Vilken roll spelar våra mödrar i våra liv! Efter att ha läst två böcker om kvinnors liv och sett dokumentären om Pia Degermark ser jag ett tydligt mönster i våra mödrars medvetna eller omedvetna påverkan av våra liv. Inte bara biologiskt utan också socialt. Blondie, av Birgitta Andersson, berättar historien om hur hennes mamma uppvuxen i en dysfunktionell miljö kämpar med näbbar och klor för att klara sina två barn. Hennes ambition och mål var att ge sina barn en annan uppväxt än hennes egen.
Mycket av hennes drömmar blev raka motsatsen, Birgitta blev ett barn som snabbt hamnade på samhällets mörka sida, i skolan kände hon sig som outsider. Fattigdomen och skammen över armodet födde en flicka med en överbyggnad som skulle skydda henne mot omvärlden men som blev hennes mörka öde. När de andra flickorna gick vidare till realskolan levde Birgitta redan som prinsessa i den kriminella världen. Hon skulle bli drottningen som ena dagen var rik och nästa dag vandrade utan en krona. Hon blev missbrukare och periodvis trodde hon aldrig själv att det skulle gå att bryta ett missbruk som hon grundlade i unga år. En förtvivlad mamma finns i bakgrunden och backar upp henne. En mamma som sliter för att hålla ihop familjen. Lillasyster är Birgittas motsats. Liten späd och duktig. Birgitta tycker inte att hon duger och blir man inte bäst i klassen kan man bli bäst i sämsta klassen. Birgitta gjorde en klassresa från knark till framgångsrik byrådirektör men lever idag ett stillsamt och återhållsamt liv.
Lotta Thorsén, journalist och författare till boken, Aldrig som hon, beskriver en annan uppväxt med en mamma som är självupptagen och ständigt sviker sin dotter. Bokens huvudperson, Ester som delvis handlar om Lottas liv, har många pappor. Pappor som tafsar, kryper under trosorna och Ester lär sig tidigt att paporna lika mycket väljer henne som mamma. Esters mamma klarar inte rollen som mamma och när Ester nämner någon av pappornas övergrepp, slätas det över med orden ”de är ju karlar”. Med andra ord karlar har att pilla på små flickor.
I filmen, Ett liv en film, möter vi Pia Degermark flickan som 16 år gammal blev hela världens Elvira Madigan. Flickan som dansade med prinsen och som trots det vi tycker goda förutsättningar gjorde sin klassresa neråt. Pias mamma var det vi kallar överklass, dottern var en del av statusen. Hon skulle vara duktig och vacker. Sju år gammal lägger Pia in sig för bantning med mammans bistånd. Dottern var för tjock. Pia ville bli sedd för den hon var när det inte räckte sökte hon andra vägar.
Ett sagobröllop, en son och en skilsmässa. Ett nytt äktenskap och lämnad igen. Nu till inget. Pengar, vänner och guldkanterna var borta. En frånvarande pappa som ständigt sviker, en mamma som inte orkar se sin dotters början till utförsresa, inte på skidor utan på betydligt sämre underlag, droger och kriminalitet.
Jag skulle kunna tillägga Sofia Rapp som fjärde kvinna där mamma haft en roll om än frånvarande och i oförmåga att skydda sitt barn från faror och omänskligt lidande.
När jag fick min son, han kom som fosterbarn 5 år gammal. Hade jag bestämt mig precis som säkerligen mammorna i böckerna att mina barn skulle inte uppleva det jag upplevt. Två barn har jag, idag vuxna och inget av dem har behövt nå vuxen ålder genom bakgatorna som jag gjorde och som kvinnorna i de böcker jag skriver om.
Är jag då bättre, nej inte alls det handlar så oerhört mycket om tur, ett lotteri. Pengar kan ge mycket, framgång, berömmelse och karriär. Men det är ingen garant, för Pia Degermark blev pengarna inte räddningen. Räddningen var att leva med hjälp av behandlingshem och en inneboende vilja att överleva. Att överleva också för att någon gång få möta sin son Robert. Idag lever Pia ett bra liv, långt från prinsen och jetsetlivet tillsammans med sin mamma.
Ester, i Lotta Thoréns bok hittar också tillbaks till sin mamma, Birgitta Andersson likaså. Sofias mamma dog och min mamma dog för något år sedan utan att jag någonsin lärt känna henne eller ens försonats.
Våra mödrars liv påverkar oss, men kanske är det så att vi bara ser det som skrivs och att många mamma/dotteröden aldrig blir offentliga men att ändå är så lika som de exempel jag skriver om. Jag hittar självklart inga lösningar, eller ens förklaringar. Men våra föresatser den dagen vi blir mödrar har säkert det gemensamt att vi vill vårt bästa för våra barn. Vi planerar inte våra barns undergång, men verkligheten blir inte alltid som vi önskat. Rik eller fattig, barn vill bli älskade för vad de är och inte för vad vi vill att de skall vara. Ibland räcker inte mammarollen till.
Blondie, Birgitta Andersson (Lind&CO 2010) Aldrig som hon, Lotta Thorén (Bonnier 2009) Silverfisken, Sofia Rapp (Bonnier 2008) En film ett liv, av Jacqueline Ramel och Amie Björkstedt för SVT (2010).
Jag håller med om att våra föräldrar har en stor påverkan på våra liv. Inte minst socialt. Jag undrar dock om vi har läst samma bok när det gäller Birgitta Anderssons ”Blondie”.
