Det är inget snack om saken: Håkan slog knock out på Way Out Wests publik igår. Publiken älskar Håkan och Håkan älskar publiken, och igår kokade Slottskogen av kärlek under den tid som herr Hellström och hans band stod på scen. Det var magiskt – och inte det minsta tragiskt – att befinna sig i folkhavet igår, sjunga rakt ut och titta på dem runt omkring som såg nostalgiska, kära och så där alldeles, alldeles lyckliga ut.
I övrigt:
Pavement stod på scen strax innan klockan 18. Det var en nostalisk konsert, snyggt men en smula dammigt. Men det är väl som en bekant sa i Dirty Records myshäng i skogskanten: ”Vad skulle vi vara utan vårt 90-tal? Något måste vi väl ha att hänga fast vid.” Jo, sant.
Efter Håkans framträdande var det dags för kort paus och sedan blev det Lykke Li. Jevvlar vilken karisma hon har; coolt framträdande över lag, dansant och snyggt scenframträdande. Visst, rösten svek en bit in i konserten, men hon gick i land med det i alla fall. Henne vill jag gärna se på en scen igen. Snart.
Avslutade igår med att befinna mig i The Chemical Brothers musikaliska ljudlandskap. Hypnotiskt, rytmiskt, fascinerande… Det går inte att stå still till en sådan konsert. Man måste dansa. Och dansa gjorde vi.
Nästa år är det dags igen. Och Way Out West: behåll blandningen av musikstilar och kvalitet på artisterna. Det är er definitiva styrka och jag är mer än nyfiken på vad som kommer att annonseras nästa år. Den som väntar på något gott… Tack för i år.
Läs mer: Aftonbladet, GP, Metro