Heja Mona Sahlin som vågar göra det hon brinner för

Mona Sahlin landade mjukt när hon slutade som partiledare för Socialdemokraterna.
Som tidigare minister har hon rätt till en statsrådspension på 51.000 kronor i månaden fram till att hon fyller 65 år.
Därefter får hon 36.000 kronor i månaden.
Källa: Expressen.

Dessutom får hon behålla sin partiledarlön på 140.000 kronor i ett år efter avgången.

Om hon inte är girig och inte har pretentioner på att ha en jättelön kan hon leva bra på sin lön fram till pensionen och också därefter. 36.000 i månaden som pension är inte dåligt. Om hon fortsätter leva ihop med sin man är det riktigt bra.

Nu gjorde Mona Sahlin något riktigt, riktigt bra när hon intervjuades i Nyhetsmorgon Söndag i TV4 fick hon frågan om vad hon tänker ägna sig åt i framtiden:
– Jag vet inte om jag någonsin vill ha ett jobb, sa Sahlin.

Hurra.

Mona Sahlin har engagerat sig i Stiftelsen Expo och hon tackade nyligen ja till att bli ordförande i Anna Lindhs minnesfond. Hon vill ägna sig åt det hon brinner för. Hurra för Mona Sahlin.

Måste arbeta betyda att ha fast anställning och vara låst vid att befinna sig på arbetsplatsen mellan 8 och 17 varje dag? Måste arbeta betyda lönearbete, att ha chefer som bestämmer över dig?

Nu kan Mona Sahlin göra något som många av oss kanske drömmer om. Hon har råd att ägna sig åt det hon brinner för. Oavsett om det ger henne inkomster eller inte.

Många retar sig nu på Mona Sahlin. Ann Mari skriver i sin blogg:
När medel Svensson tar en kölapp på Arbetsförmedlingen med bifogad tänd blåslampa och en djungel av olika regler och förmaningar, så kan en fd folkvald kvitta ut sin generöst tilltagna A-ksassa (statsrådspension) i lugn och ro utan förmaningar och andra pekpinnar som dikterar deras tillvaro eller tvång att aktivt söka ett arbete.

Vad som retar mig på denna gyllene A-kassa de folkvalda har rätt till är att den är helt oberättigad. Varför räcker det inte med den vanliga A-kassan?

Lite lustigt med personer som bloggaren ovan, som inte använder svenska språket korrekt, förresten. Hon har döpt sin blog till ”Ann-Mari´s blogg”, enligt det amerikanska sättet att skriva genitiv. Ann-Maris blogg – skulle det heta på korrekt svenska.

Vad har nu det med saken att göra? Ingenting. Kanske. Eller?

En del människor kämpar hårt, att vara heltidspolitiker på den nivån som Mona Sahlin varit i många år, det är att jobba i princip dygnet runt och att alltid vara bevakad. Självklart är det inte fel att det kan få någon form av pensioner när de varit inom politiken i många år och också haft uppdrag som minister.
Felet är att a-kassereglerna för andra människor är usla. Felet är inte att före detta statsråd kan få pensioner.

Uppenbarligen är många människor i Sverige fast i tanken att arbete till varje pris måste handla om fasta anställningar. Varför är det mindre värt att få sina inkomster på annat sätt?

Den som driver eget företag i småföretag jobbar inte heller enligt gängse moral.

Mona Sahlin gör helt rätt. I en del länder går människor i pension i 55-årsåldern. Varför jobba med något bara för att samla pengar på hög? Om man kan jobba med saker man brinner för och ändå har sin försörjning, det är väl jättebra. Om jag hade den chansen skulle jag ägna mig heltid åt att skriva om kultur och teater i Kulturbloggen och Teatermagasinet. Hallå någon med mycket pengar: Sponsra mig:)

Mona Sahlin visar att den som lyfter bra pension inte alltid måste vara girig. Hon kunde säkert ha valt att ta några uppdrag med riktigt saftig ersättning, fått konsultuppdrag med bra betalning. Kanske hon får sådana framöver, men just nu har hon i alla fall visat en bra inriktning: hon vill göra sådant hon brinner för.

Det är något många av oss skulle vilja göra. Jag är glad att någon gör det. Medan jag fortsätter drömma om att själv kunna göra det en dag. Och drömmer om att vi ska få ett samhälle där fler kan göra det, där fler kan överleva på att göra det de brinner för.

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, ekonomi, Mona Sahlin