Wolfmother, Röyksopp, Florence Valentin till Way Out West: och nu är speldagarna också klara

Nu är uppställningen i Slottsskogen spikad och fulländad! Inga mindre än Wolfmother, Röyksopp och Florence Valentin är klara.
Samtidigt berättar arrangörerna också om vilka dagar artisterna spelar och att endagsbiljetter nu också släpps.

På fredag spelar bland annat Antony & the Johnsons med Göteborgs Symfoniker, Arctic Monkeys, Band Of Horses, Beirut och Bon Iver.
Övriga spelningar på fredag: Fever Ray, Florence and the Machine, Glasvegas, Grizzly Bear, Laakso, Robyn. Röyksopp, Seun Kuti & Fela´s Egypt 80, Timo Räisänen, Wilco och Vivian Girls.

LÖRDAG
Amadou & Mariam
Asher Roth
Basement Jaxx
Calexico
Dead Prez
Florence Valentin
[ingenting]
Jenny Wilson
Lily Allen
My Bloody Valentine
Nas
Olle Ljungström
Patrick Wolf
Teddybears
Vampire Weekend
Wolfmother

Fakta om de tre senaste tillskotten till Way Out West:
Röyksopp (NO)
Om klubbelectronica är far till Röyksopp, är det obeskrivligt storslagna, melankoliska, nordnorska fjällandskapet deras moder. Det må vara på världens klubbar som Svein Berge och Torbjörn Bruntland leker och bygger sandslott med sin poptronica, men det är vidderna, bergen, de djupa vikarna, kylan, luften och självinsikten från norr som är deras historia, deras rötter och deras inspiration.

Naturligtvis är det därför världen är för evigt förälskad i Röyksopp – mot den nordiska, miljöpräglade melankolin finns inga hjärtats brandväggar. Bergenpojkarnas patenterade eufori med beats har en underton av vemod som gräver i våra ryggrader och lämnar avtryck som bara riktigt speciell musik gör. Debuten (2001) var fylld med spår som hade den där blandningen: ”Eple”, ”Poor Leno” och den bitterljuva ”Remind Me” (med Erlend Öye från Kings Of Convenience på sång), gav oss spring i benen såväl som tankfullhet. Och även om ”The Understanding” (2005) var mer electroifierad, var exempelvis ”Only This Moment” ett skräddarsytt bevis på att elektronisk musik kan ha mer själ än vilken gitarrförsedd, kärlekstörstande, vit man som helst. Att gästmusorna Karin Dreijer, Robyn, Lykke Li – Sveriges bistånd till Röyksopp – lägger ytterligare ande till det melodiska blippbloppet på ”Junior” (2009) vet ni säkert. Ni vet säkerligen också att de som lever utan ”Junior” eller de andra plattorna lever tomma, gråa liv.

Men Röyksopp – Norges viktigaste kulturella markör sedan A-Ha, Bobbysocks och brunost – är inte här för att förkunna ideologi eller existentiell eftertanke. De är här för att göra lite sommar åt oss.

Hur två snubbar med laptops fixar att göra en underbar konsert? Tja, underskatta inte potentialen i en grym känsla för estetik och liveinstrument som komplement till elektroniken. Det som är sofistikerad dansmusik och pop på skiva är en karneval på scen. Så vi KUNDE inte motstå att boka Röyksopp till Way Out West 2009. Världen hade faktiskt slutat snurra om vi hade struntat i det.

Wolfmother (AUS)
En psykadelisk stövel sparkar upp dammet i den arida öknen och peyote-berusade öron lyssnar intensivt efter Hunter S Thompsons profetior och uppe bland molnen i detta vulgära hjärnspöke skjuter Wolfmother regnbågar från gitarrhalsen.

Vi går hand i hand med Jon Lord, fyrhänt på Hammondorgeln, med John Bonhams druckna ande svävandes över trumsetet och klädd i Jimmy Pages fuzz-dränkta kostym; Wolfmother har historien i ryggen och vandrar samma väg som rockens kanon utan att irra sig vilse. Deras självbetitlade debutalbum från 2006 gav samma känsla som att sätta sig i en Dodge Charger med ögonen förbundna och en tegelsten på gasen. Efter interna konflikter och lite klichéfullt rock ’n’ roll-groll så har vi enbart sångaren och Plant-sing-a-like:n Andrew Stockdale kvar från originalsättningen. Med ett nytt gäng bakom sig har Stockdale satt toner till det analoga rullbandet och producerat uppföljaren till debuten som vi väntat på i snart fyra år. En inte alltför vild gissning är att nya alster kommer blandas in i den gamla leken av hits och en inte alltför vild gissning är att vi kommer stå med näven mot solen och le.

Florence Valentin
Bandet Florence Valentin startade som ett kollektiv i Haninge, söder om Stockholm City. De debuterade med EP:n ”Allt dom bygger upp ska vi meja ner” våren 2003 på MNW-etiketten Mistlur. Då hade de redan gästat TV-programmet ”Sen kväll med Luuk”.

Med ojämna mellanrum har de gett ut en handfull singlar, samt fullängdsalbumen ”Jonny Drama” (2004) och ”Pokerkväll i Vårby Gård” (2007). Bandet har frekvent gett konserter runtom i landet, och har också kunnat ses i folkliga Allsång på Skansen. Nu med senaste plattan ”Spring Ricco” har bandet fått det genombrott de förtjänar.

Finn Zetterholm, författare och vissångare, om ”Spring Ricco”:

”I nio låtar – eller nio scener om man så vill – skildrar de tillståndet i ett land där kontrasterna bli allt större och där verkligheten för många är skoningslös. Det är som om Florence Valentin stod någonstans på en gata och spontant berättade vad de ser omkring sig. Men missförstå mig inte, här finns inga slappa meningar och allmänna fraser – tvärtom. I det spontana finns en precision, formuleringarna är som ristningar i blod på en betongvägg.

Love Antell som skrivit texterna och musiken har hittat exakt rätt ton. Vad jag gillar är att han inte tycker en massa, han beskriver. Jag har varit med länge och hört alldeles för mycket politiska sångtexter och plakatverser, där man skriver folk på näsan vad de ska tycka. En bra författare gör tvärtom, han rensar bort en massa dökött och adjektiv och berättar istället. Det säger mycket mer.”

”I jämförelse med Love Antell låter alla andra svenska artister just nu som verklighetsfrånvända navelskådare.” (5/5) – Jan Gradvall, DI

Relaterat: Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om musikfestivaler, Göteborg, Way Out West, Wolfmother, Florence Valentin, Röyksopp