Recension

Tankar kring två aktuella filmer: Gainsbourg och Kick-Ass

9 april, 2010 by Redaktionen

GAINSBOURG – ett legendariskt liv

Detta surrealistiska drama om Serge Gainsbourg skandalomsusade liv är spännande och radikalt. Jag erkänner att gick in i biosalen med en förväntan om att få se en massa erotiska scener och annat i den stilen, men det var ändå rätt stilfullt och till och med mysigt. Jag gillade denna filmen skarpt. För man skulle kunna ha gjort den här filmen väldigt tråkig, men med inslag av tecknat och hans alteregon med stora huvuden som följer efter honom överallt, blir Gainsbourg en film man bara vill ha mer mer mer av.
Som liten var han en vass pojke med inga som helst intressen för musik, om han inte fick en pistol förstås. När han blir nekad en pistol tar han saken i egna händer och stjäl en pistol i närbutiken. Det var vändpunkten och då bestämmer han sig för att bli bra på att spela piano. Han förför kvinnor i 25års åldern och det ser ut att vara början på en tjejtjusares liv.
Denna filmen rekommenderas starkt.

KICK-ASS

Kick-ass handlar om en pojke som egentligen inte syns. Han är inte bra på matte eller att spela tvspel eller på sport. Han är en sådan som bara finns. Hans stora passion är serietidningar. När han blir trött på att bli rånad hela tiden så bestämmer han sig för att bli superhjälte. Hans första försök går åt skogen när han först blir knivskuren och sedan påkörd av en bil. När han har återhämtat sig är hans vilja ännu starkare för att bli superhjälte.
I samma stund så vill en pappa och hans barn också vara superhjältar därför att de vill hämnas deras döda fru och mamma. De dödar människor så snabbt att de inte ens vet vad som slagit till. De skjuter och knivhugger medlemmarna i maffian i rasande fart. De ägnar sig till och med åt tortyr vid vissa tillfällen.
När maffialedaren märker att hans män börjar saknas så blir han extremt arg och skyller allt på Kick-ass. Då kommer hans son fram och säger att han vet hur han ska bekämpa Kick-ass.
En extremt våldsam film med inslag av humor. Jag tycker inte att filmen var så bra just därför. Den blir alldeles för otyglad.
Det är alldeles för hemska scener för att man ska kunna uppskatta humorn i filmen.

Relaterat.
Recension av Gainsbourg-filmen i DN.
Recension av Gainsbourg i SVD (betyg 5)
Recension i Expressen.
Recension av Kick-ASS i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, Kick-Ass, Gainsbourg

Owen Pallett/Final Fantasy Debaser Slussen

4 april, 2010 by Redaktionen

Det var en fantastisk spelning jag fick chansen att uppleva.
Ett strålande förband blir strax överglänst av den sagolike Owen Pallett.
Med sin till synes så korrekta kostym och finklippta hår blir det första intrycket en stel man. Men det är han snabb med att ändra. Med en lekfull attityd och skämtsam inställning blir hela publiken hänförd.
Han skämtar friskt och har stor scennärvaro. Det verkar uppskattas av hela lokalen, för alla applåderar, hurrar, dansar och ropar, så till den grad att Owen Pallett ber oss att istället knäppa lite lätt med fingrarna.
Fiolen är hans bästa och enda vän. Med den spelar han allt man kan tänka sig. Stundtals låter den som en gitarr och han kan till och med använda den som en trumma. Denna fantastiska fiol skapar trolska världar att färdas in i. Musiken upptar varje por i kroppen och när man sedan går ut ur Debaser Slussen fylls man av en tillfredsställande känsla.

Fakta om Owen Pallett i Wikipedia:

Owen Pallett (född 7 september, 1979) är en violinist och sångare från Toronto, Ontario, Kanada. Han är mest känd för sitt soloprojekt Final Fantasy.

Final Fantasys debutalbum, Has a Good Home, släpptes i februari 2005 på det Toronto-baserade kooperativa skivbolaget Blocks. Det andra albumet, He Poos Clouds, släpptes i juni 2006. I januari 2010 släpps albumet Heartland.

Owen har även gjort musik och turnerat med Jim Guthrie, The Hidden Cameras, The Vinyl Cafe, och The Arcade Fire.

Owen Pallett på Myspace.

Relaterat:
Recension av Owen Palletts spelning – i Svenska Dagbladet.
Recension av senaste albumet i DN.

Owen Pallett @ Debaser Slussen 2

Owen Pallett – Lewis Takes Off His Shirt

Läs även andra bloggares åsikter om musik, indie, recension, Debaser, Owen Pallett

Från premiären av Vaclav Havels "Avgång" på Stockholms Stadsteater

2 april, 2010 by Rosemari Södergren

Teater när den är som bäst. Så upplever jag föreställningen av Vaclav Havels pjäs ”Avgång” som spelas på Stockholms Stadsteater med Göran Stangertz i huvudrollen. Den har en handling som lätt kan sättas in i många nutida situationer och samtidigt en fördjupad dimension genom en ovanifrån talande författare som deltar i föreställningen med sin röst.