Du skriver att Birgittas mamma ´kämpade med näbbar och klor för sina två barn´. Du tycks ha glömt bort brorsan. Birgitta hade både en bror och en syster..
Dessutom ifrågasätter jag ´kämpandet´ skarpt. Den som ständigt och jämt prioriterar sina egna behov framför barnens kan väl ändå inte kunna sägas ´kämpa´ för sina ungars bästa? Maja slösade bort alla pengarna till spriten och cigaretterna istället för mat och kläder till ungarna. Inte särskilt hjältemodigt beteende enligt mig.
Mamma Maja må ha haft ambitioner för sina barn. Men hon med sitt egna beteende underlättade inte för fem öre för att barnen skulle ha uppnått sina mål här i livet. Birgitta vill gärna få läsaren att tro att hennes mobbning i skolan berodde på kläderna. Men uppriktigt sagt: vem skulle vilja ens eget barn umgicks med en flicka vars mamma är en alkoholiserad prostituerad och de ständigt utbytta styvpappakandidaterna kriminella knarkare? Den sociala miljön Birgitta levde i skulle säkerligen ha skrämt bort de flesta av hennes skolkamrater helt oavsett vilka kläder Birgitta skulle ha haft på sig.
Alla dina exempel om mammor handlar om samma sak: en mor som inte klarar av sin mammaroll. En mor som ständigt och jämt sviker sin dotter. En mor som inte klarar av att älska någon annan mer än sig själv. En mor som inte vill omprioritera och omvärdera sina egna val så att det skulle gynna barnen. Detta gäller alltså även Birgittas mamma. Och tyvärr, tyvärr har Birgitta själv fört samma beteende vidare till nästa generation. Dysfunktionaliteten fortsätter. Trots motsatta ambitioner. Och givna löften. De stora orden om ´moderskärlek´ räcker inte när de står i rak kontrast med ens beteende.
Samma sak gäller givetvis även för pappor..
Hej jag skriver om kvinnor o jag glommer inte andra barn i familjen, vad jag utgar ifran ar att kvinnor i mangt och mycket bar pa ett socialt arv av dysfunktionalism. Kvinnor som misslyckas har ofta en kasse av historia att bara pa, att jag skriver om dem o inte papporna beror pa att kvinnor doms hardare i sina misslyckanden. Inte minst dommer de sig sjalva i brist pa referensramar och naturliga erfarenheter som finns i en normal familjebildning.
Ar det inte lite markligt att ingen man skriver om sitt liv som pappa och dysfunktionell sadan…har du last om nagon pappa som skrivit om att han begatt overgrepp pa sina barn och lagt nagon oppen anger i detta.
Eller man som oppet erkanner att de medverkat till att kranka kvinnor-flickor. Om Birgittas mamma nu var prostituerad kanske du skall ga ett steg till, hennes mamma etc…Man kan sparka pa kvinnor som berattar sina liv och vad de upplevt for att de inte ar tillrackligt erkannande, skuldbelaggande etc… men vem sparkar pa man som medverkar till att vi fatt den utvecklingen. Som en av de kvinnor som ocksa omfattas av sk vanvard och institutionsplaceringar kan jag bara saga att jag aldrig har mott nagon man som bemotte mig vid den tiden med respekt eller omtanke. Detta trots att killarna var lika dysfunktionella och lika utsatta. Vad vi kalla normala man vill jag inte ens skriva om har. Om vi inte nagon gang ger de utsatta kvinnorna/tjejerna en chans att resa sig kommer detta att fortsatta och det gor det delvis redan nu.
Jag förstår inte riktigt hur du menar. Man kan väl skriva om kvinnor, men ändå ange korrekt antal barn i familjen (helt oavsett barnens kön).
Kvinnor – lika väl som män – bär på ett socialt arv. Men jag vet inte om jag håller med dig om att kvinnor skulle döma sig själv i brist på referensramar. Alla författare som hycklar och förvränger verkligheten och skyller ifrån sig döms av sina läsare. Även kvinnor.
Nyligen publicerades en bok av Pelle Filipsson: ”Den vackraste gåvan”, där Pelle beskriver sin situation som ”ofrivillig pappa” och hur kärleken till det oönskade barnet aldrig infann sig på riktigt. För detta fick Pelle ta emot spott och spy, eftersom många av hans läsare uppfattade att han la skulden på mamman och barnet istället för att bära den själv. Ändå blottade Pelle även sig själv genom att berätta att han inte kunde älska. Men enligt många läsare borde han ha letat efter orsak till detta i sin egen familjehistoria – istället för barnets mamma. Jag håller med dessa läsare.
När Birgitta Andersson skriver att både hennes mamma och hon själv har kämpat för sina barn – utan att ha gjort det i verkligheten – ilsknar många läsare till. Varför denna skönmålning istället för att erkänna samma sak som Pelle: dessa kvinnor hade inte förmågan att ta hand om sina barn – oavsett den möjliga initiala önskan om att göra så. Birgitta letar efter skulden till detta hos papporna, samhället, myndigheter etc. Istället för att titta på sin egen familjehistoria. Birgitta tvärtom hyllar sin mamma och höjer henne till skyarna. Därav fördömandet.
Av någon anledning tycks missbrukarmammor ha en tendens att vilja övertyga omvärlden om hur mycket de har kämpat och älskat. Trots att läsaren lätt kan läsa mellan raderna hur barnen ständigt har prioriterats bort gentemot knarket, alkoholen, relationer vuxna emellan etc. Missbrukarpapporna mer sällan försöker vinna läsarens medlidande eller respekt genom att skönmåla sig själva som jätte duktiga pappor.