Dokumentär

Filmrecension: Nothing like a dame – att få komma nära fyra skådisgiganter

28 september, 2018 by Rosemari Södergren

Nothing like a dame
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 september 2018

En helt underbar dokumentär där regissören Roger Michell (som gjort den numera kultförklarade romantiska filmen Notting Hill) samlat fyra av världens och Storbritanniens stora skådespelerskor i ett hus och låtit dem prata och filosofera. En film om filmvärlden, om teatervärlden, om naturalism på scen förr och nu, om att agera på scen med sin make, om att åldras och inte minst om att se sig själv i en dvd eller inte och om den stora skådespelaren Laurence Olivier, som Joan Plowright var gift med från 1961 fram till dennes död 1989.

Maggie Smith avslöjar eller påstår att hon fått hela dvd-boxen med Downtown Abbey men att hon inte tittat på den. ”Jag har inte haft tid” säger hon.

De fyra skådisgiganter är Eileen Atkins, Judi Dench, Joan Plowright och Maggie Smith. Alla fyra är över åttio år nu. De delar med sig av anekdoter och insikter livet gett dem och om deras vänskap som sträckt sig över ett halvt sekel

De sitter i trädgården ibland och de är i olika rum i huset. Ibland pratar de mer fritt och ibland ställer en journalist några frågor. Det är inte världens mest djupa frågor journalisten ställer, ofta ganska förutsägbara om många nybörjare i journalistyrket använder sig av som formulär 1A. Men det gör inget. På det sättet träder journalisten in i bakgrunden och de fyra kvinnorna får stå centrum, som de också bör göra i en dokumentär som denna.

Visst är den spretig ibland och de flinar och skrattar. Men det är precis som livet och det känns som att jag sitter med där i rummet och hör dem tala. Det känns äkta och inte tillgjort.

Det är stort att få se dem samlade så där. De är alla en bra bit upp i åldern. Ett slag mot den svenska åldersdiskrimineringen där de stora medierna som Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet aldrig skulle anställa någon som närmar sig 40 års-strecket.

Lite kort från wikipedia.

Dame Margaret Natalie Smith, känd som Maggie Smith, född 28 december 1934 i Ilford, Essex (idag beläget i Redbridge, Greater London), är en brittisk skådespelare.

Dame Judith Olivia ”Judi” Dench, DBE, CH, FRSA, född 9 december 1934 i York i England, är en brittisk skådespelare.

Dame Eileen June Atkins, KStbEmpO1kl, född 16 juni 1934 i Lower Clapton, Hackney, London, är en brittisk skådespelare. Hon skapade tillsammans med Jean Marsh TV-serien Herrskap och tjänstefolk.

Dame Joan Plowright, DBE, född 28 oktober 1929 i Brigg, Lincolnshire, är en brittisk skådespelare.

Filmrecension: The Man Who Stole Banksy – berättar om komplikationerna med konst, politik och god vilja

16 september, 2018 by Rosemari Södergren

The Man Who Stole Banksy
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 september 2018

Vad är konst och vad är gatukonst och vem äger ett konstverk? Kan konst påverka samhället och förändra världen, kan konst ta strid mot orättvisor? Dokumentärfilmen ”The Man Who Stole Banksy” tar en ordentligt titt på gatukonsten och konst i förhållande till kapitalism och politik. Många olika röster får komma till tals och som extra bonus görs berättarrösten av Iggy Pop.

Den världskände men okände Banksy åkte 2007med sitt eam till Betlehem och till de ockuperade delarna av Palestina. Han målade på den palestinska delen av muren och han ville med sina målningar sätta fokus på vad han upplevde var en stor orättvisa i världen. Han ville ge sin röst åt det palestinska folket.

Mottagandet av Banksy av palestinierna blev dock ganska splittrat. Speciellt konstverket ovan, Åsnan och soldaten, väckte raseri bland många palestinier. På bilden syns en soldat som granskar en åsnas pass. Jag tycker det är en stark bild av hur långt det gått med israelisk kontroll av palestinier, att de till och med begär att djur ska ha pass. Men många palestinier tolkar det som att Banksy framställer palestinier som åsnor. Suck. Hur svårt det är med kommunikation.

Ett annat exempel på hur olika vi tolkar bilder än bilden på den maskerade mannen som kastar en bukett blommor. Jag ser den som ett önskan att våldet ska förvandlas till fred. En av rösterna i filmen, palestiniern Walid the Beast tolkar den helt annorlunda. Han säger i filmen att den säger honom att palestinierna är beredda att kasta vad som helst på israelerna.

