Ett gissel i människor som gör att de aldrig kan riktigt bli lyckliga är det hål i dem som aldrig blir mätt och nöjt: hungern och törsten efter mer och mer och mer …
Att sträva efter att utveckla saker, att vara entreprenör, att vilja utforska och uppfinna och skapa nytt är en drivkraft i människan som gör att samhällen utvecklas. Men den strävan efter att alltid roffa åt sig lite mer, den är inte till gagn för samhället. Den skapar alltid obehagliga stämningar mellan grupper i samhället. När misstron växer och förtroendet minskar – då faller saker ihop. I stort och i smått.
De uppgifter som nu kommit fram om bankcherernas sätt att roffa åt sig betydligt bättre lån än alla andra skorrar förstås extra illa mitt i finanskrisen.
Ur Dagens Nyheter:
Riksbankschefer har rejäl ränterabatt
Två av de sex riksbankscheferna har mycket förmånliga interna personallån. Till exempel betalar vice riksbankschefen Lars Nyberg 1,25 procent i bunden ränta på sitt bostadslån. Irma Rosenberg betalar 3,25 procent. Minst ett trettiotal andra anställda har bostadslån på 0,75 procent.
Man kan se det strikt politiskt. Och då är det illa. Sådant här höjer inte direkt förtroendet för de ekonomiska makthavarna, som bankcheferna.
Men också ur ett filosofiskt, religiöst, etiskt perspektiv är det illa. Det tyder på att bankcheferna lider av girighet. Men de kommer inte att få den frid innerst inne som de tror. Ju mer de strävar efter att stilla sin hunger efter pengar ju hungrigare kommer de att bli.
Andra som bloggat om bankchefs-skandalen:
Tobias Lindquist, Konsonans, Annarkia och Arvid Falk.
Andra bloggar om: banker, ekonomi, etik, finanskris, girighet, lån, ränta, förmånlighet, korruption
Vadå ”Bankchefer”? Riksbankschefer och Chefer på en bank är två olika saker. En privat bank kan betala ut hur mycket pengar de vill till sina giriga chefer, det finns inget vi kan eller bör göra emot det förutom att rösta med fötterna och strunta i att nyttja bankens tjänster. Chefer på riksbanken är OFFENTLIGA TJÄNSTEMÄN, och därav är det på gränsen till korruption att dessa både kan skaffa banklån till så förmånliga räntor samtidigt som de själva sätter räntan (Om det nu finns lagar mot insidertrading borde detta väl vara reglerat på något sätt? T.ex att riksbanken smäller upp rubriker på sin hemsida varje gång en insider på banken tar ett lån till viss ränta). Det handlar inte om att roffa till sig något genom råkapitalistiska knep i detta fallet, det handlar om bristande insyn och konstiga regler i en institution som är livsviktig för effektiviteten och likviditeten i ekonomin, som dessutom bekostas av allas våra skattepengar.
Nej du Martin – riksbankschefen och de vice riksbankcheferna är inga ”offentliga tjänstemän” – de är anställda och oberoende företagsledare .Det är priset vi får betala för att ha en ”självständig” riksbank ’ och gör verkligen inte saken bättre.
I eurodebatten fick vi ofta höra att vi inte skulle avhända oss ”de folkvaldas” inflytande på riksbanken till ”bankdirektörer i Frankfurt.” Emellertid är det mycket länge sedan ”de folkvalda” hade något inflytande på riksbanken och dess politik. Det var alltså ett nonsensargument. Men det gick ju hem.
Så Rosemari har helt rätt i det hon skriver. F.ö är det inte heller så att riksbanken ”bekostas av allas våra skattepengar” . Detsamma gäller det s.k. nobelpriset i ekonnomi vars belackare gärna drar till med att det ”bekostas av skattepengar.” Helt fel. Men det skulle ta alltför mycket utrymme att reda ut här.