Teater när den är som bäst. Så upplever jag föreställningen av Vaclav Havels pjäs ”Avgång” som spelas på Stockholms Stadsteater med Göran Stangertz i huvudrollen. Den har en handling som lätt kan sättas in i många nutida situationer och samtidigt en fördjupad dimension genom en ovanifrån talande författare som deltar i föreställningen med sin röst.
”Avgång” skrevs av Vaclav Havel 2008. Den handlar om en avgående politisk ledare för ett icke namngivet land, om maktens korruption och maktlöshet – men den handlar lika mycket om teater och om författares förhållande till det de skriver.
Vaclav Havel är författare, född 1936 i Tjeckoslovakien i en välkänd industrifamilj i Prag. Havels borgerliga bakgrund gjorde att han av den tjeckoslovakiska staten inte tilläts studera vid universitet. Han var med i motståndsrörelsen Charta 77 och satt i fängelse för detta i olika omgångar, i sammanlagt fem år. Den 17 november 1989 störtades den kommunistiska regimen och den 29 november 1989 valdes Havel till Tjeckoslovakiens president. Han var den första demokratiskt valda president sedan 1946.
När Tjeckoslovakien delades 1992 avgick han som president, men 26 januari 1993 valdes han till president i Tjeckien.
Få författare har som han därför personlig inblick i politikernas värld. Det ger en extra krydda åt föreställningen.
Göran Stangertz spelar exkanslern Vilem Rieger som sitter och surar i en praktfulla villa som var hans kanslerbostad. Efterträdaren Vlastik Klein är en fjant och parodi på honom. SR:s Kjell Albin Abrahamson pjäsen när den spelades i Polen och skriver:
Det råder inga tvivel om att Vilem Rieger har fått låna många drag av Havel och när huvudpersonen tvingas lämna ifrån sig makten till Vlastik Klein är det uppenbart att arvtagaren är en parodi på ärkerivalen Vaclav Klaus. Namnet Vlastik Klein kan översättas med den lille makthavaren vilket helt stämmer överens med hur Havel ser på Klaus. Recensenten på dagstidningen Lidove Noviny skriver att Havels ”alla år inom toppolitiken har gjort hans blick skarpare och hans självironi djävulskt dräpande”.
Vi ska dock inte låta lura oss av det farsartade kring efterträdaren. Han må verka godmodig och löjeväckande, men han är farlig och har mäktiga förbindelser och når dit han vill. Denna underliggande nerv finns där hela tiden: kanske det hela är farsartat, men det är inte ofarligt och människor är bedrägliga.
Även om föreställningen har fart och är rätt rolig är den samtidigt väldigt bitter, den ger ingen ljus bild av politiker eller de människor som omger dem.
Vilem Rieger är inte så ren som han försöker få andra att tro att han är. Tror han ens själv på sig själv? Hans älskarinna, eller flickvän, spelad av Stina Rautelin, är vidrig.
Riegers upprepar som ett mantra att hans politiska budskap handlar om att sätta människan i centrum, att varje individ ska ha möjlighet att utvecklas. Hans flickvän upprepar hans budskap och pushar på. Samtidigt förtrycker de deras åldrade anställde betjänt Osvald å det grövsta. Osvald måste passa upp och slita som ett djur, fast han är gammal och utsliten. Han fick ingen möjlighet att förverkliga sig själv.
Föreställningen har flera bottnar och flera dimensioner. Författaren själv (spelad av regissören Lennart Hjulström) avbryter föreställningen vid flera tillfällen, med en röst ovanifrån. Osynlig talar han någonstans uppifrån, som en gud. Författaren klagar på hur vissa scener spelas, klagar på sig själv och sin oförmåga att skapa naturliga sortier på en scen och då han låter scenen stå tom och funderar kring tomhet får föreställningen en existentiell dimension som tilltalar mig. Vad är tomhet och vad kan tomheten säga oss?
Kulturbloggen var på premiären – och det är alltid en extra upplevelse. Vilka fanns i publiken denna premiärafton i Stockholm?
Författaren P.O. Enquist såg jag liksom S-partiledaren Mona Sahlin.
Flera skådespelare syntes i publikvimlet, som Niklas Hjulström och Gunilla Nyroos.
Nils Schwartz på Expressen skriver om föreställningen i ett bloggverktyg:
Om den publik som förväntansfullt sorlade i foajén på Stockholms stadsteater den 1 april 2010 kände sig besviken efter den svenska urpremiären på Avgång, så berodde det nog mera på att Havels välförtjänta rykte är bättre än pjäsen. Något som Havel själv antyder i inlagda metakommentarer under spelets gång, förmedlade av regissören Lennart Hjulströms röst.
Det är som att se en farskarusell dras i gång utan att den någonsin får upp farten. Fast kanske är det just det som är avsikten – referenser till Körsbärsträdgården och direkta repliker ur Kung Lear lägger ett mått uppgivenhet till pjästiteln.
Jag håller inte alls med honom. Jag tycker det är en stor poäng att föreställningen inte blir allt för farsartad. Jag tycker också att ordet metakommentarer är fel uttryck. Kommentarerna är mer än så, de är en viktig del i föreställningen. Utan författarens kommentarer hade föreställningen inte alls varit lika bra. De ger ett djup och gör oss till medskapare, vi börjar tänka på hur scenlösningarna kan göras, de gör oss delaktiga i att skapa föreställningen.
En vecka efter premiären på ”Avgång” har Stockholms Stadsteater premiär på ännu en pjäs skriven av Vaclav Havel, nämligen Audiens, skriven 1975 och som utspelar sig i 1970-talets kommunistiska Tjeckoslovakien. Det handlar om att anpassa sig till makten – som ett sätt att överleva.
Fotograf: Petra Hellberg
Mer relaterat:
Intervju i tidningen Dagen med Göran Stangertz inför premiären av föreställningen.
Pressmeddelande på Newsdesk om Stadsteatern uppsättningar av Havels pjäser.
Fakta om föreställningen:
Medverkande.
Rieger Göran Stangertz
Irena Stina Rautelin
Farmor Iwa Boman
Vlasta Tina Råborg
Zuzana Moa Silén
Monika Lena Nilsson
Bea Anja Lundqvist
Albin Victor Molino
Hannes Ralph Carlsson
Viktor Björn Bengtsson
Osvald Sten Ljunggren
Jack/Förste polis Ole Forsberg
Kim/Andre polis Françoise Joyce
Klein Leif Andrée
Knobloch Åke Lundqvist
Produktion:
Av Václav Havel
Översättning Karin Mossdal
Regi Lennart Hjulström
Scenografi Charles Koroly
Kostym Charles Koroly
Kompositör Lars-Eric Brossner
Ljus Erik Berglund
Ljud Michael Breschi och Terese Johansson
Mask Johanna Ruben
Läs även andra bloggares åsikter om teater, existens, författare, recension, Vaclav Havel, Göran Stangertz, Stockholms stadsteater
[…] Kulturbloggen har skrivit om sina tankar från premiären på Avgång: Vilem Rieger är inte så ren som han försöker få andra att tro att han är. Tror han ens själv på sig själv? Hans älskarinna, eller flickvän, spelad av Stina Rautelin, är vidrig. […]