Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Augustpriset

Bokrecension: Flod av Carolina Fredriksson

by

Flod
Författare: Carolina Fredriksson
Albert Bonniers Förlag
ISBN: 978-91-0-012615-5

På en obestämbar plats, under bron nära floden Kadin, bor Alka och Kappen i en husbil. De är två barn som lever utanför samhället, ensamma med sporadiska besök av den unga kvinnan Ina. Historien utgår från Alka, en flicka på kanske 12-13 år och hennes tankar och känslor. Pojken Kappen är yngre och helt beroende av den äldre flickans omsorger och av hennes världsbild. Med hjälp av Alkas fantasier lyckas de båda ta sig igenom vardagen som innehåller både hunger och död.

Carolina Fredrikssons debutroman Flod, som var en av de nominerade böckerna till Augustpriset 2011,  är en annorlunda bok. Carolina Fredriksson ger en poetisk skildring där den karga verkligheten blandas upp med barnens drömvärld och den äldsta flickans minnen av en kåkstad som inte längre finns.

Trots att tempot är ganska långsamt och miljöskildringen begränsar sig till husbilens allra närmaste omgivning är Flod en roman som håller fast läsaren. Alka och Kappens öde engagerar och man vill gärna veta mer om vad som har hänt och vad som kommer att hända. Och även om vi bara bjuds fragment av historien och aningar om vad som kan komma så känns det som om det är tillräckligt. När historien tar slut har man chansen att själv bygga vidare med sin egen fantasi.

Läs recensioner av Flod i DN, SvD, GD och GP.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Bengt Ohlsson: Rekviem för John Cummings – suger in mig i hans tankar

by

Titel: Rekviem för John Cummings
Författare: Bengt Ohlsson
Formgivare: Lotta Kühlhorn
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201108
ISBN10: 9100126373
ISBN13: 9789100126377

Bengt Ohlsson berättar om John Cummings, gitarristen i Ramones, artistnamn Johnny Ramone.

Boken är ingen biografi utan roman men ändå har Bengt Ohlsson förstås samlat in fakta och bygger på verkligheten men låtit fantasin vidareutveckla och fördjupa berättelsen. Det är skickligt, fascinerande. Bengt Ohlsson berättar i jag-form och han träffar så rätt att jag upplever det som att det är Johnny Ramone som berättar, att jag är inne i hans tankar.

Bengt Ohlsson bryter totalt med rockmyten och börjar berättelsen flera år efter att John lämnat Ramones, bandet är i princip nedlagt och av en ren slump gör han en läkarundersökning som visar att han har prostatacancer. Vi får följa honom under sjukdomen och hans minnen, han gör ett slags bokslut över sitt liv, försonas med sina tillkortakommanden och ser igenom sin barndom, ungdom och tiden som stjärna.

Han gillade president Reagan, armén och ville ha amerikanska baser utomlands. Han verkar rejält egocentrerad och relationen med hans flickvän Linda tycks helt ske på hans villkor och allt kretsar kring honom. Han är långt ifrån någon sympatisk person.

Ramones var ett amerikanskt punkrockband bildat i Queens, New York i mars 1974, och som räknades till ett av de tidigare punkrocksbanden. Alla medlemmar i originaluppsättningen ändrade sitt efternamn till Ramone (ett smeknamn som ibland använts av Paul McCartney för att undvika uppmärksamhet vid resande).

För mig betydde Ramones inget särskilt, när de var som störst lyssnade jag på helt andra band. Men att gilla Ramones är ingen förutsättning för att ta till sig boken. Det spelar ingen roll om läsaren någonsin lyssnat på en enda låt med Ramones. Romanen handlar om livet och dess villkor. Kanske det är en fördel att inte vara ett Ramones-fan och därför se berättelsen som en roman som hämtat inspiration från en verklig person.

Det är en stark fängslande berättelse och alla som i sin närhet haft någon som tynat bort i aggresiv cancer känner igen mycket.

Genom att berätta om hur John Cummings i och med insikten om sin kommande död betraktar världen genom ett särskilt filter har romanen något att säga om allas våra liv

Den var nominerad till Augustpriset, vilket jag tycker den var väl värd. Den har ett flyt i språket och drar in mig i hans tankevärld, känslor och minnen.

Kanske är det så att vi som inte är fans av Ramones uppskattar romanen mycket mer. Martin Aagård som recenserat den för DN är betydligt mer kritisk än jag, han är till och med bitvis riktigt arg i sin recension (Martin Aagård skriver annars i Aftonbladet men eftersom författaren Bengt Ohlsson brukar medverka i DN måste recensionen göras av någon utanför redaktionen):
Bengt Ohlssons roman är hursomhelst ingen Ramoneslåt, om någon hoppats på det. Här finns inga euforiska utbrott eller koncentrerade cynismer.
”Rekviem för John Cummings” påminner snarare om The Dictators, ett annat New York-band som påstår sig ha uppfunnit punken. Det är bitvis tungt, men alltför osvängigt, fantasilöst och långsamt.
Men precis som The Dictators milt uttryckt självgode sångare ”Handsome Dick” Manitoba kan Bengt Ohlson från och med nu skryta om att han var först.

Det kan ingen ta ifrån honom. Han har skrivit den första romanen om punkgenerationens definitiva död.

Johan Hilton i Expressen är mer inne på samma linje som jag:

Jag kan inte påminna mig om en roman som på ett liknande sätt lagt sig så nära den bedövande långtråkigheten i en långsam och nyckfull död, men som ändå varit så oupphörligt fängslande.
Ohlssons svala och utvädrade, nästan kyliga, prosa befinner sig miltals ifrån både Ramones brötighet och desperationen i vetskapen om att snart inte längre vara en del av den här världen, och skapar just därför en osäkerhet i romanen, en spänning och förtvivlad smärta, som sätter sig som en kniv i hjärtat.

Fler recensioner:
Svenska Dagbladet och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Lacrimosa av Eva-Marie Liffner, värd sin Augustprisnominering

by

Titel: Lacrimosa
Författare: Eva-Marie Liffner
Formgivare: Sara Acedo
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 201108
ISBN10: 912712729X
ISBN13: 9789127127296

Lacrimosa av Eva-Marie Liffner är en välskriven fascinerande historia. Berättelsen kretsar kring Carl Jonas Love Almqvist och ett vilt barn han hittar när han är informator i Finland. Almqvist tar hand om barnet, uppfostrar det i i Rousseaus anda. Barnet är ett flickebarn men lever under största delen av sitt liv som en man. Det är detta barn som omväxlande kallas Ros, Rose och herr Ross som romanen kretsar kring. Gestalten utgår från en av den svenska litteraturens mest fascinerande gestalter, Tintomara.

Ros är berättaren och vi följer hennes liv i en väv mellan olika tidpunkter. Som en väv, ett poetiskt drama, får vi följa en olöst kriminalgåta men framför allt är det en betraktelse över könens olika villkor. Som Ros berättar om när hon som 24-åring började leva ett tag i kvinnokläder:

Jag märkte snart att även annat skiljde man och kvinna åt – de karaktärsdag som tidigare setts som fasthet, mod och klokskap, räknades nu för påstridighet, vasshet och snusförnuft – trots att jag var en och samma mänska, blott klädd i kjolar.
…
Dessutom ägde en man utsikter medan en kvinna hade förpliktelser och saknade hon egna hus-sysslor räknades hon för olycklig, då ett hem utan make och barn var gjort av glas – allt detta erfor jag under loppet av fyra månader, likt en blind som plötsligt kan se bara för att upptäcka att världen består av enkelt målade kulisser.

Språket och berättelsen grep tag i mig från första raden, men mot slutet kroknar jag som läsare, tröttnar och får tvinga mig att fortsätta läsa. Författaren fastnar i sitt språk och i alla språkliga krumbukter. Språkakrobatiken blir viktigare än berättelsen som därmed tappar fart, det blir till och med ointressant att följa handlingen.

Eva-Marie Liffner låter sina karaktärer i ord och tankar använda gammelfranska uttryck. Avsikten är väl både poetiskt rytmiskt och för att förmedla tidsandan och attityder. Det blir dock överutnyttjad, det stänger ute läsare som inte kan franska språket.

Den som använder svordomar på scen behöver ofta bara låta skådespelaren som ska svära göra det några få gånger, den som ser föreställningen kommer ändå att uppleva karaktären som en svärande person. Det borde fungera likadant med karaktärer i litteratur som ska använda ett särskilt språk, det borde inte vara nödvändigt att detta upprepas boken igenom.

Bokbutiken skriver bland annat om Lacrimosa:
Lacrimosa är historien om:
– hur Ros följer Carl Jonas Almqvist till Stockholm och kvarteren i Klara
– hur Ros lär känna mamsell Emilie Högqvist, möter kärleken och hamnar vid den Kungliga Teatern
– hur Ros till slut återfinner sig själv vid en kust långt borta
men det är också en berättelse om tårar, arsenik och en olöst 1800-talsgåta.

Lacrimosa är en suggestiv roman där Tintomara från Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” får berätta sin historia, ur sin synvinkel. Berättelsens ram är en liten italiensk bergsby där Ros som numer är en medelålders man som kallas herr Ross lever med en tjänstekvinna Sofia och hennes son Nino, som är en slags spegling av Ros. Nino är också en varelse som skrider över gränser, som är både djur och människa, barn och vuxen.

Herr Ross får ett besök som sätter igång alla minnen och ett besök som tvingar honom att använda sömnmedel för att få iväg en person som kan avslöja för mycket. Det är många dubbelbottnar, flera lager i berättelsen och Eva-Marie Liffner måste vara en av de nu levande svenska författare som skickligast behärskar ett poetiskt mångfacetterat språk. Litteraturen blir i hennes roman doft, rytm, färger och känslor som förmedlas på flera plan. Jag tror att den framför allt ska läsas som ett poetiskt verk, som DN:s recensent menar:

I kanten av ett diktarliv. Eva-Maria Liffners bok är fylld av livskraft och raffinerade inslag, men är för undanglidande för att växa till en roman. Maria Schottenius i DN läser den i stället som episk dikt och fram träder ett rikt verk.

Författaren Eva-Marie Liffne är född 1957 i Göteborg och debuterade 2001 med romanen Camera som belönades med både Polonipriset och Flintyxan. Hennes andra roman Imago nominerades till Augustpriset 2003. Lacrimosa nominerades till Augustpriset 2011. Lacrimosa av Eva-Marie Liffner är helt klart värd sin Augustprisnominering.

Fler recensioner av Lacrimosa:
Göteborgsposten, Svenska Dagbladet och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Sören Bondeson: En kubikmeter jord (En m3 jord) – skildras mänskligheten genom mull och gråsuggor

by

En m3 jord
Författare: Sören Bondeson
Förlag: Bokförlaget Lejd
ISBN10: 9185725161
ISBN13: 9789185725168

Sören Bondeson gräver sig ner genom en kubikmeter jord, lager för lager, under tonerna av tidegärdens samlingar: Laudes, Prim, Ters, Sext, Non, Vesper och Completorium, som är de tider då munkar och nunnor samlar för bön och andakt.

Diktcykeln av Sören Bondeson är ett tunn häfte men där varje strof är späckad av djup.

En kubikmeter jord av Sören Bondeson har nominerats till Augustpriset i år, 2011. Hur stor chans ett tunt dikthäfte har mot tjocka romaner, vet jag inte. Men ett vet jag, genom att skärskåda innehållet i en kubikmeter mull, lager för laget har Sören Bondeson berättat om världen, om mänskligheten.

Som det står på bokförlagets hemsida:

Gråsuggor, kvalster och hoppstjärtar är våra jämlikar, de speglar de större sammanhang vi lever i, drömmer om och strävar efter. Sören Bondeson har med en m³ jord fångat ett fullfjädrat mikrokosmos. Med imponerande poetisk precision visar han hur avståndet mellan de mikroskopiska iakttagelserna och de stora visionerna är mindre än man tror.

Sören Bondeson har skrivit både poesi, romaner och deckare tidigare. Han är en duktig författare, säker skribent och har också varit lärare i många år på författarkurser.

Svenska Dagbladet hyllar diktcykeln och skriver:

Detta hans nya diktverk är inte bara elegant och innebördsdigert i själva sin struktur. Det innehåller även mycket högklassig poesi, en poesi som handlar både om livet och om döden, om att existera och om att omvandlas till mull eller helt enkelt ”bli bröd åt skiftande matsmältningssystem”. I en sext räknar poeten med att han finner bland annat följande organismer i en kubikmeter förna: ”9 myror, 11 spindlar, 18 gråsuggor, 211 daggmaskar, 220 mångfotingar, 176 mygg- och fluglarver, 25459 hjuldjur, 40044 hoppstjärtar, 19374 kvalster…” och så vidare, i en lång uppräkning.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Bokrecension: Välkommen till den här världen av Amanda Svensson

by

Titel: Välkommen till den här världen
Författare: Amanda Svensson
ISBN: 978-91-1-303495-9
Förlag: Norstedts

Amanda Svenssons andra bok, Välkommen till den här världen, är en av de nominerade böckerna till Augustpriset i den skönlitterära kategorin. Boken handlar om 21-åriga Greta, som flyttar från ett trött konstnärskollektiv i Malmö – där hon fått rollen som musa – till Köpenhamn och drömmen om ett annat liv. Den handlar också om Simon, som längtar efter att bli älskad men tror att det är en omöjlighet och som mer eller mindre oförskyllt blivit en av de hetaste inom art works.

Amanda och Simon träffar varandra på en klubb och inleder ett förhållande, en kärleksaffär som famlar i mörkret och har svårt att djupna.  Del i handlingen har också Simons barndomskamrat Claus som hänger sig kvar trots att de båda inte har mycket gemensamt. Claus, som är gränslös och våldsam men samtidigt som ett hjälplöst barn och svartsjukt vakar över Simon.

Amanda Svenssons sätt att skriva känns väldigt trendigt, med sin blandning av poetiska formuleringar, slang, talspråk och tankar. Till en början har jag lite svårt för det spretiga språket, men längre in i boken kan jag känna att bokens fragmentariska berättande är effektivt för att förmedla känslor och stämningar.  Huvudpersonernas smärta och längtan sipprar på något sätt fram mellan de knappa orden.

Amanda Svensson ger en målande beskrivning av tre unga människor som söker sin identitet samtidigt som de känner att de förlorar sig själva. Något som kanske är särskilt relevant i en tid där det kan vara svårt att separera sin identitet från sin personliga image eller varumärke.

Boken skildrar också svårigheten att älska någon utan att känna sig själv. Greta och Simon klamrar sig fast vid förälskelsen, men tillåter den inte att övergå i en kärleksrelation.  Dessutom är Välkommen till den här världen en skicklig satir över innefolket, de som upphöjts till trendskapare och alla som desperat vill sola sig i glansen.

Läs recensioner i DN, Expressen, SvD.

Se även Adlibris och Bokus.

Läs även andra bloggares åsikter om ,