Artist: The Weeknd
Titel: Kiss Land
Betyg: 5
Den imponerande, men ojämna trion av mixtapes som Abel Tesfaye släppte i rasande takt häromåret och som sedan samlades till en officiell release i Trilogy, satte honom definitivt på kartan inte bara som emo-R&B’s ansikte och golden boy, utan även en av de banbrytande artisterna inom R&B-genren, vid sidan av bland annat Frank Ocean. Ja, det är ingen lätt uppgift att leva upp till och Tesfaye berättade själv nyligen att det liv han lever nu, i och med framgångarna de senaste året, är bland det mest skrämmande han upplevt. Besynnerliga situationer på okända platser och där har Kiss Land kommit att representera en plats av oförställd rädsla för honom.
Just den rädslan, är också den dominerande egenskapen och färgen på detta 10-spårstarka alster. En nästintill filmisk skräckkänsla, med gnisslande stråkar, mörka, dova basgångar, skrikiga synthar och det som också på något sätt, kommer att definiera skräcken och rädslan, är den något otippat sakrala anslaget. Den ligger där subtilt och lurar i hörnen, likt överraskningen i psykologisk thriller. Det är inget du anar, eller ens kan gissa dig till, men när den sen gör sig hörd och sedd, är det fullkomligt solklart. Det sakrala i Tesfayes kompositioner och arrangemang, medvetet eller omedvetet, gifter sig perfekt med den skräcken han medvetet injicerat i sina vaksamma och suggestiva melodier. Sakral skräcksoul, vem hade trott att det kunde vara så vackert? Och vem hade trott att det ens var en genre?
Men han gör det inte lätt för sig själv. Direkt i öppningen, magnifika Professional, som känns mer som två spår i ett, tar han det varsamt och stillsamt, inget infriande så långt örat kan höra. The Weeknds musikaliska värld följer inte de oskrivna lagarna inom R&B, och han väljer att vagga in mig i mörker, svärta, berusande beats och förföriska körarrangemang. Texterna färgas givetvis av det liv han nu lever, det blir mycket nyfunnen kändisskap, pengar, sex och stundom blir det lite tröttsamt att detta ska ta så stor plats, men samtidigt är det just det som också kryddar rädslan. I Belong to the World, som effektivt och lysande har samplat Portisheads Machine Gun, har han hittat den perfekta balansgången, mellan att belysa friheten som pengar ger och den ensamhet som blir konsekvensen, om du väljer fel väg. Där har du praktexemplet på kärlek på villovägar. Det är dessutom en nästintill perfekt låt, med en av de starkaste och märkligaste textraderna på år och dar; ”I’m not a fool, I just love that you’re dead inside”.
Det som växer och blir allt mer tydligt för varje lyssning, är den fullkomligt briljanta musikaliteten som Abel Tesfaye besitter. Något han utan tvivel redan visade på sina mixtapes, men här han samlat och knutit ihop alla lösa trådar, till ett homogent och sammanflätat mästerverk. Det allt från det lilla, förförande gitarriffet som ligger och pyr mot 80-talssyntharna i vackra Love in the Sky till hiphop-backdropen i Live For, till den skamlöst sköna gitarrsolot som öppnar den mäktiga popdanspärlan Wanderlust. Jag retirerar och ställer mig i ledet av The Weeknd-anhängare, för det här är sällsynt vacker och uppfriskande mörk R&B gjord för en ny era och ny värld.
Text: Tommi Salmela
