Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

The Knife

Skivrecension: The Knife – Shaking the Habitual

by

knife

Artist: The Knife
Titel: Shaking the Habitual
Betyg: 3

Idag är dagen, den är äntligen här. Skivan som alla vettiga människor väntat så länge på. Bara tanken på syskonen Dreijers senaste kreationer har gett mig svettningar sedan det blev officiellt att en ny skiva var på infart. Så nu är den alltså här, Shaking the Habitual med sitt skrikigt rosa omslag. Recensionerna har duggat tätt senaste veckan och min är den senaste och förmodligen sist skrivna. Om och om har jag lyssnat på denna skiva, i alla möjliga situationer och tider på dygnet. Jag har ännu inte helt bestämt mig, ena stunden är den fantastisk, andra stunder vill jag bara kasta musiken i papperskorgen och rota fram Deep Cuts.  Det är en tung, svår skiva och min trötta hjärna kommer behöva minst två månader till för att smälta allt, men jag gör ett försök att leverera en halvt förståelig text om innehållet på detta rosa album.

När jag tänker på The Knife i dagens läge så tänker jag att man är i en amerikansk skräckfilm, en sån där riktig klyschig jävel. Deep Cuts från representera början, bubbelgummiga tonåringar på väg mot det okända, glada, dansiga melodier (och kanske lite ledsamhet). Det går ett tag och sedan kommer Silent Shout, det börjar mörkna, det är mysigt men lite obehagligt. Någonting okänt är på väg, någonting dåligt, kanske, eller bara okänt. SHAKING THE HABITUAL KOMMER, skog, död, mörker, aggressivt dunkadunk, oidentifierbara stämmor. Du slukas upp, vet inte av vad. Det är dimmigt, galet, kanske lite mysigt men mestadels bara ett jävla kaos. När det är över pustar du ut, du överlevde. Känslan är överväldigande, vet inte om jag ska skratta ett gråta. Har jag varit med om någonting bra eller dåligt? Det är någon som har tagit droger, om det är jag eller The Knife vet jag inte riktigt, jag måste gå ut och ta luft. Puuuh!

The Knife är är svåra, varje gång jag försöker lista ut tanken bakom så får jag bara huvudvärk, det är mycket. Det är konst och det är inte för alla. Jag vill älska The Knife, Deep Cuts har hängt med mig i tio år och har verkligen betytt massor, men det börjar kännas lite som ett dåligt förhållande. Kärleken finns där, men jag fattar bara inte, vi har nog glidit isär. Vi har dock några fina stunder 2013.

A Tooth for an Eye är en bra introlåt, men den ger helt fel bild om vad som komma skall. Den är lite ceremoniell på något vis, man vill pryda håret med fjädrar, måla ansiktet med streck och dansa regndans. Without You My Life Would Be Boring, det kan hända att jag mest gillar titeln. Jag vill sjunga låten för min pojkvän när jag ska vara gullig, fast det kommer jag nog inte göra. Sjunga alltså. Ready to Lose, skivans sista låt, är lagom rörig och faktiskt väldigt, väldigt bra. Den bästa låten på skivan, med hästlängder.

Jag vill försöka sammanfatta skivan på något fint sätt, ett sätt som inte får mig att framstå som helt oklok, men jag kan inte göra det just nu. Så jag tänker avsluta med ett sista sak. Old Dreams Waiting to be Realized är så jävla bullshit. Låten är 19 minuter lång och innehåller, om vi ska vara helt ärliga, ingenting av värde. Den känns lite som ett hån för någon jävel kommer sitta där och tycka ”fan vad djupt” bara för att det är The Knifes stämpel på den. The Knife har lite den makten över oss, skulle Karin Dreijer bajsa på ett blått ark och hällt ketchup på så hade folk älskat det.

Nä, ni får nöja er med en svag trea, som kanske växer, vi får se.

Bästa spår: Ready to Lose

The Knife med politiskt pressmeddelande

by

knife

Inför släppet av Shaking the Habitual, den efterlängtade uppföljaren till 2006 års Silent Shout, men den svenska electroduon The Knife är inte som alla andra band. Istället för ett sedvanligt pressmeddelande har de släppt något som liknar ett politiskt manifest.

Shaking the Habitual ges ut den 8 april och du kan läsa ”manifestet” i sin helhet här:

”SOME FEELING IN THE BELLIES OF THE TANKERS WHO PASS US MAKING SAD MANIC BONGS LIKE DRUMS

Everybody is always desiring already imagined things.
When we travel between thresholds, people say: ’you’re hiding.’
Not everything can be so easily explained.

We have a bellyache, a big stink, a major grouse or two with manufactured knowledge.
But how do you build an album about not knowing?
Now your voice is in my throat, floating there…
Often people take pills for these things.
To us the body is no longer psychological.
It’s certainly not a container, we don’t believe in metaphors.
Like dog/wolf—there aren’t many anymore.

Still at twilight something blurs over your shoulder.
Which is it?
It’s prickly.

Our hair is out.

We have made some decisions.
We want to fail more, act without authority.
Plus there’s something phlegmatic about the world state don’t you think?
There’s a blood system promoting biology as destiny.
A series of patriarchies that’s a problem to the Nth degree.
What about hyper-capitalism, this homicidal class system, the school system that’s kaput?
Then there are castles everywhere—look at them fake tanning and signing autographs!

At least there’s one thing we stand behind.
There’s still an ecosystem right? And here’s this sound system.
We dusted it off. Electronic is just one place in the body. We went temporarily acoustic.
We made our own instruments. We took an old bedspring, a microphone and:
’Stay out here…’
Now we’re bending our voices to sound like Emily R., who recorded the track on her cellphone speaker.

No habits!
There are other ways to do things.

Still sometimes it all seems so bad.
Don’t worry we won’t commit Harakiri, stomach cutting or anything like it.
The honor system is corrupt, just another privilege.
Like how it’s a privilege to make an album, to move freely.

We just have to go faster we mean breakneck we mean ’like crazy.’

How at 5am that warehouse beat is coming up like sour steam.
All over the dance floor we’re asking: can this DNA turn into something else?
It’s not metaphorical. It’s explicit.
There are surgeries and fantasies and holes sweating through the wall.
It’s a question about feelings. It’s a question about who gets to risk.

But things don’t change so easily.
There’s still Monsanto, fracking and ’terminator seeds.’
Every morning we wake up wondering: who’s kicking who on the street corner?

Now we have to start. We choose process over everything else.
Letting go of outcomes is another privilege.
Keep it lateral.
We ask our friends to help.

Together we leave the village and walk down the road. The light starts exercising itself. The old sun is out in his winter jumpsuit doing sit-ups and squat thrusts between the nettles and moldy brush.

10 more! We say to him. Get shaking!

Our walk gets longer. It’s a walk in the panpipes of the body. We come to the edge. So much water. The ocean is twice its original size. We take a bunch of surveys. They know everything about us. We don’t buy what they say. We take a heap of estrogen. All around us things are howling and then we stand on the pier end. The light is pink and green and pink and green. It reminds us of home—like we imagine it could be. But when the color pancakes out over the horizon, we don’t know what we’re looking at. That’s ok. This time it’s structural.

No habits!

Of course we’re growing restless.”

Du kan se musikvideon till albumspåret A Tooth for an Eye här:

Titta: The Knife – A Tooth For An Eye

by

knife

Som ni alla vet gör sig The Knife redo för att släppa sitt nya album Shaking the Habitual i april. Det blir uppföljaren till 2006 års Silent Shout. Efter den över 9 minuter långa förstasingeln Full of Fire delar de nu med sig av ytterligare en musikvideo. Den här gången till albumets öppningsspår A Tooth For An Eye.

Musikvideon, som är regisserad av Roxy Farhat and Kakan Hermansson, ifrågasätter bilden av manlighet och makt.

Du kan se musikvideon till A Tooth For An Eye här:

Elton John, Snoop Dogg och The Knife dragplåster när Bestival presenterar årets line-up

by

bestival

Med temat ”All aboard” äger den brittiska festivalen Bestival för tionde året i rad rum på Isle of Wight mellan den 5 och den 8 september. Efter att de presenterat de första pusselbitarna i årets line-up tidigare ikväll står det nu klart att dragplåstren blir Elton John och Snoop Dog.

2013 markerar 40-årsjubileet av Goodbye Yellow Brick Road, så här säger Elton John:

“I haven’t played any of the major festivals in the UK in recent years, so when the opportunity to play Bestival came up I was very interested. I’ve heard that the Bestival audience comes in fancy dress and I can’t wait to see that, they must all look amazing from the stage. At various times I have worn enormous feathered head-dresses, cloaks, hot pants, jumpsuits, clown suits, Donald Duck, Minnie Mouse, French Maid, The Eiffel Tower and The Statue of Liberty onstage! Wearing fancy dress makes us all feel less inhibited so I think it’s a great way to enjoy live music.”

Även band som M.I.A, The Knife och Johnny Marr plus uppstickare som Tom Odell, Peace och Merchandise är klara, du kan se hela line-upen här:

besti2