Göteborg: Rabaldersk berg- och dalbana

I lördags hade Rabalder premiär på sin föreställning Imago på Frölunda Kulturhus. Att se Rabalder är alltid spännande: man vet inte riktigt vad man får, men det brukar vara bra. Den här gången var det sisådär, en berg- och dalbanefärd både på gott och ont.

För det första fastnade jag för föreställningens tema: om kraften att förändra – både för sig själv och andra. Rabalder kallar själva Imago för en ”antipuppföreställning” och det är vad det är: smutsigt och vackert, skimrande och hårt. Genom sitt låtval lyckas Rabalder att ta med besökaren på en inre och yttre resa mot det okända, mot det där som väl kan kallas livet. Maggios ”Stopp” ger genom körmedlemmarnas gråa klädsel, vitsminkade ansikten och marionettliknande rörelsemönster associationer till galenskap och instängdhet, till skräckfilm och till det vansinniga i att älska för mycket. Det är snyggt och obehagligt på samma gång. Stark är också Kents ”Kärleken väntar”. Fram kommer röda bollar som likt pulserande hjärtan sprider hopp i den grå massan. Kören bildar par kring varje hjärta och tungsinnet lyfter för en stund. Mycket poetiskt, mycket vackert.

För det andra lyckas Rabalder inte alltid med att vara tajta, att hålla tempot och fixa övergångarna mellan de olika numren. Det är helt enkelt problem med balansen. Timbuktu-låten ”Alla vill till himmelen” är ett sådant exempel. Det spretar rejält mellan de olika stroferna och grupperna, instrumenten skorrar och musikerna sackar. Det synkade inte alls. Rabalder ska inte rappa, i alla fall inte utan ett rejält arrangemang bakom. Även ”Alla vill till himlen” av Thåström är seg. Solister och kör hänger inte ihop och resultatet blir mer klibbig kolakänsla än mäktigt. Plus dock för vampyrvibbar och sönderrivande av tyg som scenisk och musikalisk effekt. I AC/DC-låten ”Det går åt helvete” sackar det igen, mycket på grund av trumkompet. Att obalansen finns gällande sång/instrument kan ha en förklaring i att ljudteknikern på grund av 27 timmar i buss (en effekt av askmoln över Europa) inte riktigt hann med att soundchecka, men det är inte hela problemet.

För det tredje gör Rabalder ”Man vänjer sig” av Kjell Höglund helt suveränt. Det går inte att inte le i all misär. Solisternas totalt nollställda ansiktsuttryck höjer numret ytterligare. Ett annat musikaliskt smycke är ”Om korna hade vingar” av Petter Lantz. Gulligt och sött till dragspelstoner kan i det här fallet inte bli fel. I andra akten får jag – två gånger om – välbehagsrysningar: ”Minnen av aprilhimlen” av Håkan Hellström och Lokes ”Aldrig mera rädd”. Den sistnämnda är dessutom föreställningens bästa nummer. Välspelat, snyggt arrat och med äkta känsla i sång och uttryck.

Till slut: Rabalder tål att ses trots skevheter. De visar att en kör kan vara mycket mer än en kör.

Mer om Rabalders körledare Lena Frilund.

Mer om Rabalder.

Rabalder på MySpace.