Titel: Puttes äventyr i blåbärsskogen
Författare: Elsa Beskow
Utgivningsdatum: 2026-06-12
Förlag: Modernista
I vissa skogar i Sverige finns det fortfarande blåbär man kan äta. Visst är de färre än lingonen, men de finns kvar, ända in i den här senoktoberkylan. Underligt egentligen, för när jag först fick mitt recensionsex av den här boken i postlådan, då var det fortfarande mitten av sommaren och blåbären var en vitrosa färg. Nu är de lilablå. Det är inte särskilt många kvar nu, vilket innebär att det är dags att skriva den här recensionen, innan bara blåbärsriset är kvar. I och för sig är det gott med blåbärsristé.
Jag har alltid tyckt att det finns någonting magiskt med blåbär. Elsa Beskow kan bara bekräfta detta, och även understryka magin ytterligare med sina mysiga illustrationer och milda verser. Det finns någonting nostalgiskt i Elsa Beskows verk, och jag har rätt att säga det här särskilt med tanke på att jag av någon underlig anledning bara kom i kontakt med Elsa Beskows illustrerade böcker som vuxen. Det glädjer mig att Beskows verk ständigt kommer ut i nya utgåvor. Astrid Lindgrens och Tove Janssons böcker får maka lite på sig i bokhyllan, så att Putte får mer plats. Jag hoppas också att vi som är lite äldre ger våra barn möjligheten att få uppleva magin, att vi introducerar dem till Puttes roliga äventyr.
Kanske är det eskapismen till en enkel och hemtrevlig värld som gör Beskows böcker så nostalgiska att man kan öppna dem i vilken ålder som helst och ta sig in i den världen? Möjligtvis. Särskilt Puttes äventyr i blåbärsskogen är magiska på just det där eskapistiska sättet, en mysig liten värld man kan rymma till, vilken säsong det än är utanför fönstret.
Boken är rätt somrig av sig, men när som helst när jag går in i skogen tänker jag på Puttes små äventyr som blir mer än en vanlig skogspromenad. Jag blir lite avundsjuk på Putte som får äran att få träffa på alla de magiska varelser som lever i skogen. Jag vill gärna också få träffa småfolk med blåbärshattar och lingonkransar. Det ville jag göra som tioåring. Det vill jag göra som trettioåring. Säkert kommer jag också att vilja göra det som åttioåring. Skogsbärens folk går väl inte i ide nu i vinter? Det hoppas jag verkligen inte på, för nästa gång jag är i skogen, då ska jag se till att få träffa dem.