• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dokumentär

Filmrecension: Nästan Forever

17 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Filmrecension Nästan Forever!

Nästan Forever
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi Hannah Reinikainen och Lia Hietala

Jag skulle vilja tycka om denna dokumentära berättelse. Men det känns som att det privata får ta över för mycket av det som endast borde vara personligt. Jag skulle föredra att se en film om samma ämne men det skulle vara ett drama istället för rent dokumentär.

En dokumentär coming-of-age-porträtt som följer Jasmine, Philip och deras vänskapskrets i Stockholm under fem omvälvande år. Dokumentärfilmarna började följa ungdomarna och filma deras liv under sommaren 2020. Dokumentären skildrar hur de utvecklas från att vara barn till tonåringar med allt vad de kan innebära av sökan efter sin identitet och där vänskap och kärlek bubblar fram och tillbaka. Vi får följa vännerna då de åker skateard (naturligtvis). Finns det någon svensk ungdomsfilm som inte utspelas delvis kring skateboard? Vi får höra dem prata om allt möjligt mellan himmel och jord. Filmen byggs upp med intervjuer, cinéma vérité-scener och ungdomarnas egna självfilmade videor, vilket av och till blir alltför förutsägbart och inget som känns nytt.

Tja, det är imponerande att regissörerna följt dessa ungdomar i fem år men jag känner att ett dramatiskt berättande som inte följer den exakta verkligheten hade talar djupare till tittaren. Hur filmen tas emot beror naturligtvis i hög grad på vem tittaren är. Jag är nog fel målgrupp för filmen.

När ungdomarna börjar i gymnasiet förändras mycket och de får nya relationer. Jag känner att det inte är helt rätt att följa så unga människor på detta nära sätt. Övergången till gymnasiet förändrar dynamiken i gruppen, så klart och deras relationer på prov. Men det engagerar mig inte.

För mig blir dokumentärer som följer unga människor alltid något tillbakahållna, det mest privata blandas med det och personliga, en del man vill veta döljs och ibland går filmaren för nära och det blir för privat. Samtidigt möter vi här två unga regissörer som vi kan vänta oss mycket av framöver.

Bakgrundsfakta om de två regissörerna:
Lia Hietala, född 1993 i Stockholm, arbetar som regissör, fotograf och casting director. Hennes kortfilmsdebut If I Say No (2016), inspelad i Norge, belönades med Nordnorsk Filmsenters stipendium Springbett, vilket ledde till kortfilmen Min homosyster (2017). Filmen vann en Teddy Award för bästa kortfilm på Berlinale och blev en internationell framgång. 2020 långfilmsdebuterade hon med Alltid Amber, regisserad tillsammans med Hannah Reinikainen.
Filmen hade premiär i Panorama-sektionen på Berlinale och belönades senare med pris för bästa långfilm på Seoul International Women’s Film Festival i Sydkorea samt bästa dokumentär på Lovers Film Festival i Italien. Tillsammans regisserade de även kortdokumentären Nattpass, som visades i Startsladden på Göteborg Film Festival 2022. Lia Hietala utvecklar för närvarande sin första spelfilmslångfilm Salt tillsammans med Camila Bejarano Wahlgren.

Hannah Reinikainen, född 1992 i Stockholm, är regissör och manusförfattare. Hon har studerat journalistik vid Stockholms universitet samt dokumentärfilm och manus på Biskops Arnö. 2020 långfilmsdebuterade hon med Alltid Amber tillsammans med Lia Hietala.
Filmen hade premiär på Berlinale och prisades senare på festivaler i bland annat Sydkorea och Italien. 2022 hade hennes första korta spelfilm Spott premiär på LUCAS International Festival for Young Film Lovers, samtidigt som kortdokumentären Nattpass visades på Sheffield DocFest. Hon utvecklar för närvarande spelfilmsprojektet babes inom det svenska debutantprogrammet Moving Sweden.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecensionm

Filmrecension: Strejkarna – en symbol för alla rörelser som till slut ändå besegras av de som har makten

15 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Strejkarna

Strejkarna
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 maj 2026
Regi Helena Molin

Filmen är dokumentär som låter oss följa de unga aktivister som var mest aktiva inom Fridays for Future. Men filmens styrka ligger i paralleller och likheter med andra kampanjer där gräsrötter kämpat mot de mäktigaste och välbeställda som till slut alltid tar hem spelet, hur mycket det än ser ut som att gräsrötterna fått med sig den stora massan. Men makten tar ändå hem spelet och får som de vill och tidens gång gröper ur kraften och tar bort fokus för de kämpande gräsrötterna till slut. Tänk på folkkampanjen mot kärnkraft, tänk på kampen för rätt till integritet och motstånd mot övervakningssamhället och FRA. Ett tag såg det ut som om Sverige skulle slippa kärnkraft och ett tag såg det ut som att många var emot övervakningen från FRA. Men idag finns det väl ingen politiker som vågar tala om hur farlig kärnkraft är och att frågan om hur avfallet ska lösas inte är löst och vem talar om att vi fått flera lagar som ökar övervakningen av de enskilda och att polis idag fått en lag som gör att de kan hålla någon bakom lås och bom utan rättegång: Säkerhetsförvaring – ny tidsobestämd låsning (2026) Riksdagen har antagit förslaget om en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd, kallad ”säkerhetsförvaring”, som innebär att personer kan hållas låsta utan ett fastställt slutdatum.

Strejkarna är en dokumentär om kollektivet som startade den ungdomsdrivna klimatrörelsen – Fridays for Future. Vi får följa kärnan av medlemmar i denna grupp där flera av de var med från början i en skolstrejk utanför Sveriges riksdag och deras kamp och energi gav dem stöd att skapa en global klimatrörelse. Filmen visar att dessa aktivister var fler än Greta Thunberg som av svenska medier framställts som huvudaktören och ledaren, men det är inte riktigt så som det var och är.

När denna lilla grupp skolungdomar slog sig ner utanför Sveriges riksdag med handskrivna plakat och kräver klimatåtgärder tände de gnistan till vad som blev en världsvid rörelse. Filmskaparna har följt dessa under Under sju år och visar hur Greta, Isabelle, Sophia, Andreas, Anton, Ell, Simon och flera andra medan lärde sig att hantera med demonstrationer, förhandlingar och politiska stormar. Men vi får också se hur tiden gått och de börjar tappa den starka drivkraften och omvärlden har också förändrats. Klimatfrågan börjar dala alltmer i folks engagemang. Därför ser jag att berättelsen om Fridays for Future är en bild för flera tidigare rörelser där människor världen över agerat och kämpat för att hindra kärnvapen, kärnkraft och annat som är farligt för allt levande eller annat som skär ner på mänsklighetens frihet och integritet. För mig är filmens styrka att den genom att visa på en rörelse berättar något om många rörelser.

Det skulle vara intressant att få reda på om regissören inser att det är filmens stora styrka och budskap. Hur många vi än är som kämpar kommer de med makten ändå att vinna över oss, till slut.

Om regissören
Helena Molin är utbildad socionom och har arbetat både som barnkurator på sjukhus och barn­ utredare inom socialtjänsten. Hon har därtill i flera år arbetat som DJ och drivit queerklubbar i Stockholm. Helena studerade dokumentärfilm på Biskops Arnö och 2019 visades kortfilmen Med omsorg på Umeå Internationella Filmfestival.

