Äntligen hemma! Det blev en vistelse på åtta dagar mot en beställd tredagars resa. Det har inte gått någon nöd på mig, men det är ändå inte trevligt att vara kvar på ett ställe när man har haft andra planer.
Men det fanns inga andra realistiska alternativ än att stanna kvar till dess att flygningarna återupptogs. Visst, jag hade kunnat ta Eurostartåget till antingen Paris eller Bryssel och om det hade varit aktuellt så hade jag naturligtvis åkt hem via Bryssel eftersom jag visste att det var en planerad tågstrejk i Frankrike.
Som jag tidigare har konstaterat så är ju England en ö dvs omgivet av vatten och det finns ju rätt många färjeleder till kontinenten, men till en början blev ju dessa snabbt fullbokade. Det fanns egentligen bara en enda direktförbindelse till kontinenten som fungerade för alla nämligen linjen mellan Harwich och Hoek van Holland. Övriga förbindelser mellan England och Frankrike tillät inte s-k- fotpassagerare bara passagerare med något slags fordon.
Det lyckades mig först att nästan boka en biljett mellan Harwich och Esbjerg, men när jag skulle betala resan på Internet så fanns det plötsligt inga platser kvar.
Om sanningen skall fram så finns det andra hamnar längs de brittiska kusterna som man kan ta sig till både Holland Belgien eller Frankrike, men informationen om dessa alternativ var nästan omöjliga att få reda på. På ett serviceställe på Regent street fick jag efter att ha tillbringat några timmar i kö slutligen reda på att någon hjälp från London kunde jag inte påräkna, utan bästa alternativet var att ta sig till kontinenten via Eurostar. Problemet var bara priset, 179 £ enkel resa till Bryssel och minst lika mycket till för att kunna komma vidare till Köpenhamn. Det var ett pris som jag inte då var beredd att betala, eftersom jag ju är pensionär så fanns det ju ingen anledning att kasta sig hals över huvudet för att snabbt komma hem.
När jag var inne på British Rails hemsida hittade jag en resa med tåg till Köpenhamn via Paris, men den resan kostade nästan 700£ och det avfärdades genast som ett orelastiskt alternativ, men jag fortfarande förvånad över att det inte gick att få andra alternativ än att resa 1:a klass, men det beror förmodligen på att British Rail numera är ett privatbolag vars främsta intresse är att tjäna pengar på sin verksamhet, men visst känns det som bolaget medvetet utnjyttar resenärernas utsatta läge. Man måste ju kunna köpa sig en semesterresa och kunna räkna med att komma hem utan onödiga kostnader.
När man blir strandsatt, som jag anser att jag har varit så får man massor av tid att fundera på hur allting egentligen fungerar. Det kom inte som någon chock, men förvånad blev jag ju ändå. Det största problemet är att det inte går att få någon konkret information om vad som kan bli nästa steg. Det gick till exempel inte att ringa till EasyJet; de besvarade inte telefonsamtal inte ens i onsdags när flygningarna hade återupptagits.
Det får betecknas som tur i oturen att jag ändå har en relativ god vana att hantera datorer och därigenom kunde jag klara alla olika ombokningar som jag behövde göra, men alla ombokningar fungerade inte och då hade det känns bra att kunna prata med en levande person som kunde rätta till eller åtminstone förklara vad som behövde göras.
När dagarna gick så började det stå allt mer i tidningarna om vulkanutbrottet och dess konsekvenser och i måndags eller möjligen tisdagskväll fick vi se en intervju med styrelseordförande för British Airways som beklagade att flygstoppet inte hävdes eftersom enligt deras bedömningar, efter gjorda provflygningar, inte förelåg några risker varken för passagerare eller flygplan. En dag eller två senare började flygen åter att flyga igen efter ett av de längsta flyguppehållen i modern tid.
En annan sak som har varit på tapeten handlar om ersättning till strandade flygpassagerare. Tidningarna var fulla av uppgifter de första dagarna om att detta var en situation som man inte kunde få ersättning för, men i onsdags och särskilt i torsdags finns det då uppgifter om att flygbolagen är skyldiga enligt EU:bestämmelser att ersätta passagerna för nödvändiga kostnader typ hotell och matkostnader. VD:n för Ryan Air förklarade genast att det var en absurd tanke att de skulle vara skyldiga att betala extrakostnader för en resenär som endast hade betalat 30£ för en resa. Dessutom hävdar han att det är myndigheternas ansvar eftersom det är de som har hindrat flygbolagen att flyga.
I samma tidning framgår det att den ansvarige ministern hade framfört sin regerings syn på saken och som innebar att flygbolagen i enlighet med EU:s regler har att ersätta sina flygpassagerare för deras extra kostnader på grund av vulkanutbrottet på Island.
Framtiden får utvisa vem som har rätt, men i det här sammanhanget förvånar jag mig ju desto mer över att EasyJet ingenstans på sin hemsida lämnar utrymme för att begära ersättning. Detta borde anses vara ett klart brott mot EU:s regler. Eller hur?
Det är dock skönt att vara hemma och jag har ingen anledning att beklaga mig över situationen då jag har använt min tid i London på bästa sätt och verkligen haft en händelsefull extra semester, men det känns inte rätt att flygbolagen skall komma undan med att hänvisa till att de inte har andra skyldigheter än att erbjuda en ersättningsresa dock begränsad att ske inom en månad.
Avslutningsvis kan jag konstatera att jag trots allt inte har för avsikt att aldrig mer åka till London. Det är nog ett löfte som jag inte kan hålla, men däremot är det tveksamt om jag vid ett sådant tillfälle kommer att flyga, men med viss planering finns det ju andra alternativ.
Relaterat:
Svenska Dagbladet 1, Svenska Dagbladet 2, Dagens Nyheter och Expressen.