Verket med soldaten och åsnan utlöste sådant raseri att taxichauffören Walid tog hjälp av lokala invånare och sågade bort den provocerande målningen. Han hade samarbete med en lokal affärsman som tog hand om konstverket och sedan lade ut den på försäljning på eBay. Verket köptes av en samlare i London och det skeppades till Storbritannien, där det är inlåst och inte visas för allmänheten. Historien om väggbiten visar på ett större sammanhang, om hur det existerar en hemlig marknad för gatukonst.

Är det rätt eller fel att ta bort gatukonst för att sälja? Det finns en mängd olika röster om detta. Det finns konstintresserade som samlar på gatukonst för att förvara dem för eftervärlden och visar upp dem på museet, det finns privata samlare som köper upp för att sälja eller för eget intresse. Gatukonst håller inte för lång tid och om de ska bevaras för eftervärlden måste de skötas om. Vem äger gatukonsten? Konstnären eller den som äger väggen där konsten målats eller allmänheten som den målats för?
Filmen tar upp många viktiga frågeställningar kring konst och gatukonst i synnerhet.

Filmen är egentligen tre filmer i ett, en del som skildrar situationen i Palestina, en som tar upp själva konstverket och hur den hanterats och en som tar upp frågor om äganderätt kring konst och gatukost. Det kan vara lite negativt att ta upp tre så breda frågor, för naturligt blir något av ämnena ytligare behandlat. Jag saknar fördjupad analys av Palestinafrågan och muren. Nu framställs det som om det enbart är israeler som satt upp muren av elakhet. För fullt så enkelt är det inte. Nu tänker jag inte gå in mer på det ämnet. Palestina och Israel och muren det är en djupt komplicerad historia. Det är väl ett skäl till att filmen bara berättar den ur palestiniers synvinkel.

Dave Grohl släpper PLAY – en minidokumentär i två delar den 10 augusti

4 augusti, 2018 by Redaktionen

PLAY” är en minidokumentär i två delar som inkluderar en 23 minuter lång originalkomposition skriven av Dave Grohl där han spelar samtliga sju instrument. Dokumentären och låten släpps 10 augusti.

Ett pressmeddelande:
”Att se mina barn börja spela musik och lära sig att sjunga eller spela trummor tar mig tillbaka till tiden då jag var i deras ålder och spelade album hemma där jag lärde mig genom att lyssna. Och när jag idag tar mina barn till sina musiklektioner så ser jag alla dessa rum fulla av ungdomar som verkligen pushar sig själv till att klura ut hur det fungerar. Till och med nu, 49 år gammal, försöker jag att lista ut hur allt funkar, det är något som man aldrig till fullo bemästrar. Du jagar alltid nästa utmaning och du försöker alltid att förbättra det du redan har lärt dig.” säger Dave Grohl

”PLAY” är en minidokumentär i två delar, regisserad av Grohl själv tillsammans med Mark Monroe som han tidigare samarbetat med på Sound City/Sonic Highways, och hyllar belöningarna och utmaningarna av att dedikera sitt liv åt att spela och bemästra ett instrument. Den första delen öppnar med scener bakom kulisserna, diskussioner kring kärleken till att spela musik och den livslånga relationen med ett instrument, samt en genomgång av processen av att spela in och filma detta unika framträdande.

Del två övergår sedan till ”PLAY”, en 23 minuter lång instrumental låt där Grohl spelar alla sju instrument live. Hela låten spelades in själv av Grohl där han började med att spela in trummorna helt från minnet utan notblad eller något annan typ av stöd, följt av gitarr, bas, keyboard och så vidare. Grohl gav sig själv i uppgift att göra en enmans-inspelningssession där han var tvungen att börja om helt från början om han gjorde det minsta fel eller om han kände att han kunde göra bättre ifrån sig.

Visa det i din webbläsare
Sony Music Entertainment Sweden

Sony Music Entertainment Sweden logotype

Dave Grohl presenterar ”PLAY”
Sony Music Entertainment Sweden – 2018-08-02 09:00 CEST
Denna nyhet innehåller inbäddad media. Öppna nyheten i din webbläsare för att se innehållet.

”PLAY” är en minidokumentär i två delar som inkluderar en 23 minuter lång originalkomposition skriven av Dave Grohl där han spelar samtliga sju instrument. Dokumentären och låten släpps 10 augusti.

Öppna inbäddad media i webbläsaren
”Att se mina barn börja spela musik och lära sig att sjunga eller spela trummor tar mig tillbaka till tiden då jag var i deras ålder och spelade album hemma där jag lärde mig genom att lyssna. Och när jag idag tar mina barn till sina musiklektioner så ser jag alla dessa rum fulla av ungdomar som verkligen pushar sig själv till att klura ut hur det fungerar. Till och med nu, 49 år gammal, försöker jag att lista ut hur allt funkar, det är något som man aldrig till fullo bemästrar. Du jagar alltid nästa utmaning och du försöker alltid att förbättra det du redan har lärt dig.” säger Dave Grohl

Filmad i svartvitt av Brandon Trost (The Disaster Artist, This Is The End) med ljus som matchar de dramatiska topparna och dalarna på denna episka instrumentala låt, klipptes sedan ”PLAY” ihop för att visa sju versioner av Dave Grohl som spelar tillsammans. Online kommer det att finnas en interaktiv upplevelse som erbjuder tittaren att se hela dokumentären i sin originalform eller att fokusera på ett specifikt instrument och att ladda ner noterna. Hemsidan kommer även att inkludera en lista över organisationer där tid, pengar och instrument kan doneras samt lokaler där musiker, unga som gamla, har möjligheten att spela live.

Filmrecension: Whitney – en film som kryper under huden

2 juli, 2018 by Rosemari Södergren

Whitney
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 juli 2018
Regi Kevin Macdonald

En stark dokumentär om Whitney Houston som känns bland den ärligaste skildring av en känd person jag sett. Denna sångerska som också hade en karriär inom film hade en av världens största röster och en utstrålning som tycktes påverka varenda människa som mötte henne. Hon har fortfarande rekordet i antal singlar på topplistorna – ändå blev hennes liv en tragedi där hon dog i en överdos 2012.

Denna, den första officiella dokumentären om Whitney Houston innehåller ljud- och videomaterial från hennes karriär som aldrig förut visats och familj, vänner och kollegor medverkar. Ibland säger de emot varandra, det är uppenbart att en några av dem ibland slirar på sanningen, kanske ljuger de framför allt för sig själva, som Bobby Brown, Whitneys exmake som förnekar att droger har något med hennes död att göra.

Det gör ont i magen att se hur hon utnyttjades ekonomiskt av familj och speciellt hennes pappa, som till och med mot slutet av sitt liv stämde henne för att få 500 miljoner dollar. Hon inte bara försörjde dem alla utan gav dem ett liv i lyx utan like. Samtidigt är filmklippen från hennes första år som artist underbara att se. Vilken charm hon hade. Vilken röst.

Att droger förstörde mycket i hennes liv, det är uppenbart. Och att det förstörde hennes dotters liv, som ju dog tre år senare, på grund av droger. Dottern fick växa upp men en mamma och pappa som både missbrukade grovt och dessutom var Bobby Brown åtalad för att ha misshandlat sin fru.

Dokumentären ställer frågan om vad som gjorde att Whitney Houston hade sådana demoner att hon fastnade för starka droger och söker bland hennes barndom. Det är en illusion som duperar många. Den som blir missbrukare behöver inte haft någon hemsk barndom, behöver inte blivit sexuellt utnyttjad som barn.

Whitney och hennes bröder växte som små upp i ett fattigt ghetto-betonat område med hög andel kriminella. ”Vi fick gömma oss på golvet för kulor som ven” berättade Whitney själv i en intervju om sin barndoms kvarter. Att hennes både bröder som tonåringar började med droger är inget ovanligt för unga som växer upp i sådan miljö, då kan familjen varit hur stabil som helst. Hennes bröder bekräftar i filmen att de introducerade droger för henne. ”Om hon skulle testa ville jag att hon gjorde det med mig”, sade hennes bror Michael.

När droger får klorna i en människa förändras den människans psyke och demonerna kommer. Då spelar det ingen roll hur lycklig familj hen är uppväxt i. Dessutom har de flesta familjen både fördelar och nackdelar och några problem finns alltid när människor är med. Människor är människor, på gott och ont. Ibland bråkar familjer och ingen är perfekt.

Whitney Houston var tydligen mobbad i småskolan och som liten, framför allt för att hon var ovanligt ljus i huden för omgivningen och hennes mamma höll henne med fina kläder, vilket retade många. Hon fick också kritik av en del svarta grupper för att hon övergav den renodlade gospeln och sjöng pop. Det är skrämmande hur vi människor aldrig duger, alltid finns det grupper som retar sig på den någon gör.