”Avgång” skrevs av Vaclav Havel 2008. Den handlar om en avgående politisk ledare för ett icke namngivet land, om maktens korruption och maktlöshet – men den handlar lika mycket om teater och om författares förhållande till det de skriver.

Vaclav Havel är författare, född 1936 i Tjeckoslovakien i en välkänd industrifamilj i Prag. Havels borgerliga bakgrund gjorde att han av den tjeckoslovakiska staten inte tilläts studera vid universitet. Han var med i motståndsrörelsen Charta 77 och satt i fängelse för detta i olika omgångar, i sammanlagt fem år. Den 17 november 1989 störtades den kommunistiska regimen och den 29 november 1989 valdes Havel till Tjeckoslovakiens president. Han var den första demokratiskt valda president sedan 1946.
När Tjeckoslovakien delades 1992 avgick han som president, men 26 januari 1993 valdes han till president i Tjeckien.

Få författare har som han därför personlig inblick i politikernas värld. Det ger en extra krydda åt föreställningen.

Göran Stangertz spelar exkanslern Vilem Rieger som sitter och surar i en praktfulla villa som var hans kanslerbostad. Efterträdaren Vlastik Klein är en fjant och parodi på honom. SR:s Kjell Albin Abrahamson pjäsen när den spelades i Polen och skriver:

Det råder inga tvivel om att Vilem Rieger har fått låna många drag av Havel och när huvudpersonen tvingas lämna ifrån sig makten till Vlastik Klein är det uppenbart att arvtagaren är en parodi på ärkerivalen Vaclav Klaus. Namnet Vlastik Klein kan översättas med den lille makthavaren vilket helt stämmer överens med hur Havel ser på Klaus. Recensenten på dagstidningen Lidove Noviny skriver att Havels ”alla år inom toppolitiken har gjort hans blick skarpare och hans självironi djävulskt dräpande”.

Vi ska dock inte låta lura oss av det farsartade kring efterträdaren. Han må verka godmodig och löjeväckande, men han är farlig och har mäktiga förbindelser och når dit han vill. Denna underliggande nerv finns där hela tiden: kanske det hela är farsartat, men det är inte ofarligt och människor är bedrägliga.
Även om föreställningen har fart och är rätt rolig är den samtidigt väldigt bitter, den ger ingen ljus bild av politiker eller de människor som omger dem.

Vilem Rieger är inte så ren som han försöker få andra att tro att han är. Tror han ens själv på sig själv? Hans älskarinna, eller flickvän, spelad av Stina Rautelin, är vidrig.

Riegers upprepar som ett mantra att hans politiska budskap handlar om att sätta människan i centrum, att varje individ ska ha möjlighet att utvecklas. Hans flickvän upprepar hans budskap och pushar på. Samtidigt förtrycker de deras åldrade anställde betjänt Osvald å det grövsta. Osvald måste passa upp och slita som ett djur, fast han är gammal och utsliten. Han fick ingen möjlighet att förverkliga sig själv.

Föreställningen har flera bottnar och flera dimensioner. Författaren själv (spelad av regissören Lennart Hjulström) avbryter föreställningen vid flera tillfällen, med en röst ovanifrån. Osynlig talar han någonstans uppifrån, som en gud. Författaren klagar på hur vissa scener spelas, klagar på sig själv och sin oförmåga att skapa naturliga sortier på en scen och då han låter scenen stå tom och funderar kring tomhet får föreställningen en existentiell dimension som tilltalar mig. Vad är tomhet och vad kan tomheten säga oss?

Kulturbloggen var på premiären – och det är alltid en extra upplevelse. Vilka fanns i publiken denna premiärafton i Stockholm?
Författaren P.O. Enquist såg jag liksom S-partiledaren Mona Sahlin.
Flera skådespelare syntes i publikvimlet, som Niklas Hjulström och Gunilla Nyroos.

Nils Schwartz på Expressen skriver om föreställningen i ett bloggverktyg:

Om den publik som förväntansfullt sorlade i foajén på Stockholms stadsteater den 1 april 2010 kände sig besviken efter den svenska urpremiären på Avgång, så berodde det nog mera på att Havels välförtjänta rykte är bättre än pjäsen. Något som Havel själv antyder i inlagda metakommentarer under spelets gång, förmedlade av regissören Lennart Hjulströms röst.

Det är som att se en farskarusell dras i gång utan att den någonsin får upp farten. Fast kanske är det just det som är avsikten – referenser till Körsbärsträdgården och direkta repliker ur Kung Lear lägger ett mått uppgivenhet till pjästiteln.

Jag håller inte alls med honom. Jag tycker det är en stor poäng att föreställningen inte blir allt för farsartad. Jag tycker också att ordet metakommentarer är fel uttryck. Kommentarerna är mer än så, de är en viktig del i föreställningen. Utan författarens kommentarer hade föreställningen inte alls varit lika bra. De ger ett djup och gör oss till medskapare, vi börjar tänka på hur scenlösningarna kan göras, de gör oss delaktiga i att skapa föreställningen.

