Brobyggarna är Jan Guillous krönika över 1900-talet.
Brobyggarna, del ett i serien, är en äventyrsberättelse om tre norska fiskarpojkar som av en slump får chansen att utbilda sig till ingenjörer i den tidens finaste tekniska utbildning i tyska Dresden.
Det var svårt att slita sig från boken, som det är med bra äventyrsberättelser. Fast efter att ha läst två tredjedelar av boken började jag tröttna. Då var det inte så spännande längre. Gossarna som vuxit upp till unga män är lite för skickliga på allt, inget blir osäkert, jag vet att de klarar att vandra i iskyla i dagar trots blåsor på fötterna och de klarar att döda vildsinta lejon.
Jo, att Jan Guillou behärskar konsten att berätta något, det vet vi. Som äventyrsberättelse är det en rapp bok, fast som litteratur har den mycket att önska. Alldeles för ofta berättar författaren att några samtalar om något istället för att han skildrar deras dialog. Han berättar att någon är melankolisk istället för att använda språket för att förmedla detta mellan raderna,
Handlingen kretsar kring tre norska unga män. När havet tog deras far och farbror fick de tre gossarna Lauritz, Oscar och Sverre på det norska Vestlandet utanför Bergen söka familjens försörjning inne i staden. Av en tillfällighet upptäckte man att de tre små repslagarlärlingarna var ovanligt tekniskt begåvade och med hjälp av välgörenhet utbildades pojkarna till järnvägs- och brobyggare.
De tre fiskarsönerna utexamineras många år senare som diplomingenjörer vid universitetet i Dresden. Det är 1901 och mänsklighetens tekniskt mest avancerade århundrade har just inletts. Meningen var nu att de skulle återvända till Norge för att bidra till det mest storartade norska ingenjörsprojektet någonsin, att bygga järnväg mellan Oslo och Bergen. Bara en återvände till Norge, en drog till Afrika och en till London istället.
Genom att skildra de tre unga männens liv ska 1900-talet skildras. Jan Guillou lär ha sagt att han är den enda just nu levande svenska författaren som klarar att skildra 1900-talets historia.
Fast en sak är säker: trots att han är socialist kan Jan Guillou inte skildra arbetarklassens liv. (I sin självbiografi som jag nyligen läst påpekar han tydligt och klart att han är socialist.) Att han trots det inte kan berätta en historia ur arbetares perspektiv verkar han högst medveten om också. Han låter snabbt de fattiga pojkarna bli välbeställda och då är det problemet löst.
Det är som om Hamilton flyttat in i dessa tre unga mäns karaktärer, i alla fall de två som handlingen fokuseras på i första boken: Lauritz och Oscar. De är smarta, duktiga, envisa, smidiga, vältränade, duktiga, ja helt enkelt framgångsrika i allt vad de företar sig. De är i princip samma karaktär som Hamilton i spionböckerna. Några djupa karaktärsskildringar finns inte i boken. Det är svårt att upptäcka några skillnader mellan Lauritz och Oscar, de är båda genomstarka personer. Inte heller kvinnoskildringarna känns som några levande människor. Jag har svårt att tro på att det finns så perfekta personer som Lauritz kvinna Ingeborg, så duktig om mamma, så sexuellt frigjord, så duktig att studera och så klok.
Det är som om Jan Guillou skildrar en drömvärld, en fantasivärld.
En del grepp är riktigt intressanta, som att skildra första världskriget ur det tyska Afrika-styrkornas perspektiv. Intressant om det stämmer som boken berättar är de afrikanska styrkorna de tyska styrkor som aldrig besegrades under första världskriget. Också intressant hur Guillou skildrar vansinnet i kriget och med vilket förakt för andra raser framför allt engelsmän och belgare drev kriget.
Imponerande vad mycket förarbete Jan Guillou måste ha gjort. Som alla detaljer kring bro- och tunnelbygget i Norge och om striderna i Afrika under första världskriget och detaljer kring jakt på afrikanska djur som elefant, lejon och flodhästar.
En sak jag undrar hur mycket fakta som ligger bakom och hur mycket som är fantasi är att Guillou i boken berättar om ett afrikanskt folkslag, barundifolket, som hade utrotat malaria. De hade besegrat malarian utan minsta hjälp från den vite mannen. Sorgligt att de vita männen i sitt krig utrotade ett folkslag som hade kunskaper mänskligheten kunde haft stor nytta av.
Det ska bli intressant att följa den här serien om 1900-talet. Men fortsätter det som i första boken kommer det att vara en resa med stort fokus på den tekniska utvecklingen, framför allt sedd ur den framväxande övre medelklassens välbärgade perspektiv.
I sin självbiografi skriver Jan Guillou själv flera gånger att han är socialist. Det gör inte att han kan skriva ut arbetarnas perspektiv. Så jag hoppas att det också kommer en serie om 1900-talet ur den framväxande arbetarklassens perspektiv. För under 1900-talet växte industriarbetarna fram och också politiska rörelser som fångar upp klassperspektivet. Därför tycker jag det är en viktig och intressant del ur 1900-talets historia. Det perspektivet försvinner förstås inte helt. Guillou berättar tydligt om hur de välbärgade förtrycker de mindre bemedlade, på flera sätt tar han upp det. Men ingen huvudperson lever i fattigare miljöer – och det är en del av verkligheten som jag gärna skulle läsa om i en sådan här serie.
Brobyggarna
Författare: Jan Guillou
Förlag: Piratförlaget
Serie: Det stora århundradet 1
ISBN10: 9164203190
ISBN13: 9789164203199
Fler recensioner: Expressen, Svenska Dagbladet, Göteborgsposten, Aftonbladet, Dagens Nyheter.
Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, bokrecension, 1900-talet, Brobyggarna