Hennes filmer präglas av en direkthet i mötet med människorna hon filmar, samtidigt är de ofta starkt färgade av en personlig humoristisk ton. Molin har regisserat i nära samarbete med Olga Ruin och Angelica Ruffier som tillsammans med Helena också är filmens fotografer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Fridays For Future, Klimatfrågan, Strejkarna

Filmrecension: En annan Håkan – djuplodande, vacker, ärlig och ger hopp

25 mars, 2026 by Rosemari Södergren

En annan Håkan

En annan Håkan
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 mars 2026
Regi och manus Joel Segerdahl

En djuplodande vacker film om en man som vågar vara sig själv. En mycket personlig film som låter oss komma ovanligt nära Håkan Hägg som är gatumusiker som sjungit på Göteborgs gator i mer än 40 år. Filmens regissör Joel Segerdahl har fått komma mycket nära denna Håkan och fått honom att öppna sig och berätta mycket om sig själv. Det är personligt, nästan på gränsen till privat – men det känns både viktigt och starkt berörande. Ordet ”berörande” kan bli ett slitet uttryck, men det går inte att undvika just nu. Håkan Hägg har mer eller mindre vigt sitt liv åt att stå i gathörn i Göteborg och sjunga och tala till människor som går förbi.

Vi får följa Håkan genom barndomen, och till den han är idag. Han har en personlighet som sticker ut. Redan som barn blev han special-behandlad. Om det var bra eller inte kan nog ingen svara på idag. Men det är tydligt att han inte är som genomsnittet. Han är en välkänd karaktär i Göteborg där han står och sjunger och ofta cyklar gatorna fram och pratar med sig själv. Ibland bestämmer han sig för att det är dags att ge sig av ut i världen. Han tar med en påse i handen och hoppar på tåget ut i Europa. Ibland tar pengarna slut och han får sova ute. Jag misstänker att han inte alltid blivit väl behandlad av vakter eller polis när han sovit ute.

Just nu visas ett par filmer som varnar på olika sätt för den utveckling som sker i västvärlden idag där människor kan bli illa behandlade av vakter, polis och åklagare om de sticker ut. Den brittiska filmen ”I Swear” bygger på verkliga händelser och handlar om en ung man som har Tourettes syndrom och tvångstankar – och som under uppväxten blev mycket illa behandlad av både skola och polis. En annan skrämmande film är ”Två åklagare” som utspelas under Stalineran men som har skrämmande likheter med Sverige idag där vakter, polis och åklagare på samma sätt håller ihop och det är omöjligt för en svag människa att få rätt gentemot de krafter som har monopol på att utöva våld.

Denna dokumentär, ”En annan Håkan”, ger dock hopp om att människor kan få vara unika och inte behöver passa in i den vanliga mallen. Även om Håkan Hägg mött svårigheter i sitt liv sprudlar han oftast av positiv energi och dokumentären har en vacker och hoppfull ton. En göteborgare som också heter Håkan är välkända Håkan Hellström som uppmärksammar Håkan Hägg och bjuder in honom till att vara Håkan Hellströms förband på utsålda Ullevi konserter, och så blir det.

Det verkar som att många göteborgare tagit Håkan Hägg till sitt hjärta. Jag funderar på om det skulle vara möjligt i Stockholm. Är Göteborg lagom stort/litet för att det ska fungera att sticka ut, att inte vara som alla andra, att behöva passa in i som medelvärdet lagom som ofta krävs.

Dokumentären En annan Håkan ger samtidigt hopp: kanske för att det är just i Göteborg det händer?

Efter premiären i Göteborg den 24 mars 2026 kommer En annan Håkan att visas på biografer runt om i landet. En annan Håkan är Joel Segerdahls långfilmsdebut för bio. Segerdahl är tidigare nominerad till Kristallen för tv-dokumentären Fotbollsbomben – det osannolika attentatet och dokumentärserien Leriga Rötter.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Göteborg, Recension

Filmrecension: Yalla Parkour – minnen och sorg vävs samman med energisk kamp för en framtid

18 februari, 2026 by Rosemari Södergren

Göteborgs filmfestival 2026

Yalla Parkour
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 februari 2026
Regi Areeb Zuaiter

En dokumentär om minnen, sorg och längtan till Gaza och olika sätt att hantera ett liv långt därifrån. En fascinerande dokumentär som inte känns helt färdigklippt. Med mer bearbetning och mindre fokus på privatlivet skulle det blivit ett mästerverk. Konsten att skapa handlar ofta om att vara personlig men inte privat.

