Recension

Owen Pallett/Final Fantasy Debaser Slussen

4 april, 2010 by Redaktionen

Det var en fantastisk spelning jag fick chansen att uppleva.
Ett strålande förband blir strax överglänst av den sagolike Owen Pallett.
Med sin till synes så korrekta kostym och finklippta hår blir det första intrycket en stel man. Men det är han snabb med att ändra. Med en lekfull attityd och skämtsam inställning blir hela publiken hänförd.
Han skämtar friskt och har stor scennärvaro. Det verkar uppskattas av hela lokalen, för alla applåderar, hurrar, dansar och ropar, så till den grad att Owen Pallett ber oss att istället knäppa lite lätt med fingrarna.
Fiolen är hans bästa och enda vän. Med den spelar han allt man kan tänka sig. Stundtals låter den som en gitarr och han kan till och med använda den som en trumma. Denna fantastiska fiol skapar trolska världar att färdas in i. Musiken upptar varje por i kroppen och när man sedan går ut ur Debaser Slussen fylls man av en tillfredsställande känsla.

Fakta om Owen Pallett i Wikipedia:

Owen Pallett (född 7 september, 1979) är en violinist och sångare från Toronto, Ontario, Kanada. Han är mest känd för sitt soloprojekt Final Fantasy.

Final Fantasys debutalbum, Has a Good Home, släpptes i februari 2005 på det Toronto-baserade kooperativa skivbolaget Blocks. Det andra albumet, He Poos Clouds, släpptes i juni 2006. I januari 2010 släpps albumet Heartland.

Owen har även gjort musik och turnerat med Jim Guthrie, The Hidden Cameras, The Vinyl Cafe, och The Arcade Fire.

Owen Pallett på Myspace.

Relaterat:
Recension av Owen Palletts spelning – i Svenska Dagbladet.
Recension av senaste albumet i DN.

Owen Pallett @ Debaser Slussen 2

Owen Pallett – Lewis Takes Off His Shirt

Läs även andra bloggares åsikter om musik, indie, recension, Debaser, Owen Pallett

Från premiären av Vaclav Havels "Avgång" på Stockholms Stadsteater

2 april, 2010 by Rosemari Södergren

Teater när den är som bäst. Så upplever jag föreställningen av Vaclav Havels pjäs ”Avgång” som spelas på Stockholms Stadsteater med Göran Stangertz i huvudrollen. Den har en handling som lätt kan sättas in i många nutida situationer och samtidigt en fördjupad dimension genom en ovanifrån talande författare som deltar i föreställningen med sin röst.

”Avgång” skrevs av Vaclav Havel 2008. Den handlar om en avgående politisk ledare för ett icke namngivet land, om maktens korruption och maktlöshet – men den handlar lika mycket om teater och om författares förhållande till det de skriver.

Vaclav Havel är författare, född 1936 i Tjeckoslovakien i en välkänd industrifamilj i Prag. Havels borgerliga bakgrund gjorde att han av den tjeckoslovakiska staten inte tilläts studera vid universitet. Han var med i motståndsrörelsen Charta 77 och satt i fängelse för detta i olika omgångar, i sammanlagt fem år. Den 17 november 1989 störtades den kommunistiska regimen och den 29 november 1989 valdes Havel till Tjeckoslovakiens president. Han var den första demokratiskt valda president sedan 1946.
När Tjeckoslovakien delades 1992 avgick han som president, men 26 januari 1993 valdes han till president i Tjeckien.

Få författare har som han därför personlig inblick i politikernas värld. Det ger en extra krydda åt föreställningen.

Göran Stangertz spelar exkanslern Vilem Rieger som sitter och surar i en praktfulla villa som var hans kanslerbostad. Efterträdaren Vlastik Klein är en fjant och parodi på honom. SR:s Kjell Albin Abrahamson pjäsen när den spelades i Polen och skriver:

Det råder inga tvivel om att Vilem Rieger har fått låna många drag av Havel och när huvudpersonen tvingas lämna ifrån sig makten till Vlastik Klein är det uppenbart att arvtagaren är en parodi på ärkerivalen Vaclav Klaus. Namnet Vlastik Klein kan översättas med den lille makthavaren vilket helt stämmer överens med hur Havel ser på Klaus. Recensenten på dagstidningen Lidove Noviny skriver att Havels ”alla år inom toppolitiken har gjort hans blick skarpare och hans självironi djävulskt dräpande”.

