Ett gissel i människor som gör att de aldrig kan riktigt bli lyckliga är det hål i dem som aldrig blir mätt och nöjt: hungern och törsten efter mer och mer och mer …
Att sträva efter att utveckla saker, att vara entreprenör, att vilja utforska och uppfinna och skapa nytt är en drivkraft i människan som gör att samhällen utvecklas. Men den strävan efter att alltid roffa åt sig lite mer, den är inte till gagn för samhället. Den skapar alltid obehagliga stämningar mellan grupper i samhället. När misstron växer och förtroendet minskar – då faller saker ihop. I stort och i smått.
De uppgifter som nu kommit fram om bankcherernas sätt att roffa åt sig betydligt bättre lån än alla andra skorrar förstås extra illa mitt i finanskrisen.
Ur Dagens Nyheter:
Riksbankschefer har rejäl ränterabatt
Två av de sex riksbankscheferna har mycket förmånliga interna personallån. Till exempel betalar vice riksbankschefen Lars Nyberg 1,25 procent i bunden ränta på sitt bostadslån. Irma Rosenberg betalar 3,25 procent. Minst ett trettiotal andra anställda har bostadslån på 0,75 procent.
Man kan se det strikt politiskt. Och då är det illa. Sådant här höjer inte direkt förtroendet för de ekonomiska makthavarna, som bankcheferna.
Men också ur ett filosofiskt, religiöst, etiskt perspektiv är det illa. Det tyder på att bankcheferna lider av girighet. Men de kommer inte att få den frid innerst inne som de tror. Ju mer de strävar efter att stilla sin hunger efter pengar ju hungrigare kommer de att bli.
Andra som bloggat om bankchefs-skandalen:
Tobias Lindquist, Konsonans, Annarkia och Arvid Falk.
Andra bloggar om: banker, ekonomi, etik, finanskris, girighet, lån, ränta, förmånlighet, korruption