Ansvaret är vårt/Tingsten
Av Joakim Sten
Efter en bok av Per Wirtén
Regi och scenografi Carolina Frände
Scenografi Karl Svensson
Kostym Jenny Kronberg
Ljus Karl Svensson
Film Sebastian Kihlstrand
Mask Patricia Svajger
I rollen Robert Fux
Att Folkpartiet stöder de reaktionära högerkrafterna är ett svek mot de liberala idéerna om frihet och demokrati. Tidningsmannen och DN-chefredaktören Herbert Tingsten skrädde inte orden inför kommunalvalet 1958 då han avrådde tidningens läsare från att rösta på Folkpartiet. Robert Fux bjuder på en stark och träffsäkert rolig föreställning om den store svenska tidningsmannen. Tingstens tankar och hans värld har skrämmande obehaglig likhet med dagens samhälle. Vi står också inför ett val i höst och vi har också roats i sommar av en sport där män tävlat för sina nationer med att springa omkring och sparka på en boll.
Sverige är skrämmande likt sig från 1958. Högerpartiet (Moderatena) må ha klätt sig i annan skrud och tagit till sig ordval från andra partier, men det var ju avslöjande tydligt var det svenska högerpartiet har sina rötter och sin tillhörighet när den svenska statsministern, Moderaternas partiledare, Fredrik Reinfeldt nu samma helg som Robert Fux hade premiär på sin Tingsten-föreställning uttalade sig om kommande flyktingvågor. Fredrik Reinfeldt gjorde klart att de svenska medborgarna måste vara redo att ta emot flyktingar från krisländer många år framåt – och det betyder, enligt Reinfeldt, att det svenska samhället samtidigt måste avstå utveckling av välfärd. Reinfeldt satte ett tydligt samband mellan att ta emot flyktingar och minskad svensk välfärd. Jag kan tänka mig att om Dagens Nyheter idag hade haft en chefredaktör av Tingstens dignitet och civilkurage: då hade DN tagit ställning mot högeralliansen så det rykte om det.
Herbert Tingsten var en stark röst för demokrati och han var alltigenom antirasist. Han var orädd och var inte rädd för att ta ställning ens när det kostade honom mycket. Föreställningen tar sin utgångspunkt år 1958. Herbert Tingsten hade fått besked av läkare att han snart skulle förlora synen. Det var förstås ett dråpslag för honom. Hans liv bestod av att läsa, skriva och diskutera. Samtidigt var han inne i en accelererande konflikt med sin arbetsgivare, Tor Bonnier, ägare av Dagens Nyheter. Tingsten och tidningens ledarredaktion vägrade ta ställning för Folkpartiet i pensionsfrågan. Tingsten såg stora fördelar med Socialdemokraternas ATP-system som han upplevde skulle vara mycket bättre för de mindre lyckligt lottade och för samhället i sin helhet.
Tor Bonnier hotade med att Tingsten skulle förlora jobbet om han inte rättade in sig i ledet. Situationen var nästintill outhärdlig för Herbert Tingsten. Skulle han kompromissa med sin övertygelse? Dessutom var han sedan många, många år nära vän med Tor Bonnier och hans fru Jytte. De brukade äta middagar och föra långa och djupa diskussioner om allt mellan himmel och jord.
Robert Fux bjuder in oss till en fantastisk resa in i Tingstens värld. Fux tar emot i salongen när vi kommer in. Han står avspänd och ler, iklädd svart t-shirt, enkla svarta jeans och svarta skor. Först förvandlas han i kroppen och rör sig som Tingsten, sedan börjar han tala med Tingstens röst, han har Tingstens gester och ordval och mot slutet tar han på sig kläder och tillbehör som gör att Fux smala kropp blir förvandlad till Tingstens betydligt rundare. Iklädd vit skjorta, röd fluga, kostym och basker träder Tingsten ut på Sergels torg där idag valaffischer tävlar om vår uppmärksamhet. Vi skulle behöva en stark röst som hans idag.
Robert Fux är skicklig och gör en imponerande framställning av Herbert Tingsten inte bara till utseende utan vi får följa med på en djup resa in i en kvalfylld natt då Tingsten brottas både med konflikten om pensionssystemet och sin relation till sina vänner och också de stora existentiella frågorna: hur stå ut med tanken på att en dag inte längre få vara med i samhällsdebatten, hur stå ut med tanken att samhällsdebatten kommer att fortsätta utan att vi finns med för att vi lämnat tid och rum? Det är en fängslande och stark resa genom en människas tankar – och en viktig föreställning. Tingsten frågar sig själv om han ska ge upp sin ståndpunkt i pensionsfrågan och han skissar på hur han i så fall skulle formulera sig. Det är så uppenbart att en människa inte bör kompromissa med sitt samvete.
Att föreställningen inte handlar om en historisk person, Herbert Tingsten född 1986 och utträdd ur tiden 1973, är uppenbart. I slutet talar Robert Fux med sin egen röst och hans ögon möter våra. ”Ansvaret är vårt”.
Vi står i samma vägval nu. Ska vi släppa fram de odemokratiska krafterna eller ska vi ta ställning för ett bättre samhälle med mindre klyftor mellan människor, med allas lika värde?
Fotograf: Petra Hellberg
Bildtext: Robert Fux i Ansvaret är vårt/Tingsten. Premiär 16 augusti 2014 på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern.