Vi ska dock inte låta lura oss av det farsartade kring efterträdaren. Han må verka godmodig och löjeväckande, men han är farlig och har mäktiga förbindelser och når dit han vill. Denna underliggande nerv finns där hela tiden: kanske det hela är farsartat, men det är inte ofarligt och människor är bedrägliga.
Även om föreställningen har fart och är rätt rolig är den samtidigt väldigt bitter, den ger ingen ljus bild av politiker eller de människor som omger dem.

Vilem Rieger är inte så ren som han försöker få andra att tro att han är. Tror han ens själv på sig själv? Hans älskarinna, eller flickvän, spelad av Stina Rautelin, är vidrig.

Riegers upprepar som ett mantra att hans politiska budskap handlar om att sätta människan i centrum, att varje individ ska ha möjlighet att utvecklas. Hans flickvän upprepar hans budskap och pushar på. Samtidigt förtrycker de deras åldrade anställde betjänt Osvald å det grövsta. Osvald måste passa upp och slita som ett djur, fast han är gammal och utsliten. Han fick ingen möjlighet att förverkliga sig själv.

Föreställningen har flera bottnar och flera dimensioner. Författaren själv (spelad av regissören Lennart Hjulström) avbryter föreställningen vid flera tillfällen, med en röst ovanifrån. Osynlig talar han någonstans uppifrån, som en gud. Författaren klagar på hur vissa scener spelas, klagar på sig själv och sin oförmåga att skapa naturliga sortier på en scen och då han låter scenen stå tom och funderar kring tomhet får föreställningen en existentiell dimension som tilltalar mig. Vad är tomhet och vad kan tomheten säga oss?

Kulturbloggen var på premiären – och det är alltid en extra upplevelse. Vilka fanns i publiken denna premiärafton i Stockholm?
Författaren P.O. Enquist såg jag liksom S-partiledaren Mona Sahlin.
Flera skådespelare syntes i publikvimlet, som Niklas Hjulström och Gunilla Nyroos.

Nils Schwartz på Expressen skriver om föreställningen i ett bloggverktyg:

Om den publik som förväntansfullt sorlade i foajén på Stockholms stadsteater den 1 april 2010 kände sig besviken efter den svenska urpremiären på Avgång, så berodde det nog mera på att Havels välförtjänta rykte är bättre än pjäsen. Något som Havel själv antyder i inlagda metakommentarer under spelets gång, förmedlade av regissören Lennart Hjulströms röst.

Det är som att se en farskarusell dras i gång utan att den någonsin får upp farten. Fast kanske är det just det som är avsikten – referenser till Körsbärsträdgården och direkta repliker ur Kung Lear lägger ett mått uppgivenhet till pjästiteln.

Jag håller inte alls med honom. Jag tycker det är en stor poäng att föreställningen inte blir allt för farsartad. Jag tycker också att ordet metakommentarer är fel uttryck. Kommentarerna är mer än så, de är en viktig del i föreställningen. Utan författarens kommentarer hade föreställningen inte alls varit lika bra. De ger ett djup och gör oss till medskapare, vi börjar tänka på hur scenlösningarna kan göras, de gör oss delaktiga i att skapa föreställningen.

En vecka efter premiären på ”Avgång” har Stockholms Stadsteater premiär på ännu en pjäs skriven av Vaclav Havel, nämligen Audiens, skriven 1975 och som utspelar sig i 1970-talets kommunistiska Tjeckoslovakien. Det handlar om att anpassa sig till makten – som ett sätt att överleva.

Fotograf: Petra Hellberg

Mer relaterat:

Intervju i tidningen Dagen med Göran Stangertz inför premiären av föreställningen.
Pressmeddelande på Newsdesk om Stadsteatern uppsättningar av Havels pjäser.

