Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filadelfiakyrkan

Magnetic Fields släpper nytt album och gästar Stockholm – lyssna på smakprov här

by

magneticrealism_large

Mannen bakom Magnetic Fields heter Stephon Merritt och det är även han som står för låtskrivandet. Bandet spelar någonting som många kallar för folk-pop. Albumet ”Realism” släpps den 27 Januari, och är det nionde albumet i bandets karriär. Första singeln heter ”Everything is one big Christmas Tree” passande nog inför stundande högtider.

På länken nedan kan ni höra ett smakprov på låten:
http://link.brightcove.com/services/player/bcpid13590588001?bctid=55942098001

Det är inte många band som klarar av att förnya sig på samma sätt som Magnetic Fields. De skapar musik på ett experimentellt sätt och förnyar sig på varje album. Merritt skriver de mest träffande texterna i nutida popmusik.

Om föregångaren ”Distortion” var en hyllning till industri pop med tunga gitarrer alá Jesus & Mary Chain så har Merritt funnit inspiration till nya ”Realism” från 60-och 70 talets psykedeliska folk/ pop sånger. På nya albumet har bandet använt sig av akustiska instrument, och även jobbat med lite otraditionella slagverk som till exempel tabla och kinesiska vind-instrument.

Som albumtiteln antyder är detta ett riktigt album, inspelat med akustiska instrument, rättframa popmelodier med folktoner till, album omslaget är tillverkat av en gammal brun papperspåse…

Med sig på turné tar Merritt sitt Magentic Fields, som är Claudia Gonson (keyboard, sång), John Woo (gitarr), and Sam Davol (cello), och Shirley Simms (sång, harpa).

Denna gång tar de även med sig sina långtida vänner och samarbetspartners Daniel ” Lemony Snicket” Handler på dragspel, Johnny Blood som spelar tuba och Ida Pearle på violin.

Magnetic Fields med vänner besöker Stockholm och Filadelfia kyrkan den 24 Mars.

One of the best records of [their] career.
Rolling Stone

Stephin Merritt is one of indie-rocks most acclaimed figures.
Los Angeles Times

Merritts rare talent makes him a master of the modern pop song.
Independent On Sunday

Mer om Magnetic Fields:
http://www.houseoftomorrow.com/
http://www.facebook.com/MagneticFields
http://www.nonesuch.com/artists/stephin-merritt

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ed Harcourt, Loney Dear och Lyngley Sisters i Filadelfiakyrkan

by

edharcourt

Filadelfiakyrkan som konsertlokal är rätt spännande. Visserligen är träbänkarna frikyrkligt obekväma, men man kommer nära artistena på scenen. Av någon anledning blir det mindre stök bland publiken också, kanske för att det inte är någon ölförsäljning.

Ed Harcourt utnyttjade lokalen på flera sätt till en förtrollande charmig konsert. På scenen var det klart för hans entré, den stora svara flygeln stod uppställd och några mikrofonen och några gitarrer. Men tonerna kom uppifrån andra våningen. Ed Harcourt satt vid kyrkorgel en trappa upp och spelade första låten.

Sedan gick han ner för trappan till scenen, satte sig vid flygeln och bjöd på sitt underbara pianospel, vemodiga sång och vackra texter. Han hade med sig sin fru och ettåriga dottern. Frun spelar i bandet Langley Sisters, som var förband till Ed Harcourt och Loney Dear, som spelade före Ed Harcourt.

När Lyngley Sisters var förband kom Ed Harcourt in och ackompanjerade de tre skönsjungande kvinnorna. Inte särskilt överraskande kom Lyngley Sisters in och körade och spelade fiol till några av Ed Harcourts sånger.

Ed spelade förstås några av sina mest kända sånger, som ”Born in the 70s”. men han bjöd också på några sånger från nya albumet.

Han var avslappnad och skojade, bland annat om att det kändes konstigt att spela i en kyrka. Han kom till och med av sig och glömde texten till en sång. Men sådant gör liksom inget. Atmosfären blev så tät och nära, att det kändes mer som en god vän som är duktig på att spela och sjunga, som satt där och underhöll. Loney Dear hade problem med kopplingen mellan ena gitarren och förstärkaren och fick ägna viss tid åt att fixa det under spelningen. Men sådant spelar inte så stor roll, när man upplever kontakt mellan publiken och artisten.

Loney dear höll sin avskedskonsert för sin turné. Drivande i bandet är Nils-Emil Svanängen. Loney dear startade i Jönköping/Bromma runt 2003 och har släppt fem fullängdsskivor på egen hand, varav två sedan släppts på nytt av skivbolag. Den 11 mars 2009 släpptes Loney dear’s senaste album Dear John.

Svanängens starka röst och ibland bara gitarrkomp på mycket låg volym – det är vackert, enkelt och starkt på samma gång.

Langley Sister, hur ska de beskrivas egentligen? I julröda kortkorta klänningar, svarta strumpor och illröda högklackade skor spelar de indiecountry. Tre tuffa tjejer med vackra röster.

Ed Harcourt på MySpace.


Loney Dear på MySpace.
Från fredagskvällens konsert i Filadelfiakyrkan:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,