Ett drömspel
av August Strindberg
Premiär på Intiman, Malmö stadsteater
Premiär 17 mars 2012
Det är med blandade känslor jag lämnar mitt första möte med Strindberg. Jag gillar berättelser, klassiska berättelser med en början, slut och en klar logisk tråd däremellan. Ett drömspel är ingen klassisk berättelse. En fördel med att vara recensent är att jag går på pjäser jag aldrig skulle ha sett annars.
Ett drömspel skrevs 1901, hade urpremiär 1907 och har spelats otaliga gånger över hela världen. Ramberättelsen är enkel, Guden Indras dotter nedstiger till jorden för at lära sig hur människorna har det.
Pjäsen i sig är fragmenterad och lika logisk som dålig dröm. Olika känslomässiga tillstånd staplas på varandra i en enligt vad jag kan se slumpmässig ordning.
Det som gav mig mest i denna föreställning är det sätt regissören jobbat med kläder och dekor. Det är så minimalistiskt det kan bli. Skådespelarna bär sina egna vardagskläder, den enda dekor och rekvisita som finns på scenen är en stol. Förutom scenljuset i taket, består ljussättningen av en ordinär skrivbordslampa som skådespelarna själva riktar om vid behov. En kofta blir ett barn.
Det lyfter fram dialogen och de små detaljerna i skådespelarnas prestation. Det finns inget på scenen som distraherar.
Den bästa scenen är utan tvivel den där den nyblivna kärnfamiljen genom tejp på golvet spärras in i sitt eget lilla vardagshelvete. En skådespelare tejpar på golvet en rektangel som bit för bit innesluter det grälande paret och det skrikande barnet. Det är en grafiskt träffande bild över hur den inledande förälskelsen förvandlas till något helt annat.
Pjäsen präglas en enorm svartsyn på livet i allmänhet och kärleken i synnerhet. ”Det är synd om människorna”, säger Indras dotter. Jag vet inte om Ett drömspel är en avspegling av Strindbergs eget känsloliv vid denna tid. Om så är fallet borde vi kanske vi synd om Strindberg istället.
Text: Peter Johansson
I rollerna: Tom Ahlsell, Li Brådhe, Hans-Peter Edh, Bo-Christer Hjelte, Karin Lithman, Jacob Nordquist, Kardo Razzazi, Karin Huldt
Regi: Kersti Horn
Längd: 1 timme (ingen paus)
Läs även andra bloggares åsikter om Strindberg, teater, Malmö, Malmö stadsteater, teaterrecension, Ett drömspel