Fakta om föreställningen:
Medverkande.
Rieger Göran Stangertz
Irena Stina Rautelin
Farmor Iwa Boman
Vlasta Tina Råborg
Zuzana Moa Silén
Monika Lena Nilsson
Bea Anja Lundqvist
Albin Victor Molino
Hannes Ralph Carlsson
Viktor Björn Bengtsson
Osvald Sten Ljunggren
Jack/Förste polis Ole Forsberg
Kim/Andre polis Françoise Joyce
Klein Leif Andrée
Knobloch Åke Lundqvist

Produktion:
Av Václav Havel
Översättning Karin Mossdal
Regi Lennart Hjulström
Scenografi Charles Koroly
Kostym Charles Koroly
Kompositör Lars-Eric Brossner
Ljus Erik Berglund
Ljud Michael Breschi och Terese Johansson
Mask Johanna Ruben

Läs även andra bloggares åsikter om teater, existens, författare, recension, Vaclav Havel, Göran Stangertz, Stockholms stadsteater

Göteborg: Signe Persson-Melin på Röhsska

30 mars, 2010 by Redaktionen

16 mar – 15 augusti 2010 pågår en separatutställning med formgivaren Signe Persson-Melin på Röhsska museet i Göteborg. Utställningen syftar till att visa ”…ett unikt tillfälle att förstå vår samtid, då man får en samlad överblick av vad som producerats under snart 50 år av en fortfarande aktiv formgivare”. Och så är det. Å ena sidan speglar utställningen vad som är signifikant för Persson-Melin, samtidigt som den visar tydliga spår av historisk utveckling. Där finns allt från 50- och 60-talsverk, till Boda Nova-produktion, ”Sill i kvadrat” och nyproducerade, vita fat och betongplattor som får till och med mig att vilja anlägga en trädgård.

Personliga favoriter är:

Den tidiga 50-talskeramiken där det lätta möter det tunga, där de arkeologiska associationerna inför den ruffa utsidan i lera möter den glaserade, livgivande, gröna insidan.
Rubenglasen där jag åter igen möter den gamle folkskolläraren i Boda, i alla fall i minnet, och charmas av att Rubens bild finns i kartongen.
De eldfasta glasformarna med tillhörande korkunderlägg får mig att vilja ha potatisgratäng och sommarsallader.
De vågformade betongplattorna associeras till pussel och frihet, levande föränderlighet och sommardagar med badande småfåglar.

Det är en utställning som korsar nostalgi med nytänkande, det välkända med det oväntade och som därför får mig att vilja gå dit och titta igen och igen.

Läs mer:

Godbitar från Göteborg: Textival, skivor och kaffe

30 mars, 2010 by Redaktionen

I helgen var det kulturellt värre kring Tredje Långgatan i Göteborg. Den alternativa litteraturfestivalen Textival bredde återigen ut sig i Win-Win-huset och närliggande byggnader. Arrangörerna säger att: ”Vårt syfte är att erbjuda vår publik och våra utställare ett nyskapande och högaktuellt evenemang där den litterära konsten och kulturen står i fokus.”

I år lyckades de med bredden och variationen på utbudet, men jag hade gärna sett än mer av föreläsningar och workshops. Finns det möjlighet/utrymme för det nästa år? Sedan är det intressant att ha en arena för det smala/det alternativa. Att vara en motpol mot Mässan är berömvärt, men faran är dock att det blir för smalt för betraktaren/besökaren. Bokborden lockar, det är koncentrerat och greppbart, men utbudet är förvirrande, emellanåt alltför intellektuellt. Synd. En större bredd utan att falla ner i kommersialismträsket hade varit att föredra. Jag vill helt enkelt kunna ha med mer böcker i kassen hem från Textival.

Några böcker blev det ändå, till exempel Åsa Uhlin & Karin Liljas Redaktör – en överlevnadsguide från Blenda förlag, Ursula K. LeGuins Berättelsen är världens språk, översatt av Ordbilder, och en prenumeration på Galago. Dessutom passade jag på att knyta nya kontakter och fräscha upp några gamla.

