Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Malmö stadsteater

Prins Charles känsla sist ut i Dramaten- och SVT-samarbete

by

Puls på Sverige – gästspel
Prins Charles känsla (Malmö Stadsteater)
Dramaten, Målarsalen
Premiär den 19 maj 2012

Under perioden den 3 – 20 maj har fyra gästspel från Malmö, Göteborg, Luleå/Kiruna och Stockholm uppförts på Dramaten. Gästspelen är resultatet av 2012 års upplaga av Dramaten- och SVT-samarbetet Puls på Sverige. Puls på Sverige-samarbetet inleddes 2006 med syftet att sprida nyskriven dramatik från hela Sverige. Pjäserna ges först på Dramaten och visas under hösten i SVT.

Den sista av gästspelen – Prins Charles känsla med Malmö Stadsteater – bygger på Liv Strömquists seriealbum och är en humoristisk och historisk granskning av den romantiska kärleken som samhällsfenomen. Dramaten skriver om pjäsen:

Utgångspunkten är förlovningen mellan Lady Diana och Prins Charles. På en presskonferens fick han frågan: ”Are you in love?”. Han tvekade en stund och svarade sedan: ”Yes… whatever love means”.

I Malmö Stadsteaters produktion, dramatisering och regi av Sara Giese, bjuds publiken på en odyssé kantad av folkliga sexköpare, sociologisk teori, crackpundare, antiromantik, hjärtesorg, psykoanalys och personangrepp. Det ges även svar på en del andra frågor, till exempel: Var Ronald Reagans fru kommunist? Vilka är våra allra mest älskade torskar? Och varför älskar alla Raymond, när Raymond hatar alla kvinnor?

I Teatermagasinets recension från premiären den 19 maj skriver jag:

Pjäsen följer serieformatet och går vidare med manliga män och kvinnliga kvinnor och inslag som Våra mest folkkära torskar. Vi skrattar med tidens distans åt Victoria Benedictssons tragiska förhållande med Georg Brandes och Gustav Frödings dikter om köpt kärlek. När vi närmar oss vår egen nutid och det handlar om moderna kvinnor som söker bekräftelse och stannar kvar i förhållanden mot allt förnuft – som Whitney Houston – blir skrattet mer ansträngt.

Regissören Sara Giese och hennes ensemble lyckas på ett bra sätt överföra Liv Strömquists serierutor till teaterscenen, med hjälp av scenografi, kostym, sång och musik. Vissa scener känns lite väl utdragna men för det mesta är det en underhållande föreställning med ett lagom högt tempo. Det finns också tid för lite eftertanke kring hur vi ser på kärlek och förhållanden och vad som är sunt och inte i dag.

Prins Charles känsla

Av Sara Giese efter Liv Strömquists seriealbum
Dramatisering och regi Sara Giese
Scenografi och kostym Anna Heymowska
Ljus Sven-Erik Andersson
Ljuddesign Martin Hallberg
Dramaturg Fredrik Haller
Mask Åsa Trulsson

I rollerna Josefin Iziamo, Susanne Karlsson, Karin Lithman, Lars-Göran Ragnarsson, Magnus Schmitz

Förutom Prins Charles känsla är de utvalda produktionerna i Puls på Sverige:
Min mormor Gladys, Göteborg. Av och med Jessica Zandén. Målarsalen torsdag 3 maj.
Människans bästa vän, Stockholm. Av och med Kalle Westerdahl. Målarsalen tisdag 8 och onsdag 9 maj.
What’s up, Sápmi? Luleå, Kiruna. Manus Erik Norberg, regi Fransesca Quartey. Målarsalen lördag 12 maj.
Samtliga kommer att sändas i SVT under hösten 2012.

Foto: Peter Westrup

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ett drömspel i Malmö, recension

by

Ett drömspel
av August Strindberg
Premiär på Intiman, Malmö stadsteater
Premiär 17 mars 2012

Det är med blandade känslor jag lämnar mitt första möte med Strindberg. Jag gillar berättelser, klassiska berättelser med en början, slut och en klar logisk tråd däremellan. Ett drömspel är ingen klassisk berättelse. En fördel med att vara recensent är att jag går på pjäser jag aldrig skulle ha sett annars.
Ett drömspel skrevs 1901, hade urpremiär 1907 och har spelats otaliga gånger över hela världen. Ramberättelsen är enkel, Guden Indras dotter nedstiger till jorden för at lära sig hur människorna har det.

Pjäsen i sig är fragmenterad och lika logisk som dålig dröm. Olika känslomässiga tillstånd staplas på varandra i en enligt vad jag kan se slumpmässig ordning.

Det som gav mig mest i denna föreställning är det sätt regissören jobbat med kläder och dekor. Det är så minimalistiskt det kan bli. Skådespelarna bär sina egna vardagskläder, den enda dekor och rekvisita som finns på scenen är en stol. Förutom scenljuset i taket, består ljussättningen av en ordinär skrivbordslampa som skådespelarna själva riktar om vid behov. En kofta blir ett barn.
Det lyfter fram dialogen och de små detaljerna i skådespelarnas prestation. Det finns inget på scenen som distraherar.

Den bästa scenen är utan tvivel den där den nyblivna kärnfamiljen genom tejp på golvet spärras in i sitt eget lilla vardagshelvete. En skådespelare tejpar på golvet en rektangel som bit för bit innesluter det grälande paret och det skrikande barnet. Det är en grafiskt träffande bild över hur den inledande förälskelsen förvandlas till något helt annat.

Pjäsen präglas en enorm svartsyn på livet i allmänhet och kärleken i synnerhet. ”Det är synd om människorna”, säger Indras dotter. Jag vet inte om Ett drömspel är en avspegling av Strindbergs eget känsloliv vid denna tid. Om så är fallet borde vi kanske vi synd om Strindberg istället.

Text: Peter Johansson

I rollerna: Tom Ahlsell, Li Brådhe, Hans-Peter Edh, Bo-Christer Hjelte, Karin Lithman, Jacob Nordquist, Kardo Razzazi, Karin Huldt
Regi: Kersti Horn
Längd: 1 timme (ingen paus)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,