Sorg efter sin mamma och minnet av mammans leende och saknad av sitt ursprung i Gaza gör att Areeb Zuaiter, en palestinsk filmskapare i USA, får kontakt online med Ahmed, en ung parkour-atlet i Gaza. De samtalar online i många år och Ahmed spelar upp en mängd videoklipp han gjort från sina och hans vänners parkour-övningar i Gaza. Det är häpnadsväckande hur gymnastiska och viga han och hans vänner är. Vilken kroppskontroll de har. Men det är samtidigt mycket skrämmande hur farliga övningar de gör. Skulle de falla fel skulle de dö på en sekund.

Vi bjöds in till ett samtal online mellan Ahmed och Areeb där de har kontakt via videosamtal i många år. Areeb minns sin mamma och speciellt har en fest på stranden i Gaza fastnat i henne minne. Areeb känner en stark längtar dit. Hon känner att hennes mammas leende försvann när de lämnade Gaza. Ahmed däremot längtar och drömmer om att få lämna Gaza. Det finns ingen framtid i Gaza, menar han.

Filmens styrka är samtidigt dess svaghet. Vi får se en hel del ruiner, som förmodligen är efter bombningar. Vi får se Ahmed och hans parkour-vänner klättra och slänga sig ut från olika höga ruiner medan de gör volter i luften. Men varför det är ruiner får vi aldrig reda på, det lämnas åt vår egen slutledningsförmåga. Gaza har varit i centrum för många konflikter genom åren. Det är fascinerande och samtidigt skrämmande att se hur farligt de unga männen lever. Deras livsfarliga utmaning av fysikens gränser blir en slags motståndsrörelse mot krig och konflikter, ett sätt att överleva som ung i ett härjat land.

Yalla Parkour hade världspremiär på på DOC NYC – där den vann juryns stora pris – och har därefter bland annat belönats med publikpris på både Berlinale och Nordisk Panorma.

Något som skrämmer mig lite är att när Ahmed och hans många vänner gör parkour eller över huvudtaget träffas och gör något är det bara pojkar och män som är med. Inga flickor, inga kvinnor. Kvinnor syns i stort sett bara när det Ahmeds mamma pratar med honom över video eller när en mamma följer med en skadad son till barberare och då är mammorna täckta av olika former av slöjor. Det är inget jämställt samhälle vi ser skildrat. Men vi får se unga människor som kämpar för att hitta ett sätt att överleva och det är imponerande att följa Ahmed och hans vänner. Lite mindre fokus på det privata och det hade varit en av årets starkaste dokumentärer. Minnen och sorg vävs samman med energisk kamp för en framtid.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Gaza, Yalla Parkour

Filmrecension: Klimatet i terapi – alla vägar att hitta sig själv är användbara och till hjälp

11 november, 2025 by Rosemari Södergren

Klimatet i terapi
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 november 2025
Regi Nathan Grossman

Sju klimatforskare från olika delar av världen samlas för att gå i gruppterapi för att undersöka hur de står ut med att larma om klimatförändringarna och samtidigt få så mycket motstånd och ifrågasättande av skeptiker. Som djupdykning i det temat är filmen tunn. Dessutom känns terapeuten som leder terapin som en karikatyr av fördomar om hur en terapeut agerar. För mig är behållningen inte själva dokumentären, som är alldeles för kort och det är tydligt att mycket, mycket är bortklippt. Filmen är bara 65 minuter, det är omöjligt att få ett seriöst utklipp, en rättvis sammanfattning är omöjlig på den korta tiden.

