Artist: King Creosote & Jon Hopkins
Titel: Diamond mine
Betyg: 5
Utgivningsdatum: 2011-03-28
Soundtracket till en romantiserad version av livet i en skotsk kustby, King Creosotes beskrivning av sitt nya album kunde inte vara mera träffande. Skivan suger in lyssnaren till en värld av olycklig och ouppnåelig kärlek. Till en värld av leriga gator, slitna hus och rostiga bilar. Till en vardag i förfall där allt redan är försent, över och förbi.
Skotska Kenny Andersson – King Creosote – har skapat musik sedan tidigt 90-tal och är nu aktuell med ett album skapat tillsammans med Jon Hopkins – Hopkins som tidigare har varit producent åt tunga namn som Massive attack och Coldplay, turnerat med Brian Eno och gett ut egna electronica-influerade skivor. De har nu valt några av de mer obskyrare låtarna ur King Creosotes katalog och gjort nya tolkningar av dem.
Den lågmälda musiken framförs med gitarr och klinkande piano, blandat med dragspel, tickande väggklockor och små electronicainslag som smyger sig in i låtarna. I centrum finns King Creosote med sin sköra Robert Wyatt-liknande röst. Hur mycket som är Hopkins förtjänst att skivan fått en så vemodig, ödesmättad och gammaldags stämning är svårt att avgöra. King Creosote har varit i närheten av liknande lågmäldhet och vemod tidigare – men aldrig så genomgående som här. Och sällan så vackert.
Texterna innehåller många poetiska formuleringar, King Creosote tar upp teman som åldrandets förfall: ”I grow silver in my sideburns” (Bats in the attic); om hur hans barn till slut är det enda som får honom att leva vidare: ”It’s your young voice that’s keep me hanging on to my dull life”, frasen upprepas maniskt – nästan besvärjande – låten igenom (Your young voice). Det krävs några lyssningar innan skivans storhet framträder, sedan är det svårt att inte lyssna på den om och om igen. Respekt.
Andra recensioner: