Det är inte finanskris, det är brist på fördelning. Jag blir mer och mer övertygad om att det är så. Expressen har haft en artikelserie som berättat om hur fattigt en del barn i Sverige har det.
Det är samma sak varje gång någon berättar om vilken fattigdom som finns i vårt välfärdssamhälle, direkt poppar det upp några högermänniskor och menar att svenska barn är bortskämda.
Har man mat och kläder så spelar det ingen roll om barnen i villakvarteren kan byta iphone var tredje månad, ungefär så brukar anhängare av ökade klyftor resonera.
På ett sätt har de ju rätt. Lyckan sitter inte i många prylar. Men att aldrig få komma på semester, aldrig ha något extra, kan vara tungt. Det handlar ju inte om att en del barn inte har lyxprylar, det handlar ju om fattigdom, som Expressens artiklar visat.
En annan sida av det är att det idag är svårare än tidigare att resa sig ur fattigdomen. Att många unga idag inte ens får in en fot på arbetsmarknaden och inte kan jobba sig uppåt, det är en stor svaghet i samhället idag. DN berättar om en svensk ort där var fjärde ungdom är utan jobb:
Hofors har högst ungdomsarbetslöshet i landet. Av kommunens ungdomar saknar var fjärde arbete och allt fler lever på socialbidrag. ”Folk går hemma och tycker att de inte är värda någonting”, säger Karin Landström som är 20 år och arbetslös.
Och det i sammanhanget platsar Fridolins debattartikel som hand i handaske. Ja det är nog ännu värre än att vara fattig att inte ens få en chans. Och så matas ungdomar av en falsk bild att det går att lyckas och bli jättejätterik.
Fridolin skriver i en debattartikel i Expressen:
En kvarts miljon unga lever i fattigdom i Sverige visar Kvällspostens serie ”Fattiga barn”. Men berättelser om lyckade stjärnor som Zlatan och Robyn gör att vi blundar för problemen, menar Gustav Fridolin, 26. ”Vi inbillar oss snart att alla kan gå från förorten till vräkiga villan. Fast statistiken visar att det inte på ett halvt sekel varit så svårt som nu.”
Zlatans exempel visar dessutom på det jag alltmer är övertygad om: Det är inte finanskris först och främst, utan det är brist på fördelning.
Det finns finansiella muskler att köpa fotbollspelare för en miljard kronor, då finns det finanser. Frågan är bara vem som bestämmer över dem och var de satsas på.
En annan grupp barn som är ännu mer utsatt är de ensamkommande flyktinbbarnen. På DN Debatt vädjar Migrationsverket, Rädda Barnen och barnombudsmannen att fler kommuner ska ta emot dessa barn:
I år beräknas 1?800 asylsökande barn komma till Sverige utan sina föräldrar eller andra släktingar. Det är mer än fyra gånger så många barn som det kom för fem år sedan. Barnen har flytt från krig, förföljelse och andra svåra förhållanden och deras högsta önskan är att få stanna i Sverige. Många av barnen har förlorat hela sin familj och kommit till ett nytt land där de inte känner någon. De kan varken tala språket eller orientera sig i den nya och främmande tillvaron.
Situationen är ohållbar. Drygt 250 barn sitter just nu fast i tillfälliga boenden i ankomstkommunerna Malmö, Mölndal, Sigtuna och Solna i väntan på att bli placerade i en kommun. Eftersom alltför få kommuner tar emot de ensamkommande barnen blir många kvar i flera månader, utan ordentlig skolgång och tillräcklig vuxenvägledning i boenden som är avsedda för några nätter. Detta är orimligt och ovärdigt. I väntan på ett beslut måste de här barnen behandlas humant.
Jag har själv i flera år varit god man åt sådana här ensamkommande flyktingbarn, som kommer till Sverige utan föräldrar och i en del fall är föräldrarna dessutom döda. Systemet som vi tar emot dem på har många brister. I debattartikeln skriver debattörerna att fler goda män behövs för dessa barn. Jag tror inte på det. Jag tror på kontaktpersoner eller familjer. Jag har varit god man och sett hur byråkratisk den ”befattningen” är. Man blir i barnens ögon bara en representant för den svenska byråkratin. Dessa barn behöver familjeboenden.
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, solidaritet, ungdomar, god man, invandring, fattigdom, Migrationsverket, Barnombudsmannen