Dygnet har för få timmar och kroppen har för lite energi i förhållande till alls som händer hela tiden.
Det är massor av händelser och skeenden jag skulle vilja blogga mer på djupet om idag. Men jag är rätt utarbetad och trött och tror jag har någon förkylning i kroppen (nej jag tror inte jag fått svininfluensan och ja, jag ska vaccinera mig mot den nästa vecka).
På söndag är det Fängslade författares dag. Svenska Dagbladet konstaterar att antalet hotade, jagade, fängslade och mördade författare och journalister växer. SVD:s reporter har träffat en av dessa förföljda författare: Anisur Rahman, 31, född och uppvuxen i Bangladesh, litteraturvetare och poet, men har även skrivit romaner och pjäser samt arbetat som journalist i Dhaka, och då rapporterat om landets rättslöshet – och om övergrepp av den statliga milisen, av islamister och kommunister.
En civiliserad värld? Nej vi är långt därifrån. När det fria ordet förtrycks på så många håll och på så många sätt.
Jag upplever att den här frågan nästan glöms bort och inte alls tas upp särskilt ofta.
För svensk del har vi ju det tragiska exemplet på Dawit Isaak som greps den 23 september 2001 i den eritreanska huvudstaden Asmara och har sedan dess suttit fängslad.
Utan rättegång och utan att Eritrea lyssnar på svenska politikers påtryckningar.
En rätt skum nyhet var det första jag hörde i morse, om den pensionschock som svenska teatrar nu står inför.
Dagens Nyheter:
Samtliga statligt stödda teater-, dans- och musikinstitutioner tvingas betala stora belopp i retroaktiva pensioner. Teatrarna har varit helt oförberedda på utgiften och drabbas därför hårt. För Folkoperan i Stockholm ställer det ekonomin på ända.
DN berättar att Folkoperan nu med kort varsel ska betala 1,9 miljoner, inklusive löneskatter.
Det jag tycker är konstigt är hur det kan vara helt oförberett. Hur kommer det sig att de ekonomiansvariga på teatrarna inte hade information om det i god tid? Har skattemyndigheterna inte informerat ordentligt?
Varför kommer utspelet nu? Många frågor far runt i skallen.
Det finns ju en annan sida av myntet också. De korttidsanställda får bättre pensioner. Många som är anställda inom teatrar är korttidsanställda.
Vatten på månen är en spännande nyhet. Betydande mängder is har upptäckts på månen uppger den amerikanska rymdstyrelsen Nasa på fredagen, uppger Svenska Dagbladet.
Och så typiskt. Varför letar då amerikanarna efter vatten på månen? För att kunna exploatera månen på dess vatten.
Som DN ger en hint om:
Upptäckten lär också vara av största betydelse för framtida månfärder. Vattnet ska bland annat kunna användas för att ta fram bränsle till raketer direkt på månen.
Suck.
Fast det är spännande. Färden ut mot rymden. Vad kan mänskligheten träffa på då?
Så det är en kluven värld vi lever i. Månfärder och rymdforskning och samtidigt författare som förföljs och flyktingbarn som inte kan tas emot i kommuner.
De ensamkommande flyktingbarnen som inte är välkomna i Skånekommunen Vellinge, har det rapporterats mycket om i medier och på bloggar. En Facebookgrupp har startats som vill ge Vellinge tillbaka till Danmark.
Men som så ofta har medier och bloggar gjort saken enkel för sig.
Hur främlingsfientliga de styrande i Vellinge är, det vet jag inte.
Men jag vet att hur det svenska systemet hanterar frågan om ensamkommande flyktingbarn är ogenomtänkt.
Jag har själv i många år jobbat med ensamkommande flyktingbarn.
Det kommer hundratals barn som är under 18 år till Sverige och söker asyl. Många är 15-18 år och ses i sina länder som vuxna.
Men en hel del är också under 15 år. Jag har haft hand om barn som varit i åttaårsåldern, till exempel.
En del av dessa barn har föräldrar kvar någonstans och andra uppger att deras föräldrar är döda. Ibland stämmer det. Det kan vara andra anhöriga som tycker att det börjar bli dyrt att ta hand om dem, eller farligt, och därför skickar iväg dem. Ibland kommer dessa barn för att bygga upp en framtid åt sin familj. Efter ett par år kommer de anhöriga.
I vissa fall är föräldrarna döda, i andra fall tvingas barnen att ljuga och säga det.
Barnen utsätts för enorm press, i många fall har de en luddig historia om sin bakgrund som de fått order av flyktingsmugglaren att berätta.
Dessa barn sätts att bo i baracker eller andra stora lokaler, där de bor som på institution. Väldigt sällan får barnen komma in i svenska familjer.
Jag tycker vi borde göra tvärtom. Dessa barn ska inte institutioneras. De borde placeras i familjer, få ett familjeliv.
Jag vet, ibland vill de inte ha familjer. Deras familjer som skickat iväg dem vill inte heller att de ska in i familjer. Jag vet hur en del av dessa barn inte vill komma nära svenska familjer, de är här för att få hit sina familjer.
Men om barnen ska må bra, ska de inte ha en gränslinje mellan dem och de svenska familjerna. Det finns massor av familjer som gärna tar emot en ungdom till.
Det finns en hake. Bland alla de ensamkommande flyktingbarn jag träffat har jag träffat ungefär lika många som verkligen vill bo i svenska familjer som de som vill ha svenskarna på så långt avstånd från sig själva som möjligt och som misstror oss.
Det kan finnas flera skäl. ibland beror det på att de ju har starka band till sina familjer och bara väntar på att få ta hit dem.
En kluven situation för dessa barn/ungdomar.
Istället för att de bor på instituioner: låt dem få hem.
Ska det vara så svårt när mänskligheten kan utforska månen att ge hem åt alla jordens barn?
Jag skulle kunna utveckla dessa fyra saker hur mycket som helst. Det finns så mycket att fundera på och diskutera kring dem. Men också jag behöver ha tid för annat än att blogga. Om jag skulle göra ett inlägg för vart och ett av dessa fyra ämnen skulle det ta fyra timmar.
På min lediga dag då jag behöver träffa anhöriga, klippa mig och promenera och laga mat.
Men jag hoppas kunna återkomma med lite mer kring dessa frågor.
Kent Persson har också bloggat om Vellingemoderaterna och flyktingbarnen.
Relaterat:
Dagens Nyheter 1, Aftonbladet 1, Aftonbladet 2 , Dagens Nyheter 2k, Brors analys i DN, Dagens Nyheter 4,, Svenska Dagbladet
Läs även andra bloggares åsikter om rymden, barn, yttrandefrihet, kulturpolitik, skattepolitik, samhälle, skatter, teater, pensioner, Folkoperan
En av fansen frågade om hon hade någon som hjälpte henne med hennes koreaorafi, scenkläder med mera.
Hon fick en fråga om någon av hennes barn verkade ha samma kärlek till att uppträda. Då berättade hon om sina tre barn. Sonen, Seven, är i elvaårsåldern och mycket duktig i skolan och har fått en stipendium och ska studera i Washington. Äldsta dottern heter Puma och är fem år.