En vecka efter premiären på ”Avgång” har Stockholms Stadsteater premiär på ännu en pjäs skriven av Vaclav Havel, nämligen Audiens, skriven 1975 och som utspelar sig i 1970-talets kommunistiska Tjeckoslovakien. Det handlar om att anpassa sig till makten – som ett sätt att överleva.

Fotograf: Petra Hellberg

Mer relaterat:

Intervju i tidningen Dagen med Göran Stangertz inför premiären av föreställningen.
Pressmeddelande på Newsdesk om Stadsteatern uppsättningar av Havels pjäser.

Fakta om föreställningen:
Medverkande.
Rieger Göran Stangertz
Irena Stina Rautelin
Farmor Iwa Boman
Vlasta Tina Råborg
Zuzana Moa Silén
Monika Lena Nilsson
Bea Anja Lundqvist
Albin Victor Molino
Hannes Ralph Carlsson
Viktor Björn Bengtsson
Osvald Sten Ljunggren
Jack/Förste polis Ole Forsberg
Kim/Andre polis Françoise Joyce
Klein Leif Andrée
Knobloch Åke Lundqvist

Produktion:
Av Václav Havel
Översättning Karin Mossdal
Regi Lennart Hjulström
Scenografi Charles Koroly
Kostym Charles Koroly
Kompositör Lars-Eric Brossner
Ljus Erik Berglund
Ljud Michael Breschi och Terese Johansson
Mask Johanna Ruben

Läs även andra bloggares åsikter om teater, existens, författare, recension, Vaclav Havel, Göran Stangertz, Stockholms stadsteater

Göteborg: Signe Persson-Melin på Röhsska

30 mars, 2010 by Redaktionen

16 mar – 15 augusti 2010 pågår en separatutställning med formgivaren Signe Persson-Melin på Röhsska museet i Göteborg. Utställningen syftar till att visa ”…ett unikt tillfälle att förstå vår samtid, då man får en samlad överblick av vad som producerats under snart 50 år av en fortfarande aktiv formgivare”. Och så är det. Å ena sidan speglar utställningen vad som är signifikant för Persson-Melin, samtidigt som den visar tydliga spår av historisk utveckling. Där finns allt från 50- och 60-talsverk, till Boda Nova-produktion, ”Sill i kvadrat” och nyproducerade, vita fat och betongplattor som får till och med mig att vilja anlägga en trädgård.

Personliga favoriter är:

Den tidiga 50-talskeramiken där det lätta möter det tunga, där de arkeologiska associationerna inför den ruffa utsidan i lera möter den glaserade, livgivande, gröna insidan.
Rubenglasen där jag åter igen möter den gamle folkskolläraren i Boda, i alla fall i minnet, och charmas av att Rubens bild finns i kartongen.
De eldfasta glasformarna med tillhörande korkunderlägg får mig att vilja ha potatisgratäng och sommarsallader.
De vågformade betongplattorna associeras till pussel och frihet, levande föränderlighet och sommardagar med badande småfåglar.

Det är en utställning som korsar nostalgi med nytänkande, det välkända med det oväntade och som därför får mig att vilja gå dit och titta igen och igen.

Läs mer:

Godbitar från Göteborg: Textival, skivor och kaffe

30 mars, 2010 by Redaktionen

I helgen var det kulturellt värre kring Tredje Långgatan i Göteborg. Den alternativa litteraturfestivalen Textival bredde återigen ut sig i Win-Win-huset och närliggande byggnader. Arrangörerna säger att: ”Vårt syfte är att erbjuda vår publik och våra utställare ett nyskapande och högaktuellt evenemang där den litterära konsten och kulturen står i fokus.”

I år lyckades de med bredden och variationen på utbudet, men jag hade gärna sett än mer av föreläsningar och workshops. Finns det möjlighet/utrymme för det nästa år? Sedan är det intressant att ha en arena för det smala/det alternativa. Att vara en motpol mot Mässan är berömvärt, men faran är dock att det blir för smalt för betraktaren/besökaren. Bokborden lockar, det är koncentrerat och greppbart, men utbudet är förvirrande, emellanåt alltför intellektuellt. Synd. En större bredd utan att falla ner i kommersialismträsket hade varit att föredra. Jag vill helt enkelt kunna ha med mer böcker i kassen hem från Textival.

Några böcker blev det ändå, till exempel Åsa Uhlin & Karin Liljas Redaktör – en överlevnadsguide från Blenda förlag, Ursula K. LeGuins Berättelsen är världens språk, översatt av Ordbilder, och en prenumeration på Galago. Dessutom passade jag på att knyta nya kontakter och fräscha upp några gamla.

En av fördelarna med Textival är läget. Lördag bland långgatorna är alltid en hit. Det blir extra krydda när det går att vandra från böcker och ljudkonst till skivbackar och kaffe. Skivbutiken Dirty Records har till exempel (äntligen) expanderat och förenat sig med ypperligt kaffe och livemusik i butiken. Inte illa. Plus för att de har kvar sin lokal på Chalmersgatan också. Och Café Cello har stans bästa lördagskäk: libarulle med kyckling. Mums.

Recension

Footer

Om oss