En av fördelarna med Textival är läget. Lördag bland långgatorna är alltid en hit. Det blir extra krydda när det går att vandra från böcker och ljudkonst till skivbackar och kaffe. Skivbutiken Dirty Records har till exempel (äntligen) expanderat och förenat sig med ypperligt kaffe och livemusik i butiken. Inte illa. Plus för att de har kvar sin lokal på Chalmersgatan också. Och Café Cello har stans bästa lördagskäk: libarulle med kyckling. Mums.

Sofi Oksanen: Utrensning – verkligen en litterär sensation

28 mars, 2010 by Redaktionen

I baksidestexten på Sofi Oksanens roman ”Utrensning” står att den är en litterär sensation. Liknande har sagts i sammanhanget så många gånger att det förlorat sin kraft. Men nu stämmer det. Boken har välförtjänt belönats med både Runebergspriset och Finlandiapriset som första finska roman någonsin.

”Utrensning” berättar med en oerhörd kraft både om ett kollektivt och djupt personligt trauma i Estland under 1900-talet, spänner över självständighet under förkrigsåren till tillståndet i skuggan av det sönderfallande Sovjetimperiet.

Romanens förgrundsgestalters, den åldrande Aliide Truu och den unga Zaras, privata öde är sammanvävt med de så kallade stora, historiska händelserna på ett oupplösligt och grymt vis. Men det stora i berättelsen ligger också i gestaltningen av ett möjligt liv i vardagen, inte bara överlevnad under olika former av övervåld och terror.

Aliide var en helt ung kvinna då hennes hemland ockuperades av Sovjet. Hennes förbjudna kärlek till systerns man leder till det som eftervärlden stämplar som förräderi. Hon lyckas dock gå vidare, resa sig efter övergrepp och finna vägar för att hantera både det hon gjort och det hon utsatts för. Tills en ung kvinna bokstavligen faller ner på hennes jordlott, en främling på flykt undan sin hallick.

I lager på lager avtäcker Sofi Oksanen hemligheter i det förflutna, visar hur det hör ihop. Gestaltningen av Aliides handlingar och tankar är mästerlig, gör det möjligt att förstå det oerhörda: namnteckningen på ett papper som leder till systerns deportation, hur hennes stora kärlek blir inlåst i ett lönnrum.

Just möjligheten till identifikation med den enskilda människan bidrar också till förståelsen av historien på ett sätt långt mer effektivt sätt än de närmast mallade och psykologiserande förklaringarna på frågan ”Hur kunde det ske?”.

Miljöerna i boken är skildrade så övertygande att de aldrig känns som litterära konstruktioner utan genomgående realistiska beskrivningar, självklara och inte en skapad fond mot vilket dramat utspelar sig. Tvärtom är de en del av dramat. Det gäller så väl den lilla byn i västra Estland som 1990-talets sexhandel i det gamla östblockets storstäder.

Hur storpolitik och yttre händelser påverkar den enskilda människan är mycket olika. Även mellan människor som genomlevt samma yttre händelseförlopp kan uppfattningen skilja sig starkt då det gäller hur det påverkat det egna livet. Sofi Oksanens roman om två kvinnor är så gripande för att de är alltigenom trovärdiga människor, inga exempel på karaktärer utplacerade i tiden.

Jag tror att de flesta människor vet var de ska söka hemligheter, vilka byrålådor de ska dra i och vilka lådor på vinden de ska börja leta i efter dokument och fotografier. Där finns för många säkert också sådant som kan sättas i större sammanhang, folkomflyttningar under förra seklet, övergrepp, svek på både personliga och kollektiva plan. Jag vet däremot inte om alla har behov av sådana utgrävningar för egen del. Men Sofi Oksanens roman är bland det bästa jag läst.

/Lilly Hallberg

Titel: Utrensning
Författare: Sofi Oksanen
Översättning: Janina Orlov
Förlag: Albert Bonniers förlag
ISBN-nummer: 978-91-0-012395-6

Relaterat:
Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter
Expressen
Intervju med Sofi Oksanen i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, recension, litteratur

Recension

Footer

Om oss