Ni fick ju så fin marknadsföring genom SVDs recension, säger tjänstemannakvinnan på Kulturförvaltningen i Stockholm när Åsa Wideen ringde om ev stöd för uppsättningen av pjäsen Silverfisken.
Med andra ord behöver små teateruppsättningar med angeläget tema inte stöd av kommunen för att recensionerna är bra.
Sista föreställningen av Silverfisken genomfördes i måndagskväll, av de 50 platserna var ungefär 35 sålda. Söndagens föreställning var slutsåld, då det var tänkt att Sofia Rapp och jag skulle ha samtalat efter föreställningen. Men tågen från Hudiksvall frös inne och Sofia kunde inte medverka.
Pjäsen Silverfisken bygger på boken med samma namn skriven av Sofia Rapp Johansson, och är som jag tidigare skrivit på kulturbloggen en otroligt stark och väl framförd pjäs. Och den förtjänar ett bättre öde än att läggas i byrålådan när ridån gick ner i måndagskväll.
Incest och sexuella övergrepp är svårt, vi värjer oss och förfasar oss. Men att ställas inför verkligheten och bli en del av det är svårt. Silverfisken är inte en teater om offer utan om en person som behåller sin integritet trots att förövarna står på kö. Som gömmer sig i Silvfisken som krossas om och om igen, medan barnet står bredvid,
Jag vet inte vad Kulturförvaltningen i Stockholm satsar på, men inte är det teater som behöver visas, inte bara för publik på Giljotin, utan också för socialarbetare, politiker, vuxenpsykiatrin, ja för alla som arbetar med människor som varit utsatta. Men Kulturförvaltningen som lite enkelt fösts ihop med idrotten blir till ett skämt när man pekar på att en recension i SVD skulle vara detsamma som ekonomisk överlevnad.
För sanningen är den att biljettintäkterna täcker kostnaderna för hyra och ytterst lite till lönen för Åsa Widéen och Andreas.
Nu är inte pengarna allt, sa Åsa i söndags, trots allt att göra en lyckad teater är i sig en lön, men man blir kanske inte så mätt.
Nu står förhoppningen till att Åsa och Andreas kan sälja föreställningar till olika arrangemang. Kanske skulle Stockholms Socialförvaltning köpa en föreställning och bjuda in sina anställda med en uppföljande debatt. Kanske skulle de möta Sofia Rapp och höra hennes tankar och märkligt nog befriande lite kritik mot sin familj, men dessto större kritik mot sociala myndigheter etc som stod bredvid och inget gjorde. Trots att man visste.
Här är Kulturbloggens recension av föreställningen.
Relaterat: Teater Giljotin
Göteborgsposten
Läs även andra bloggares åsikter om teater, kulturpolitik
Nae, kulturförvaltningen vill nog bara stödja Klassiska Svenska Verk (certifierade av den av FP inrättade litteraturkanonen) som fått dåliga recensioner på grund av kultur-vänsterns förakt för Verklighetens Folk och riktig bildning. Då ska uppsättningarna får stöd för att folk ska se dem ändå. För att ”…ge ungdomar möjligheten att upptäcka glädjen och kraften i litteraturen, vilket kan leda till en livslång relation som ger mening och djup, inspirerar till nya tankar och väcker nyfikenhet och tolerans inför det som är främmande och okänt.” som folkpartiet skriver.
fattar nog inte riktigt vad du menar…