Denna dokumentär kryper verkligen under huden. Det går inte att glömma den. Det är en stark och berörande berättelse om en fantastisk sångerska och ett livsöde som det finns mycket att lära sig om livets villkor om. Fast å andra sidan upplever jag att det är lite för mycket fokus på den tragiska delen av hennes liv. Hon var en fantastisk sångerska med en enorm unik utstrålning. Vi kunde gott ha fått lite mer från den delen av hennes liv då hon var som störst. Jag saknar också lite mer intervjuer med henne själv. Fast kanske det inte fanns tillgängliga?

Filmrecension: Den sommaren – vad är vitsen med denna dokumentär?

25 juni, 2018 by Rosemari Södergren

Den sommaren
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 augusti 2018
Regissör: Göran Hugo Olsson

En plågsam dokumentär om en överklass i misär. En äldre kvinna och hennes medelålders dotter bor i ett stort hus med mark omkring i amerikanska East Hampton under 1970-talet. Efter en orkan vägrar de två att lämna huset och tar sig ingenstans i flera år. Kommunen försöker få iväg dem och de får inte tillgång till kommunal service. Sopbilen vägrar komma dit vilket får till följd att trädgård och källare är överfyllda med sopsäckar med gamla konservburkar för kattmat och kattsand.

Den sommaren är en långfilmsdokumentär om det filmprojekt som fotografen och konstnären Peter Beard initierade 1972 tillsammans med Lee Radziwill, om hennes släktingar, mor och dotter Beale på Grey Gardens. Filmbolaget berättar att materialet var försvunnet under mer än 40 år, men återuppstår nu i en film som fokuserar på Beard och hans vänner, som tillsammans formade en kokande kreativ miljö i Montauk på Long Island utanför New York under 1970-talet.

Nja. Det kunde blivit bra men det är för romantiserat. Filmen börjar med att Peter Beard som äldre sitter och bläddrar igenom ett av sina fotoalbum, vilket filmas över hans axel, medan han kommenterar fotona och alla kändisar han känner. Vi får också veta att kändisar som Ari och Jackie Onassis var hans vänner och hjälpte till med projektet då de försökte hjälpa hans flickväns släktingar.

Släktingarna är två original. Det är sorgligt att det aldrig tycks finnas plats i samhället för udda människor. Det är bara det att det är för mycket som hänger i luften. Det är svårt att engagera sig. Som tittare får vi aldrig reda på vad kommunen konkret gjort för ont. Kommunen har varit grymma och försökt få iväg dem, men riktigt varför och på vilket sätt får vi inte förklarat. Allt vi får är antydningar som att det upprepande gånger berättas att kommunen skickade några att spruta vatten igenom hela huset.

Peter Beard betonar om och om igen hur fantastisk den sommaren var. För min del har jag svårt att se att verkligheten är så rosaskimrande. Vi får se hur mängder av kändisar som Andy Warhol med pojkvän och Mick och Bianca Jagger umgicks med Peter Beard i hans hus i Montauk. Men varför? Vad har det med berättelsen att göra mer än att visa i vilka krets han rörde sig?

Vad är vitsen med en denna dokumentär? Filmen har ingen dramaturgi, ingen djup berättelse
Att bilderna är skakiga och utbrända beror på att det är gamla filmrutor. Det hade jag accepterat om det fanns något som engagerade mig i berättelsen, om det funnits något djup i karaktärerna, några konflikter i eller mellan människorna,

Är de två kvinnorna i huset excentriska eller psykiskt sjuka? Människor behöver inte placeras i fack, vi är alla människor. Det är filmens styrka att Peter Beard inte stämplar människor utan ser det vackra i dem som de är. Det är anledningen till att filmen trots all min kritik ändå får det godkända betyget 3.

Filmbolaget beskriver filmen:
 Året är 1972, platsen det bohemiska East Hampton, New York. Miljön kommer senare att återges i den nu kultförklarade filmen Gray Gardens. I Big Edie och Little Edies gamla villa spirar kreativiteten, bland gästerna den sommaren finns släktingarna Jackie Kennedy Onassis och Lee Radzwill och vännerna Andy Warhol, Mick Jagger och Peter Beard.  Göran Hugo Olsson (The Black Power Mixtape) ger i DEN SOMMAREN liv och relevans åt nyupptäckt och aldrig förr visat filmmaterial från en drömsk svunnen tid. DEN SOMMAREN har hyllats av internationell press, Village Voice kallar den ”ovärderlig” och The Guardian ger den 5/5.

Medverkande: Peter Beard, Andy Warhol, Edith Bouvier Beale, Edith ”Little Edie” Bouvier Beale, Paul Morrissey, Lee Radziwill

Dokumentär

Footer

Om oss