Att filmen är så kort gör att jag som åskådare inte förstår på riktigt vad som hände under terapin och varför det går som utgår. Det blir något urvattnat men trots det tycker jag att detta är mycket intressant och ger många tankar. I korthet får vi tydliga beskrivningar av vad som är på väg att ske världen över med klimatet och förändringarna. Filmens andra behållning är för mig lika tungt vägande. Den visar att människor måste ha en helhet, att logik, kunskap och förnuft måste samverka med känslor och det undermedvetna för att vi ska bli hela. Och dit kan vi nå också med en karikatyr av terapeut. Alla människor är trots allt människor. En terapeut har till uppgift att få sina klienter att lära känna sig själva. Om det behöver göras med fåniga frågor och övningar – det spelar ingen roll. Alla vägar till självkännedom är väl bra. Alla vägar att hitta sig själv är användbara och till hjälp

Terapi kan vara bra för människor i olika situationer för att lära sig förstå sig själva, att börja se sina känslor och sina tankar något tydligare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritiik, Filmkritik, Filmrecension, Gruppterapi, Klimatförändringar

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 25
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Mysig magi och eskapism i Elsa Beskows Puttes äventyr i blåbärsskogen

Titel: Puttes äventyr i … Läs mer om Mysig magi och eskapism i Elsa Beskows Puttes äventyr i blåbärsskogen

Teaterkritik: Doktor Glas med Jens Hultén – bjuder in oss till en tidlös inre värld

Foto Robert Jadenfelt Wereckipr Doktor … Läs mer om Teaterkritik: Doktor Glas med Jens Hultén – bjuder in oss till en tidlös inre värld

U2 till Stockholm i april – här är alla tolv Europadatum och fem chanser till förköp

U2 återvänder till Europas arenor våren … Läs mer om U2 till Stockholm i april – här är alla tolv Europadatum och fem chanser till förköp

Ojämnt utfall för låtar av sammansvetsad enhet – Ritornate av Enzo Favata

Enzo Favata Ritornate 3Inspelad … Läs mer om Ojämnt utfall för låtar av sammansvetsad enhet – Ritornate av Enzo Favata

Filmrecension: Everest: The Other Side – vilket äventyr vi får följa med på

Everest: The Other Side Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Everest: The Other Side – vilket äventyr vi får följa med på

Genomgående kontemplativ fullträff – Salt Catchers av Andy Sheppard/ Rita Marcotulli/ Michel Benita

Andy Sheppard/ Rita Marcotulli/ Michael … Läs mer om Genomgående kontemplativ fullträff – Salt Catchers av Andy Sheppard/ Rita Marcotulli/ Michel Benita

Lars Winnerbäck gör klubbgig på Saab Arena i hemstaden och delar ut Nyponpriset

För andra året: Lars Winnerbäck gör … Läs mer om Lars Winnerbäck gör klubbgig på Saab Arena i hemstaden och delar ut Nyponpriset

Unrecognized – Europeisk samproduktion med premiär i Skopje på väg till Dramaten

Kateryna Kisten och Ellen Jelinek Foto: … Läs mer om Unrecognized – Europeisk samproduktion med premiär i Skopje på väg till Dramaten

Bokförsäljningen ökar under det tredje kvartalet

Under det tredje kvartalet 2026 uppgick … Läs mer om Bokförsäljningen ökar under det tredje kvartalet

Filmrecension: De Gaulle: Frihetens röst – äntligen en fransk syn på den amerikanska insatsen under andra världskriget

De Gaulle: Frihetens röst Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: De Gaulle: Frihetens röst – äntligen en fransk syn på den amerikanska insatsen under andra världskriget

Filmrecension: Flyktdjur – mörkt och jämngrått

Flyktdjur Betyg 2 Svensk biopremiär 29 … Läs mer om Filmrecension: Flyktdjur – mörkt och jämngrått

Filmrecension: Sense and Sensibility – förförande vacker, helt enkelt oemotståndlig

Sense and Sensibility Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sense and Sensibility – förförande vacker, helt enkelt oemotståndlig

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in