Kapellmästare/piano: Max Lörstad
Violin 1: Tove Wadenius
Violin 2: Rebecka Lassbo
Viola: Christos Pashalidis
Cello: Daniel Fjällström
Kontrabas: Carl Svensson

Produktionsteam
Regi/Översättning: Ola Hörling
Musikaliskt ansvarig: Max Lörstad
Arrangemang: Daniel Fjällström
Scenografi: Jenny Nordberg
Kostym: Fredrika Lillius
Producent: Åsa Jensen
Nu har sommaren kommit åtminstone vad det gäller operasommaren. I går kväll var jag på Skånska Operans premiär av Giuseppe Verdis ”La Traviata”. Föreställningen ägde rum på Bäckaskogs slott n.o. om Kristianstad vackert belägen vid Ivösjön.

Som det brukar vara så var det som vanligt ett fantastiskt fint väder, precis som det skall vara när det är dags för sommaropera.

”La Traviata” är en känd opera och den innehåller en del kända arior och det sägs att Kasper Holten, tidigare operachef på Den Kongelige Opera i Köpenhamn sägs ha sagt att man borde sätta upp fuktmätare i salongen för att teaterledningen på så sätt skulle veta hur mycket publiken hade gråtit under föreställningen.

Gårdagens föreställning hade nog inte haft mycket att bidra med där. Huvudanledningen till detta finns förmodligen i att söka i scenens och scenografins utformning inte lämpade sig för den typen av scener som sätter sprätt på känslorna. Senast jag grät en skvätt på en föreställning av ”La Traviata” är nog tio år sedan och då gällde det den äldsta uppsättningen på Den Kongelige Opera i Köpenhamn.

Även om varken jag eller andra rördes till tårar i går kväll fanns det gott om många goda inslag och ansatser i föreställningen. Till det mest positiva räknar jag det musikaliska framförandet, men då med en liten reservation för kapellmästarens pianoinsatser, det lät mycket hårt i anslaget. I övrigt var det en mycket fin insats särskilt med tanke på att orkestern består av endast sex medlemmar.

När det gäller sångarnas insatser kanske man bör tänka på att handlingen i verket kretsar om i princip tre nyckelpersoner och dessa gjorde en mycket fin insats även om jag nog tyckte att Violetta ibland använde alltför mycket höjdtoner, men det kan självklart också bero på akustiken inte var den ultimata, åtminstone inte för sopranens höjdtoner. Eller kanske på en viss premiärnervositet, men att vi säkert kommer att få höra mer av och om Lona Mohr Villadsen i framtiden är jag ganska säker på.

De sångarinsatser som jag imponerades mest av var far och son Alfredo och Giorgio Germont. Sonens parti sjöngs alldeles utmärkt av Henrik Holmberg och Johan Hallsten blev kvällens stora överraskning. Det var jag nog inte ensam om att anse. Det var alltså ingen dålig insats de båda herrarna presterade; det vill man ju bara höra mera av och det snart. Få se om jag hinner med att se en av de sista föreställningarna. Det brukar jag ju göra när det gäller Skånska Operans föreställningar.

Det var dessutom ett fint ensemblespel, men de har ju alla relativt små partier så det känns inte riktigt korrekt att lämna ett särskilt omdöme om deras insatser, med undantag för de unga männen, Josep Cusó Jonas Helander och Sebastian Duran som förtjänstfullt sjöng sina partier som Gastone, baron Douphol och markis d`Obigny.

Sammanfattningsvis var det en mycket fin operaupplevelse och publiken tackade ju också ensemble och orkester med stående ovationer.

Vill du veta mer om föreställningen kan du besöka Skånska Operans hemsida
Recensioner
SvD