Filmrecension: Victoria & Abdul – en skildring av rasism, människors maktlystnad och sann vänskap

Victoria & Abdul
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 september 2017
Regi Stephen Frears

En vacker berättelse om en djup vänskap som byggde en bro över många av de hinder människor bygger upp: över ålder, kön, klass och härkomst – och samtidigt en skildring av rasism, människors girighet och maktlystnad. Enormt snyggs inspelad med en lång rad av de bäst brittiska skådespelarna i rollistan. Dessutom bygger filmen på verkliga händelser.

Den brittiska drottningen Victoria som härskade i slutet av 1800-talet inte bara över England, hon var också drottning över kolonier som Indien. Hon är gammal, sliten och mycket sorgsen då hon djupt saknar sin make Albert. Av en slump blir hon vän med en ung indisk kontorisk vid namn Abdul Karim.

Abdul är en kontorist på ett fängelse i Agra i Indien när han blev utvald att tillsammans med Mohammed, en annan indisk man resa, till England och London för att där under en ceremoni överräcka ett fint mynt till drottning Victoria. Han blir utvald för att han är den längsta indiern där på plats.

När de två indierna kommit fram till London syr de brittiska arrangörerna för tillfället dräkter åt dem. Dräkterna har fått sin design utifrån några tavlor som föreställer indier. Tanken är att dräkterna ska se indiska och traditionella ut. Det är bara det att dräkterna inte alls följer den indiska traditionen, till exempel ingår ett stort tygbälte. Men indiska dräkter har inga bälten, förklarar Abdul. Nu är det förstås ingen som bryr sig om hans synpunkt. Det är en så stark och berörande bild av kolonialmakternas inställning gentemot de kolonialiserade nationerna och deras befolkning.

Abdul och Mohammed blir överallt annonserade och omtalade som hinduerna. Också det ett exempel på den brittiska översittar-attityden. Abdul är muslim, ingen hindu.

Drottningen Victoria närmar sig åttioårs-strecket och hon är så trött på livet som drottning med alla banketter och alla ceremonier. Hon saknar sin man Albert som gått bort många år tidigare och hon har ingen varm relation till något av sina nio barn. Det är något med Abduls naturliga och ganska barnsliga attityd som tänder något inne i henne. Trots att det är säkert mer än femtio års skillnad mellan dem blir de vänner.

En sådan vänskap mellan en ung indisk man och den åldrande drottningen väcker ont blod i många kretsar, framför allt blir hennes äldste son Bertie som ska ärva tronen mycket förargad. Motstånd och maktstrider sätts igång för att manövrera bort Abdul.

Filmen är välgjord på alla plan och är väldigt berörande. Människorna är trovärdiga och mänskliga, fast ibland med människors sämsta sidor. Rollerna är besatta med en lång rad duktiga brittiska skådespelare med Judi Dench i spetsen som drottningen. Filmen har fantastiskt skickligt foto och miljöer, som så ofta i påkostade brittiska filmer. Musik och ljud är väl komponerat tillsammans med bild och dialoger. Den här filmen lär få en hel del uppmärksamhet och filmpriser, åtminstone nomineringar.

Regissören Stephen Frears är känd för bland annat filmerna High Fidelity (2000), The Queen (2006) and Philomena (2013).

Judi Dench as Queen Victoria
Ali Fazal as Abdul Karim
Eddie Izzard as Bertie, Prince of Wales
Tim Pigott-Smith as Sir Henry Ponsonby
Adeel Akhtar as Mohammed
Simon Callow as Mr Puccini
Michael Gambon as Lord Salisbury
Julian Wadham as Alick Yorke
Olivia Williams as Jane Spencer, Baroness Churchill
Fenella Woolgar as Miss Phipps
Jonathan Harden as The Kaiser

16 september, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *