Filmrecension: Kärleken och Evigheten – ett mycket långt familjefoto

Skribent:

Kärleken och Evigheten
Betyg 2
Svenska biopremiär 12 maj 2017

Den fransk-vietnamesiska regissören Tran Anh Hung har gjort en film om kärlek och barnafödande. En film med oändligt många vackra bilder.

I slutet av 1800-talet gifter sig Valentine och Jules. De får många barn och så fortsätter filmen i flera generationer. I den här filmen är allt leende och idyll. Ibland störs idyllen av dödsfall och lidande men alltid kontrollerat. Hela tiden föds nya barn och kvinnornas största uppgift att föda barn och ta hand om dem. Skildringen av lyckan att få och ha barn samt olyckan att förlora någon är filmens tema. Någon handling förutom barnalstrande innehåller inte filmen.

Den första kvarten är jag förtjust över stämningen och det vackra fotot. Sedan blir bristen på handling tydlig och filmen känns som ett fotoalbum som inte berör. Eftersom det är få repliker och filmen berättas av en uppläsare kombinerat med klassisk musik blir det aldrig verkligt. Livet förutom kärlek och barn berörs aldrig.

Kvinnor kyssar sina babysar och smeker beundrande sina barn. Några andra uppgifter och känslor skildras inte. Skådespelarna är som vackra tavlor och aldrig uttalas en äkta mening. Om regissören hade för avsikt att skildra lycka och olycka så har resultatet blivit för overkligt för att beröra.
För den som gillar sagor kan filmen bli en höjdare för alla andra en besvikelse.

10 maj, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *