Artist: Die Antwoord
Titel: TEN$ION
Betyg: 2
Release: februari 2012
Die Antwoord är en sydafrikansk hiphopgrupp med tre stagepersonas, Ninja (huvudrapparen), Yo-Landi Vi$$er (den enerverande rösten bakom den ökända refrängen), och DJ Hi-Tek. De rappar och sjunger på afrikaans och engelska.
2010 blev deras ”Enter the ninja” en superhit. Det var lätt att förutspå. Det är coolt att tycka att ninjas är coolt. Och frontfiguren är en hypervulgär låtsasninja. För några år sen var Ninjas vs Pirater en megatrend på nätet. Det var vanligt att bli tillfrågad vilket läger man tillhör: ”Diggar du ninjas eller pirater?” Det var högst ovanligt att det fanns någon mening i frågan. Självklart skulle flera låtar försöka suga cash ur det. Men ”Enter the ninja” var utan tvekan den mest framgångsrika: den har den hippa, något rubbad mainstream rappen (tänk Nikki Minajs eller Danny Browns ”konstighet”) uppbackad av en konventionellt kraftfull synthharmoni (progressionen återfinns i oändligt med hits), en refräng som klibbar sig fast vare sig man vill eller inte ”aii aiii aiii I am a butterfly/ I need your protection, need my samurai”, en helknäpp youtube video för ”ey haru sett den där?”-effektens skull. Oerhört manipulativ, försäljningsgaranterad musik: en känsla av att kompositionen varit enkätundersökningsbaserad ”vad är coolt bland kidsen idag?”.
Så jag var aldrig ett fan. Jag gillade inte heller den ironiska distansen; jag kunde inte uppfatta någonting genuint, inte en uns av djup. Men det hör till stilen, bandmedlemmarna är inte sig själva, de spelar ut karaktärer. Inom hiphop är detta vanligt: alltifrån oldschool Wu-Tang Clan, Eminems Slim Shady-persona, MF Doom till dagens lekfullt parodierande Das Racist, den totalt ihopljugna Rick Ross eller det råa Odd Future-gänget. Men deras ihopdiktade personligheter har ett konceptuellt djup som rättfärdigar skådespelet. Alla bär mask, men vissa ögon glimmar annorlunda bakom den. Ninja är bara mask: ”Ninja is, how can I say, like Superman is to Clark Kent. The only difference is, I don’t take off this fokken Superman suit.”
Finns det djup i TEN$ION? Både ja och nej. Det finns ett slags inverterat djup. Die Antwoord är anhängare till Zef, en slags smutslyxfilosofi: ”It’s associated with people who soup their cars up and rock gold and shit. Zef is, you’re poor but you’re fancy. You’re poor but you’re sexy, you’ve got style” säger Yolandi, och på det planet är TEN$ION lyckat. Det är precis så musiken låter. Smutsigt, billigt, men blingbling och rätt upp i ansiktet på en: högljutt och attentionwhore-skrikigt, sexigt som billiga stripteaseklubbar (t.ex. när Yolandi sjunger ”sexy boys, fancy boys, bad boys” i refrängen på ”I FINK UR FREAKY”). Djupet: var stolt över din natur, hur vulgär den än är, skrik ut ytligheter på det mest irriterande, vulgära sätt du kan komma på. Musikfilosofiskt: se till att hooksen fastnar, hur störiga de än är. För mig har de effekten av att se någon skita ner sig, frivilligt eller ofrivilligt, garva och filma kallingarna istället för att lägga dem i tvättmaskinen. Jag tror de skulle gilla den beskrivningen om jag byter ut det mot mer sexuella termer.
TEN$ION bygger på samma principer som ”Enter The Ninja” låten. Det-ska-bli-en-hit-av-det-här-principen. Det är inget Pink Friday eller Sir Lucious Left Foot … Sons Of Chico Dusty. Men det är lika excentriskt. Jag tänker på Eminem i hans Slim Shady-debut. Jag skulle vilja kalla det hardcorehiphop. Det påminner mig om den skränigaste tonårshardcorepunken som görs i massproduktion.
Produktionen på albumet är ett hopkok av moderna stilar. Vi har R’n’B hiphop i Timbalandnyanser, D’n’B, dubstep, tidig/sen house, även klassiska 80tals synthgrejer. Det är lekfullt och utan censur, ymnigt med effekter och dekorationer. Beatsen är väl integrerade med rappen och sången. Problemet är att rappen ofta skyler musikens detaljer.
Öppningslåten ”NEVER LE NKEMISE” har ett episk stråkinstrumentellt intro med en afrikansk hymn som självklart river in i dubstepbasråhet. Ninja sjunger nasalt ”I’m indestructable. Gangsta number one!”. Introt var kanske den bästa stunden på albumet för mig, jag blev förväntansfull och lite hopfull. Vem vet var Die Antwoord har kommit sen $O$? Svaret är: ungefär samma ställe. Det är en hyffsad låt i en stil som redan börjar kännas ofräsch. Nästa ord i låten är en total överaskning ”I’m a motherfucking Ninja”. Den etablerade fanbasen kan vara trygg.
”I FINK YOUR FREAKY” bygger på Yolandis monotona refräng och att det dubsteptonade synthriffet liknar Mortal Combat-temat.
Refrängen i ”Baby’s on Fire”, en av de bättre låtarna, påminner mig om stilen i ”Follow Us” från Big Bois senaste. Och i nästa låt ”U Make A Nigga Wanna Fuck” har DJ HI-Tek ett elegant rapflow som liknar Big Bois när han är avspänd. När de drar ner på excentricitetsnivån blir det riktigt bra. Låten har den mest nyanserade, subtila produktionen på skivan. Det visar också att DJ Hi-Tek är den bästa rapparen i gruppen. När de inte skrikrappar i högsta hastighet och tar det lite lungt kommer musikens egna kvalitéer fram.
De ”provocerande” elementen finns kvar, så klart. På ”DJ Hi-Tek rulez” sjunger DJ Hi-Teks förvrängda röst: ”Dj Hi-Tech will fuck you in the ass, you punk ass white boy” ”I will fuck you in front of everybody”. Kanske, om man ändrar perspektiv lite, är detta ett försök att smälta samman vanlig hiphophomofobi med aggresiv homoerotik? Eller att få oss att inse hur löjligt det egentligen låter? Jag vet inte. Det spelar ingen roll, för låten är inte tillräckligt bra för att lyfta fram något utöver musiken.
”NEVER LE NKEMISE 2” kommer vi tillbaka till dubstepen och den episka kraften. Nu är musiken i förgrunden, detta är mestadels instrumentellt, och märkligt nog också albumets bästa låt. I slutet hör vi på nytt den afrikanska hymnen som inledde albumet.
Då var de 38 minuterna inramade på ett ganska snyggt sätt. Sammanfattning: 1. känslosamt intro med hymn och stråkar 2. ungefär en halvtimmes hänsynslös excentrisk, vulgär, in-your-face rapp 3. känslosamt outro med hymn. Albumtiteln är passande: det är stressigt spänt rätt igenom. Med undantag för början, låten ”So What” (som liknar något känslosamt), och slutet.
Vad vi kritiker än har att säga om dem kommer de med säkerhet att dominera youtube i år med åtminståone en viral video och två hitsinglar. Jag kan inte förutspå vilka för alla låtar är mer eller mindre likadana. Förfest- och festmusik, garanterat. Titta-vilken-knäpp-video-musik, utan tvekan. Men hållbart? Knappast.
Text: Bojan Buntic
Läs även andra bloggares åsikter om Die Antwoord, recension, musik, hiphop
